Igår berättade jag för ett par som jag sjunger ihop med att jag har ett jobb på gång och att det innebär att jag kommer att flytta.
"Nej, vad tråkigt för oss! Det är ju för långt borta!"
Först blev jag lite rörd att de tycker att det är tråkigt att jag försvinner härifrån, men sedan tänkte jag lite.
Vad kommer skillnaden att bli när jag flyttar? Ingen. Vi ses aldrig utöver övningar och konserter. Det har inte på 2,5 år kommit ett sms med en fråga om jag vill ses och ta en kaffe. Inte ens en fråga hur läget är. Jag har hört av mig några gånger och då har vi setts så jag vet att de inte tycker illa om mig. Men när det hela tiden är jag själv som får ta tag i det så ledsnar man till slut.
Jag gick tillbaka i min telefon för att se när det senast var någon härifrån som hörde av sig - så långt jag kunde gå tillbaka var det ingen.
Jag är fullt medveten om att jag låter bitter och missunnsam. Det är jag inte. Jag är bara ledsen över att det är så. Alla i den här stan är så upptagna med jag, mig och mitt att man som inflyttad blir bortglömd. Om jag hade barn hade inte det här problemet uppkommit - det är jag helt säker på. För då finns det självklara mötesplatser.
Men jag har inga barn. Jag är dessutom singel.
Jag har tidigare sagt att jag är själv, men inte ensam.
Så känns det inte längre.
Jag är själv.
Jag är också ensam.
Och jag avskyr det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar