Det är inte ett enkelt beslut jag har tagit. Det här att börja på ett nytt jobb och återigen rycka upp rötterna och flytta.
Jag har hunnit bo här i staden i 2,5 år. I den här lägenheten inte ens 1 år. Nu ska jag alltså i sommar flytta igen. Orkar jag verkligen det?
Rötterna har inte hunnit gräva sig så djupa, men det blir ändå ett nytt uppbrott. En ny omstart. En förändring.
Jag flyttar i och för sig tillbaka till min barndomsstad. En stad där jag har stora delar av min familj. Mina vänner finns kvar. Jag känner till alla områden i byn. När jag är där känner jag "det är här jag hör hemma".
Ändå är det tufft.
De senaste dagarna har jag brottats otroligt mycket med det hela. Å ena sidan känner jag att det är det här jag ska göra. Å andra sidan vet jag inte om jag klarar av det. Det känns som att förväntningarna är så höga. Så stora. Som att jag är frälsaren som ska komma och rädda situationen och få igång musiklivet igen.
Mitt i allt känner jag mig otacksam gentemot mina föräldrar. De älskar mig och stöttar mig i det här, så känslan handlar inte om det. Den handlar om all den tid de har lagt ned på att mitt hem här ska bli fint och i ordning. Mamma har ordnat med köksluckor och möbler. Pappa har varit här i flera dagar och gjort i ordning i köket så att det blir som jag vill ha det.
Och nu - inte ens ett år senare så säljer jag och flyttar. Det. Känns. Otacksamt.
Älskade älskade föräldrar. Vad skulle jag göra utan er? Ni blir inte yngre och jag gråter bara vid tanken på att ni en dag inte kommer att finnas längre. Vad gör jag då? Då blir jag ensam. Jag har mina bröder som jag älskar och som älskar mig tillbaka - men de har sina familjer. Vad har jag? Ingenting.
Vill inte tänka tanken. Ändå gör jag det.
Och gråter. Så här mycket som jag har gråtit de senaste veckorna har jag aldrig gjort i hela mitt liv. Vet inte vad det beror på. Det känns som att det är alla ogråtna tårar som nu vill ut. Alla år då jag inte har kunnat gråta - nu kommer de tårarna.
Så nu sitter jag här. Känner mig otacksam medan tårarna rinner...
1 kommentar:
Oj så länge sen jag tittade in hos dig. Tack vare din fantastiska hälsning gör jag nu, och känner med dig. I sorg (inte bitterhet) över människor som inte inkluderar dig i sina liv. I ensamhet. I sömnlöshet. I vånda över beslut och framtid. Jag önskar att du ska få landa i att detta blir rätt, och att du inte behöver göra mirakel för att göra ett bra jobb i ditt nya arbete.
Kram och välsignelse
Skicka en kommentar