tisdag 16 december 2014

Jag hatar cancer

Det finns egentligen inga ord...

Ändå skriver jag.

En ung man i församlingen fick igår besked att hans cancer är tillbaka. Inte långt efter att första behandlingen var avklarad. Allt såg bra ut. Cancern var i och för sig kronisk och det finns i nuläget inget bot. Men de var inte förberedda på att den redan skulle komma tillbaka.

Drygt 40 år. Gift. Tre fina barn. Två som fortfarande går på gymnasiet.

Du som brukar be - gör gärna det. Du som inte brukar be - gör gärna ett undantag och be du också.

torsdag 4 december 2014

...

Jag har mått ganska så bra ett tag. Faktiskt i ett par veckor. Jag har känt mig lugn och som att jag har läget under kontroll.

Men idag kom bakslaget. Ångest. Oro. Ledsen. Svårt att ta för mig saker och känner bara att jag vill vara i fred. Har varit ibland människor hela förmiddagen och hållit ihop. Nu sitter jag själv på kontoret och känner hur jag sjunker.

Jag trodde att allt hade vänt. Jag hade glömt att det kan vända lika fort...

tisdag 18 november 2014

Och det gick hur?

Om det är så att läkaren har ringt idag?

Svar nej...

Vet inte vad jag har att vänta mig. Ok, om man är lite sen, men man bör i alla fall ringa samma dag som man har tid i alla fall. Det är vad jag tycker.

Om jag inte har hört något på torsdag eller fredag så tänker jag ringa och kolla när hon har tänkt att ringa. Om inte annat så behöver jag nytt recept på en av medicinerna.

Så hur har dagen förlöpt då?

Jo, jag har fått i mig mat utan att må alltför märkligt. Duschat, städat och kört ett par maskiner tvätt. I morgon blir det väl att styra upp lite i köket, ta hand om blommorna och registrera lite räkningar.

När man jobbar mycket vill man bara vara ledig. Men när man mitt i det blir ofrivilligt ledig, blir man bara rastlös. Måste ju hålla mig hemma.

Känns mest schysst mot kollegor och vänner att stanna hemma även i morgon. Då har jag hållit mig hemma i 48 timmar efter sista symptom och det är vad de flesta sidor på nätet säger.

Så nu sitter jag här. Med en mage som protesterar lite nu och med en huvudvärk som förhoppningsvis hjälps åt av lite medicin. Ska ta en kopp te om en liten stund och fortsätta kolla på tv.

That's my life right now...

I väntan på ett samtal

Sitter hemma och väntar på att läkaren ska ringa. Hade telefontid 11:30. Nu är klockan 11:54. Går sådär för henne att hålla tiden.

Det är bara tur att jag inte har någon annan tid att passa idag. Skulle jobbat, det är ju arbetsdag - men natten till igår och mer eller mindre hela gårdagen gick åt till att röra sig minsta lilla. Blev magsjuk och så fort jag rörde mig mådde jag illa.

Först framåt kvällen mådde jag bättre - detta också efter att ha sovit två timmar på soffan. Fick behålla mat vid fem-tiden. Sedan dess mår jag bättre, men är i karantän hemma. Stannar hemma även i morgon och har löst det som måste lösas på jobbet.

Så nu kör jag tvätt, disk och ska snart städa. Och duscha. Som jag längtar efter att ta en lång, rejäl dusch. Vill städa av först bara. Men behöver ju vänta på att hon ska ringa innan jag kan göra något.

Så i väntan så sitter jag i soffan och dricker te.

Hur mår jag då? Ja vad ska jag säga. Det är väl något bättre. Vet inte om det beror på medicinen eller om det beror på att jag har kunnat sova. Det är ju i och för sig tack vare medicinen som jag har kunnat sova...

Så jag vet inte riktigt vad jag ska säga till henne.

