När man inte riktigt ser saker själv

I förrgår kväll fick jag ett långt sms av en god vän. Hon hade läst här på bloggen om min vånda över flytt och att behöva börja om igen. Hon skrev så fint och med en sådan omtanke att jag blev helt rörd.

Vi skrev lite fram och tillbaka och efter ett tag märker jag hur jag känner mig lugn. Det är som att vår konversation tog all min oro och min osäkerhet.

Nu i kväll när jag pratade med min bror på telefon så sade jag att jag egentligen inte trivs så särskilt bra här där jag bor nu. Hans respons var "det har jag förstått länge". Han menade att när vi pratat och han undrat hur läget är här så har jag hela tiden sagt "jo, men staden är mysig och jag har en fin lägenhet". Jag har hela tiden hänvisat till fysiska saker.

Och vad spelar det för roll om man har en fin lägenhet om man inte trivs i staden? Han såg det här långt före mig.

De här två sakerna gör att beslutet känns lättare och det känns väldigt, väldigt bra!

Vad är det som händer?

Det är inte ett enkelt beslut jag har tagit. Det här att börja på ett nytt jobb och återigen rycka upp rötterna och flytta.

Jag har hunnit bo här i staden i 2,5 år. I den här lägenheten inte ens 1 år. Nu ska jag alltså i sommar flytta igen. Orkar jag verkligen det?

Rötterna har inte hunnit gräva sig så djupa, men det blir ändå ett nytt uppbrott. En ny omstart. En förändring.

Jag flyttar i och för sig tillbaka till min barndomsstad. En stad där jag har stora delar av min familj. Mina vänner finns kvar. Jag känner till alla områden i byn. När jag är där känner jag "det är här jag hör hemma".

Ändå är det tufft.

De senaste dagarna har jag brottats otroligt mycket med det hela. Å ena sidan känner jag att det är det här jag ska göra. Å andra sidan vet jag inte om jag klarar av det. Det känns som att förväntningarna är så höga. Så stora. Som att jag är frälsaren som ska komma och rädda situationen och få igång musiklivet igen.

Mitt i allt känner jag mig otacksam gentemot mina föräldrar. De älskar mig och stöttar mig i det här, så känslan handlar inte om det. Den handlar om all den tid de har lagt ned på att mitt hem här ska bli fint och i ordning. Mamma har ordnat med köksluckor och möbler. Pappa har varit här i flera dagar och gjort i ordning i köket så att det blir som jag vill ha det.

Och nu - inte ens ett år senare så säljer jag och flyttar. Det. Känns. Otacksamt.

Älskade älskade föräldrar. Vad skulle jag göra utan er? Ni blir inte yngre och jag gråter bara vid tanken på att ni en dag inte kommer att finnas längre. Vad gör jag då? Då blir jag ensam. Jag har mina bröder som jag älskar och som älskar mig tillbaka - men de har sina familjer. Vad har jag? Ingenting.

Vill inte tänka tanken. Ändå gör jag det.

Och gråter. Så här mycket som jag har gråtit de senaste veckorna har jag aldrig gjort i hela mitt liv. Vet inte vad det beror på. Det känns som att det är alla ogråtna tårar som nu vill ut. Alla år då jag inte har kunnat gråta - nu kommer de tårarna.

Så nu sitter jag här. Känner mig otacksam medan tårarna rinner...

Följetongen svårt att sova...

Jag får inte ordning på sömnen. Det är inte det att jag ångrar att jag har varit iväg - absolut inte. Men jag trodde inte att jag skulle ha så här svårt att ställa om. När vi kom dit var det inga problem. Då var det bara att man vaknade lite tidigt. Nu är det desto värre. Vet inte varför det är så svårt.

Jag somnade vid 23 och sov en timme. Sedan var det som att jag sovit färdigt, för nu är klockan halv tre och jag har inte sovit sedan midnatt.

Försöker med alla knep jag kan. Avslappning. Film. Gå en runda i lägenheten. Ta lite frisk luft. Dricka ett glas vatten. Hittills har inget hjälpt.

Dessutom snurrar tusen och en miljard tankar i huvudet. Planerar och lägger upp arbetet. Formulerar samtal och brev. Biter ihop käkarna och känner hur allt är fel.

Det kanske är därför jag också är så otroligt känslig. Jag som aldrig gråter har sedan jag kom hem från USA gråtit för minsta lilla. Tårarna ligger oerhört nära och det är ovant. Kan inte titta på något rörande på tv för då kommer tårarna. Kan knappt tänka på sorgsna saker...

Jag har inga knep kvar längre. Har heller inga sömntabletter - de tog slut strax innan vi for. Hade behövt en nu. Kanske får kontakta läkaren igen. Men det hjälper ju inte nu...

Låter bitter - jag vet...

Igår berättade jag för ett par som jag sjunger ihop med att jag har ett jobb på gång och att det innebär att jag kommer att flytta.

"Nej, vad tråkigt för oss! Det är ju för långt borta!" 

Först blev jag lite rörd att de tycker att det är tråkigt att jag försvinner härifrån, men sedan tänkte jag lite.

Vad kommer skillnaden att bli när jag flyttar? Ingen. Vi ses aldrig utöver övningar och konserter. Det har inte på 2,5 år kommit ett sms med en fråga om jag vill ses och ta en kaffe. Inte ens en fråga hur läget är. Jag har hört av mig några gånger och då har vi setts så jag vet att de inte tycker illa om mig. Men när det hela tiden är jag själv som får ta tag i det så ledsnar man till slut.

Jag gick tillbaka i min telefon för att se när det senast var någon härifrån som hörde av sig - så långt jag kunde gå tillbaka var det ingen.

Jag är fullt medveten om att jag låter bitter och missunnsam. Det är jag inte. Jag är bara ledsen över att det är så. Alla i den här stan är så upptagna med jag, mig och mitt att man som inflyttad blir bortglömd. Om jag hade barn hade inte det här problemet uppkommit - det är jag helt säker på. För då finns det självklara mötesplatser.

Men jag har inga barn. Jag är dessutom singel.

Jag har tidigare sagt att jag är själv, men inte ensam.

Så känns det inte längre.

Jag är själv.

Jag är också ensam.

Och jag avskyr det...

Use me Lord

Sömnlös med en hjärna som går på högvarv

Det här att ha varit i Chicago i en vecka... det gav enormt mycket intryck. Intryck som kommer att ta lång tid att bearbeta och processa.

Tidskillnaden gör nu att jag inte kan sova. Har varit otroligt trött idag och när jag skulle ta mig från en plats till en annan - en bilresa som tar en timme, var jag tvungen att stanna och sova i tio minuter. För om jag hade fortsatt att köra så är jag säker på att jag hade kört av vägen.

Jag gick och lade mig vid 23. Jag slumrade till i kanske 20 minuter runt midnatt. Nu är klockan 04.23 och jag har inte sovit en blund. Dessutom är jag förkyld. Snuvig och feber.

Om några timmar ska jag tillbaka till jobbet igen. Ett jobb jag just nu ligger och planerar. Har saker som behöver tas tag i. Brev som ska skrivas under morgondagen ligger jag nu och formulerar.

Det är som att hjärnan har svårt at koppla av. Den går på högvarv och jag vet inte hur jag ska komma ur spinnen...

Om tre timmar ringer klockan. Jag ska vara på jobbet från 08.30 fram till 18. Sedan ska jag direkt på en föreställning med mina gamla elever. Jag tror inte att jag kommer att vara helt pigg. Och jag tror också att jag kommer att sova gott i morgon natt.

Men det hjälper ju inte nu...