Men livet känns lite lättare. Det är inte lika mörka stunder längre. Jag har kommit fram till saker och jag har nya strategier i livet. Både privat och när det gäller jobbet. Så det känns bättre.

Sedan har jag fortfarande svårt att ta tag i saker. Det kan komma stunder när jag bara sitter och vet inte vad jag ska ta mig för. Jag ser saker som behöver göras, men vet inte hur jag ska prioritera.

Så vi får väl se hur samtalet löper. Hon är ju en halvtimme sen nu så det blir intressant att se när hon ringer...

torsdag 13 november 2014

Något bättre - tack och lov!

Det var ett tag sedan jag skrev sist. Hur har läget förändrats? Inte jättemycket, men lite.

Jag har fortfarande svårt med för mycket intryck och när det blir mycket runt mig. Har svårt att varva ned och märker att jag biter ihop käken alldeles för mycket ofta.

De första veckorna kunde jag inte sova alls på den ordinerade dosen. Knappt på den dubbla. Nu fungerar det dock.

Har mött stor förståelse både från styrelse och kollegor. Kan vila i det och de är måna om mig att jag ska ta det lugnt.

Det känns också som att saker och ting faller på plats och att det inte är lika många bollar i luften längre.

Så känslan att jag har bromsat i tid är kvar. Tillvaron känns något lättare, men ibland har jag mina mörka stunder.

Men lite, lite går det åt rätt håll.

lördag 1 november 2014

Det här med sömnen...

Jag valde att ta insomningstabletten enligt ordination. Alltså halva styrkan mot vad jag behövde sist. Tänkte att jag ger det en chans. Det kanske har förändrats sedan sist.

Det har det inte.

Visst somnade jag efter ett litet tag. Men jag sov bara i knappt tre timmar. Vaknade och har nu legat vaken i över två timmar. Nu är det för sent att ta ytterligare en tablett, så vad ska jag göra?

fredag 31 oktober 2014

Då var det igång igen. Behandling påbörjad igår.

Läkaren ifrågasatte inte särskilt mycket, utan när jag sa att jag kände igen symptomen och att det var lika som tidigare så nickade hon bara.

Fick insomningstabletter - samma som sist, men halva styrkan av någon anledning. Kunde inte somna på den igår utan ökade till den dos jag hade tidigare. Då somnade jag. Kunde sova sex timmar i rad, somnade om och sov två timmar till. Vet inte när det hände senast.

Fick även antidepressiva utskrivna. Där tyckte hon att jag skulle testa en ny mot sist. Vet inte varför. Tyckte jag kunde få samma eftersom det fungerade sist. Men jag ger det en chans. Har ett återbesök om tre veckor.

Jag fick för övrigt ett sms från den som är personalansvarig på jobbet. Den som jag åt lunch med häromdagen. Hon ville ha en ny lunch med mig för att se hur de kan avlasta och hjälpa på bästa sätt.

Det värmde verkligen.

Är oändligt tacksam över att de tar det på allvar och att jag blev bemött med både förståelse och respekt.

Ibland är jag onödigt hård mot mig själv och tror saker som inte är sanna.

Undrar om jag någonsin kommer att landa i det...

tisdag 28 oktober 2014

Oron var lite obefogad

Jag hade lunch med personalansvarig i styrelsen idag.

Jag märkte hur ångesten och oron satte sig i kroppen och jag var rejält stressad och spänd inför det hela. Var rädd för hur det skulle tas emot. Hur reaktionen skulle bli när jag berättar att jag inte mår bra. Att det är för mycket som tär och tar energi.

Oron var obefogad. Jag mötte enbart förståelse och en vilja att lösa situationen.

I min hjärna är allt så mycket större än vad det är i verkligheten. Jag har bara mött förståelse. Eller i alla fall från de allra flesta.

Eller så här - förståelsen och viljan att hjälpa finns. Det är bara på olika sätt som det framförs...

söndag 26 oktober 2014

Dagens status

Jag har haft en rätt så bra helg. Sovit helt ok. Gjort minsta möjliga. Träffat lite folk, men det har gått ok.

Förutom idag när jag var och åt lunch med ett par. Kände hur jag var irriterad och snäste. Helt i onödan. Är livrädd att jag ska skrämma bort mina vänner. Att de ska tröttna på mig och sluta höra av sig.

Ska till läkare på onsdag. Vet inte vad jag har att vänta mig. Vill äta medicin igen. Jag tror att jag behöver det.

Men då de här dagarna då jag mår rätt ok - det är då det känns som att jag överdriver. Som att jag absolut inte behöver hjälp.

Men så kommer insikten slående över mig.

Det är inte alls bra.

Jag mår inte alls bra.

Jag behöver hjälp.

Och jag avskyr att jag behöver det...

tisdag 21 oktober 2014

Status quo

Vi hade kollegie idag på morgonen. Vi är fyra stycken och jag valde faktiskt att vara ärlig om hur jag mår. Att det inte är så himla bra. Att jag är känslig för stress och att jag har svårt att hitta ord och hålla koncentrationen.

Jag bad att de skulle hålla uppsikt över mig. Att hjälpa mig att säga nej. Att inte lägga saker på mig. Att lyssna på mig och respektera min profession.

Nämnde för en annan att jag hade svårt att sova och att läget inte är så bra. Fick nyss ett sms om att jag MÅSTE komma åt orsaken till varför jag inte kan sova. För tabletter hjälper ju inte. De tar ju bara bort symptomen.

Vad gjorde detta i mig? Jo, jag fick ytterligare dåligt samvete för att jag mår dåligt och söker hjälp. Att jag ska klara av detta själv och inte ta hjälp. Det jag kan förklara är att jag måste kunna sova för att kunna ta tag i orsaken till varför jag inte sover.

Jag har ju en miljard och tusen tankar och känslor i mig. Saker som skapar ångest så fort jag ska sova eller vaknar. Hjärnan går igång på en halv sekund. Det är saker som jag kan göra något åt på dagtid, men just nu är läget så pass illa att jag inte har den koncentrationen eller orken. För att jag inte sover ordentligt.

Det är fascinerande hur en del i sin kärlek istället bara gör det värre. För personen gjorde det av omsorg. Jag vet det. Men det finns inte den förståelsen för att det inte faller så väl ut. Och skulle jag tala om det - att det istället får mig att må sämre, så blir den här personen till ett offer. Jag får höra att "allt jag gör/säger blir bara fel. Jag ska inte säga något".

Det slutar med att jag tröstar den andra...

Det var likadant förra gången. Precis likadant. Noll insikt och förståelse. Aktivera dig. Sitt inte bara hemma. Gör inte så mycket. Vila. Men vila inte för mycket. Berätta inte för folk att du mår dåligt. För tänk om de skulle prata om dig. Vad skulle de tänka och tycka.

Det är svårt det där. Hur man ska hantera de som vill väl, men som inte fattar att det blir så fel...

måndag 20 oktober 2014

Inte så särskilt mycket bättre

Så sitter jag här än en gång. Med datorn framför mig. Försöker samla tankarna och känslorna till ord.

Det går sådär.

Jag mår inte bättre. Snarare tvärtom. Jag mår faktiskt sämre än på länge.

Har varit ledig från jobbet i helgen och har tillbringat två dagar hos ett par goda vänner. Min gamla pastor och hans familj. De som var ett enormt stöd när jag var sjuk och som hjälpte mig tillbaka till tron och kyrkan igen.

Jag behövde komma bort. Eller kanske snarare komma hem till någon.

Jag har känt mig trygg. Lugn. Hemma.

Jag har skrattat. Pratat. Gråtit. Andats. Sovit.

Jag har funnits i en familj där jag kände mig som en av dem.

Dagarna har varit som ett enda stort andningshål.

Pratade länge, länge med frun i huset igår. Vågade vara helt ärlig. Berättade allt om alla symtom. Oron. Ångesten. Sömnlösheten. Bristen på tålamod. Yrseln. Skakningarna. Koncentrationsproblemen. Osäkerheten.

Jag satte ord på min rädsla. På sorgen som finns. Saknaden efter någon att leva med.

Tårarna kom och jag satte ord på rädslan. Rädslan att hamna i det bottenlösa igen. Problemet är bara att den rädslan gör att jag hamnar där igen. Jag skjuter undan alla känslor. Vägrar låta mig känna efter och det enda som händer då är att känslorna sköljer över med enorm kraft. För när jag väl låter känslorna komma fram så har det gått för långt.

Jag lovade ordna läkartid idag. Ångesten fick mig att skaka. Insåg att jag inte skulle klara av att ringa. Det var likadant förra gången.

Åkte istället förbi när jag var på väg hem. Fick en tid nästa onsdag.

När hon frågade vad jag sökte för kom tårarna. Det fick mig att inse att det har gått mycket längre än jag själv trodde.

Nu hoppas jag bara att det inte har gått för långt...

onsdag 1 oktober 2014

...

Nä men jag överdriver säkert.

Det är inte så farligt som jag beskrev och kände det igår.

Tänkte så på förmiddagen. Sedan kom problemet med att komma ihåg vad jag just sagt.

Tålamodet försvann. Koncentrationen likaså.

Nu i kväll känns ljuden i kroppen. Det är som att det buffar på huden.

Märkligt...

tisdag 30 september 2014

Och hur gick det här till?

Jag hade ett långt samtal med en god vän igår. Hon i huvudstaden. Jag var här i den lilla staden. Vi hade bestämt före helgen att vi skulle höras mitt på dagen. Jag var ledig och satt i soffan och tittade på tv.

Samtidigt rann tårarna.

Jaha, tänkte jag. Så det är en gråtdag idag.

Jag skickade ett sms till henne att jag inte orkade. Att jag inte ville höras. Att jag bara grät och jag orkade inte gråta mer.

Hon ville höras ändå. Att det inte gjorde någonting. Att jag inte skulle dra mig undan och stänga vännerna ute. Som jag gör så ofta när det blir för jobbigt.

Jag satte på lite kaffe och lät det gå några minuter innan jag svarade.

Ok då. Vi kan höras.

Inom en minut ringde det på FaceTime.

Vi pratade länge. Om lite diverse. Men mest om mitt läge. Hur jag egentligen mår.

Jag har ljugit för mig själv. Väldigt länge.

Alldeles för länge.

Jag har sagt att jag mår bra idag. Att min utmattning är något som ligger bakom. Att jag lärt mig av historien och att jag lyssnar till mina symtom mycket snabbare. Att jag vilar. Att risken alltid kommer att finnas att jag kan bli sjuk igen, men att jag är mer ärlig mot mig själv.

Igår insåg jag att det inte är sant.

Läget är att jag är på väg in i en utmattning igen. Det är inte så att risken finns - det är snarare ett faktum.

Och om jag inte gör något åt det, om jag inte förändrar någonting - då är det bara en tidsfråga tills jag blir sjukskriven igen.

Jag har svårt att hålla koncentrationen. Jag glömmer. Har svårt att sova.

Jag går med en ständig stresskänsla i kroppen. Jag drar upp axlarna och biter ihop käkarna.

Jag orkar inte med ljud. Blir lättirriterad. Stör mig på människor.

Jag vill bara vara ifred. Orkar inte prata i telefon. Prata med människor.

Jag drar mig undan. Stänger ute människor och lyssnar inte på mina känslor. Vägrar acceptera det faktum att det är så mycket värre än vad jag någonsin trodde skulle hända igen.

Men nu idag börjar det sakta sjunka in. Jag tänker att det kan gå att bromsa.

Att det inte är för sent.

Vi lade upp lite strategier igår.

En annan god vän som jag vågade vara ärlig mot idag dyker in på jobbet i morgon och hjälper mig även där att lägga upp en plan.

Jag är omringad av människor som vill mitt bästa. Som vill att jag ska må bra. Som är rädd om mig.

Jag har bara väldigt svårt att ta det till mig just nu. Har alltid haft.

Och mitt i allt detta finns den enorma sorgen över att jag lever själv. Den går i vågor. Just idag är det efterdyningar från gårdagens storm. Stormen som skapade mer tårar än jag trodde fanns.

Men ändå. Någonstans finns hoppet. Att jag har klarat av det tidigare. Att jag inte är ensam.

Att det inte bara kan gå. Det ska gå.

torsdag 25 september 2014

Det är väl inte så svårt eller?

Det blåste lite kyligt så jag virade filten lite närmare runt mig där jag satt på verandan. De enstaka träden vajade lite försiktigt och små vågor syntes på sjön som låg några hundra meter ifrån mig. Jag satt där i fåtöljen och funderade på om den där rastlösheten som kröp i mig skulle lugna sig.

Jag hade fått möjligheten att åka iväg på retreat några dagar och jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig. Det jag visste, det var att vi uppmanades att lämna mobiltelefonen hemma. Just det där med mobilen tänkte jag inte så mycket på innan. Det skulle väl inte vara några problem att vara utan den. Eller?

Men det skulle visa sig att det var svårare än jag trodde. För när jag hade reflekterat en stund över de där orden som vi hade läst, då gick handen automatiskt till fickan. Men fickan var tom för mobilen låg ju kvar i bilen.

Och för varje gång som jag kände efter så blev jag mer och mer stressad. Varför? Jo, jag missade ju en massa. Vad hände i världen? Vem har gjort vad på facebook, instagram och twitter? Någon kanske dessutom hade sökt mig via sms eller telefon. Jag kan ju inte vara onårbar. Man måste alltid vara tillgänglig. Uppkopplad.

Hur hamnade vi här? Att vi alltid har mobilen till hands, men något av det sista vi använder den till är att ringa. Det är ju en telefon, men vi använder den mest som en dator.

Enligt en undersökning som gjordes för snart ett år sedan så tittar vi runt 150 gånger på mobilen. Varje dag. Säg att du är vaken 16 timmar på ett dygn. Det innebär att du kollar mobilen ungefär var sjätte minut. Behöver vi verkligen kolla så ofta? Är det verkligen nödvändigt att alltid ha koll?

Jag läste om några goda vänner som när de träffades ute och åt, lade sina mobiler i en hög mitt på bordet. Den som sedan först tog upp sin telefon fick betala notan. Först skrattade jag åt det när jag läste det, men sedan insåg jag att det låg något genialt i detta. De var med sina vänner. Här och nu. Inget annat störde. Man levde i nuet.

Tänk om vi istället för att lägga upp en bild på det goda fikat med vännen, bara vara där på plats istället. Att inte skriva om det fina vädret utan njuta av det på riktigt.

Vem vet, det kanske visar sig vara enklare än du tror!

Reflektioner skrivna av mig i församlingens tidning oktober 2014. 

söndag 17 augusti 2014

Ganska ok

Det var länge sedan jag skrev nu. Och jag ser att ni är några som tittar in till mig - tack!

Det har varit en tung sommar. Mycket ångest. Oro. Sömnlöshet. Tårar och frustration.

Men nu börjar det lätta.

Hjärnan och tankarna har gått på högvarv hela semestern och jag har tagit beslut. Jag har också kommit fram till vissa saker och nu är det som att de börjar landa.

Nu orkar jag inte utveckla det hela, jag gör det en annan dag istället när jag inte är så trött.

Ville bara tala om att livet ändå är rätt så ok.

fredag 11 juli 2014

Det här med sorg och tomhet

Mycket har hänt sedan sist. Samtidigt har ingenting hänt.

Livet känns konstigt. Jobbigt. Och jag har svårt att hitta glädjen i tillvaron. Det känns som att jag bara existerar. Jag lever inte. Jag känner mig hela tiden som att jag är över.

Just nu är jag på en kristen konferens. Och det spelar ingen roll vilka jag umgås med - jag är ändå den tredje. Eller den femte. Eller den sjunde. Jag är aldrig den andra. Här är folk med sina familjer. Eller sin partner. Eller med sin tonårskompisar.

Men jag är snart 40. De som är här i min ålder är antingen med sin familj, eller med... just det, sin familj. De jag känner som är här, de från min hemort, de är också här med sin familj. Jag är liksom över. När vi var och badade häromdagen så blev det så tydligt för mig och jag höll på att börja gråta.

Det här är så tufft just nu och det påverkar så otroligt mycket i mitt liv. Det gör att jag betvivlar tron. Min uppgift. Mitt arbete och vad det är jag egentligen håller på med.

När jag är här på mötena så undrar jag om jag verkligen tror på det. Och så tänker jag att inte vågar chansa att inte tro. För om det finns en himmel och ett helvete så vill jag liksom inte komma fel när jag dör.

Och det känns som att det inte finns någon jag kan prata med om det här.

Det är aldrig någon som frågar hur jag mår. Och jag drar mig undan. Håller tyst. Blir dämpad. Är inte riktigt den som säger till någon av mina vänner att jag vill prata. Eller själv tar upp att jag inte mår bra. Jag håller tyst istället. Blir lite snäsig och vill bara vara ifred.

Jag undrar hur länge sedan det var någon som frågade hur jag mår. Hur är läget, undras det så där i förbifarten. Men att på riktigt fråga hur mår du?

Jag vet inte hur jag ska komma ur det här. Jag vet att det inte löser sig om jag träffar någon för det är förmodligen något annat som ligger bakom. Men samtidigt är det ju där sorgen är. Att jag är ensam. Att det bara är jag. Att jag är över. Att jag snart är 40 och att jag inte har några barn.

Och bara jag skriver om det så håller jag på att gå sönder igen. Hade jag varit själv där jag nu är så hade jag börjat gråta. Men nu är jag inte det. Istället sitter jag här. Med gråten i halsen och tårar som bränner. Men jag stänger av. Blir bara mer och mer trasig för varje stund...

tisdag 27 maj 2014

Ibland går det sönder

Ibland känns det som att jag går sönder inombords. Oftast mår jag bra och livet känns fint, men så kommer de där stunderna...

Den här gången triggades allt igång när jag kollade på tv igår.

"Vem ska ta hand om mig när jag blir gammal?"

Det var en som sade detta. Hon hade inga barn och hon var också för gammal för att få barn.

Samma tanke startade hos mig. Vem sjutton ska ta hand om mig när jag blir gammal? Vem ska komma och hälsa på mig? Vem ska jag fira jul hos när mamma och pappa inte längre lever?

Du kommer träffa någon. Du har bara inte träffat den rätta än. Leta inte för mycket för när du minst anar det...

Ja, jag hoppas också på att få träffa någon. Någon som jag kan få dela livet med. Som jag kan åka på semester med. Baka kakor till. Lösa korsord tillsammans med på balkongen. Ta promenader med.

Jag hoppas också det.

Men det finns faktiskt de personer som inte gör det. Som lever sina liv ensamma. Som aldrig möter den där personen att dela livet med.

Jag kanske är en av dem. Jag hoppas inte det, men det kanske är så.

Och den tanken gör att jag går sönder. Bit för bit.

fredag 16 maj 2014

Jesus är i centrum

Mycket har hänt i mig sedan i söndags. Jag förstår nog inte riktigt själv och jag är förundrad. Har svårt att sätta ord på det som händer i mig. Med mig. Jag vet bara att något har hänt och fortfarande händer.

Det är två ord som snurrar i mig sedan i söndags och det är Bara Jesus. Inget annat. Det måste vara Bara Jesus som är det som ska vara i fokus. Vår första prioritet. Det jag gör - det ska jag göra för att jag tror att Jesus vill att jag ska göra det.

Jag ska inte hålla på med en massa saker för att upprätthålla någon slags verksamhet eller fasad. Jag ska inte fatta beslut för att tillfredsställa människor. För att göra dem lyckliga och nöjda. Jag ska fatta beslut utifrån Jesus. Det är det som ska vara det viktiga!

En lovsång som de sjöng i kyrkan i söndags var den här. De sjöng den på svenska och jag hade inte hört den innan. Jag visste att Israel hade en sång som hette Jesus at the centre, men jag hade inte hört den. Nu snurrar den om och om igen i mitt inre. Jag beställde skivan med den svenska översättningen i tisdags och igår kom den.

Lyssna. Låt det landa och förstå att det är Bara Jesus som ska vara i fokus. Att det är Han som är det som är viktigt och väsentligt.



Jesus är i centrum utav allt.
Jesus är i centrum utav allt.
Ifrån början och till slut, är det bara Du,
det har alltid varit Jesus, Jesus.

Inget annat håller, ingenting betyder mer.
Jesus, Du är centrum, allting utgår ifrån Dig, Jesus Dig.

Jesus, kom var centrum i mitt liv.
Jesus, kom var centrum i mitt liv.
Ifrån början och till slut, är det bara Du,
det har alltid varit Jesus, Jesus.

Hjärtats bön upp till himlen: Jesus var mitt centrum!
Det handlar om Dig, ja allt handlar om Dig.

Jesus, kom var centrum bland Ditt folk.
Jesus, kom var centrum bland Ditt folk.
Varje knä ska böja sig,
varje tunga ska bekänna Dig som Herre.

måndag 12 maj 2014

Är det dags nu?

Det har varit tungt ett tag.

Jag har på riktigt betvivlat min egen förmåga och min kapacitet. På om jag verkligen är på rätt plats. Om jag verkligen kan något överhuvudtaget.

Det har varit så tydligt hur lätt jag blir påverkad av omständigheter. När det stormar runt omkring mig så duckar jag. Undviker sammanhangen och diskussionerna. Lyssnar inte. Låtsas som ingenting.

Jag duckar, men jag blir påverkad. Otroligt mycket. Och så startar spiralen av tvivel.

Jag har fått höra att jag är en ledare. En som har förtroende och som ser och får in andra i funktion. Och det är nog sant. Men jag är svag som ledare när det gäller att stå rak när det behövs. Att våga säga sanningen - trots att det är tufft.

Igår var jag och hälsade på ett par goda vänner. Ett par som var ett enormt stöd för mig när jag var sjuk. Som öppnade upp sitt hem och lät mig bara vara där. De har flyttat. Det har jag också. Det var länge sedan vi sågs nu och det var framförallt länge sedan som vi satt och pratade. Så där på riktigt.

Det gjorde vi igår. Vi pratade mycket om ledarskap. Om människors åsikter. Om vikten av att ha ett större ledarskap som backar upp en när det stormar.

Innan jag åkte lade de händerna på mig och bad för mig. Det var länge sedan det hände. De bad så där från hjärtat som man nästan bara kan be när man gör det för någon som man verkligen tycker om. Jag tycker om dem. De tycker om mig också.

Gud var där. Jag kände hur Han berörde mig.

Du behöver hitta lovsången inom dig. Det är din gåva. De tror att de har anställt en musikledare, men har ingen aning om vad de har anställt. 

Det var ord som han sade efter att de bett färdigt. Jag blev helt tagen och det startade igång en massa tankar i mig.

Det kanske är dags för mig att kliva upp. Sträcka på mig och våga gå in i det ledarskap som jag är satt att ha.

Men inte bara det. Även att närma mig Gud. Att ta mig tid att lovsjunga och tillbe. Att väcka lovsången i mig än en gång.

Det känns omtumlande. Svindlande. Men kanske att det är dags att jag vågar...

onsdag 30 april 2014

Det var inte så här det var tänkt att bli...

Det känns som att mitt inre håller på att gå sönder.

Ångesten har kommit tillbaka. Den där fysiska ångesten. Hjärtat sitter utanpå kroppen och händerna skakar.

Jag sover dåligt. Somnar sent. Vaknar tidigt. Känner mig aldrig utvilad. Är bara trött. Trött. Trött.

Jag skjuter upp saker och undviker sammanhang. Orkar inte med nya människor. Vill bara vara ifred.

Drar mig undan.

Har svårt att ta mig för saker. Jag vill träna. Ändå hittar jag orsaker till att inte göra det.

Vill bara sova.

Känner mig osäker på mig själv och på min förmåga. På om jag är på rätt plats eller inte. Jag vet att jag har förtroende. Både från människor och från styrelsen.

Det hjälper inte. Jag känner mig osäker ändå.

Tänker mycket. Funderar på när det egentligen ska kännas som att man landar. När man hittar rätt i livet.

Istället tänker jag bara "det var inte så här jag trodde att livet skulle bli"...

torsdag 17 april 2014

Here we go again

Jag sover dåligt igen. Somnar sent. Vaknar ofta och vaknar tidigt. Känner mig aldrig riktigt utvilad.

Tankarna snurrar runt och det går inte få stopp på dem.

Funderar på om det är våren som gör det. Jag vet ju sedan tidigare att jag mår lite sämre när våren kommer. En del dippar på hösten, jag dippar på våren.

Men jag vet inte. Känns som att jag inte har koll på någonting faktiskt om jag ska vara ärlig.

måndag 14 april 2014

Jodå, jag lever

En del dagar är det som har själen har gått sönder.

Idag är en sådan dag.

Kraften att göra något har inte funnits. Istället har känslan av att vara ett misstag varit stor. Misslyckad.

Den känslan har hållit sig borta under en lång tid. Men idag dök den upp igen.

Det började med att jag tittade på mina föräldrars bröllopskort. Jag insåg att mamma var 21 när hon gifte sig. När hon var 23 föddes min äldsta bror. När hon var 29 min andra bror och när hon fyllde 30 föddes jag.

Om det hade varit mitt liv - då hade min äldsta son varit 15 i år...

Jag är 37, fyller 38 i november.

Jag vet att mitt värde inte hänger på barn, men den här känslan av att vara över... Jag orkar inte den.

Jag vill inte längre ha en ledig dag där jag inte vet vad jag ska göra. Det slutar bara med att jag sitter hemma, för vad ska jag göra? Vem ska jag göra något med?

Sommaren närmar sig och därmed semestern. Jag vill vara ledig, men ändå inte. För vem ska jag göra något med?

Jag hade tänkt ta min bil, tanka den full och sedan röra mig uppåt i landet och hälsa på kompisar. Landa i norrland hos min bror och sedan röra mig tillbaka hemåt igen. I förra veckan får jag reda på att mina föräldrar har tänkt göra samma sak. Det betyder att jag måste hitta på något annat.

För annars kommer förslaget att jag kan åka med dem. Och det är ju jättesnällt. Spara pengar på bensin och de ska ju ändå åka.

Men jag vill inte vara 37 och åka på semester med mina föräldrar. Jag kan säkert åka på nån resa med någon av mina vänner, men de har ju sina familjer numera. Det är bara jag över.

Ensamheten håller på att knäcka mig just nu. Och jag avskyr det.