tisdag 29 november 2011

Perspektiv

Blicken vänds uppåt. Upp mot fönstret som nästan når upp till taket. Det är mörkt ute så alla konturer blir så tydliga. Den vita karmen. Den svarta tätningslisten. De silvriga gångjärnen som håller fast glasen. Allt det ser jag.

Men det som blicken fastnar på är allt det smutsiga. Jag ser hur regnet har ritat mönster på glasrutan. Mönster som har blivit kvar. Som inte försvinner. Och för varje dag fastnar det mer och mer smuts. Det fastnar min blick på.

Fast egentligen borde jag se bortom det och istället fokusera på den stora lampan som lyser utanför...

måndag 28 november 2011

Pussel

Jag är hemma igen. Hemma i tryggheten.

Det var tufft i kväll. Riktigt, riktigt tufft. Jag hade i och för sig inte väntat mig något annat. Men ändå...

När det blir så här - då är det som att mitt inre är som ett stort isärplockat pussel. Bitarna finns där och jag ser dem, jag vet bara inte hur jag ska få ihop det till en förståelig bild.

Just nu kan jag inte riktigt sätta ord på det som jag var med om. Det är fortfarande en massa lösa tankar och intryck. Det skedde inget lika markant under som i våras. Men jag vet att Gud både talade till mig och rörde vid mig. Jag måste bara processa det hela för att förstå vidden av det.

Men jag kan säga så här - Gud är god och Hans nåd är det enda jag behöver.

söndag 27 november 2011

Det är inget farligt

Idag när jag åkte till jobbet kom ångesten över mig. Rädslan blev så stark och jag var tvungen att stanna upp för ett ögonblick och andas. Jag körde samma väg som jag ska göra i morgon - fast idag svängde jag av tidigare.

Om och om igen upprepade jag för mig "det är inget farligt, det är bara en känsla. Det är inget farligt, det är bara en känsla". Efter ett litet tag släppte det och livet blev som vanligt igen.

För det är ju inget farligt - det är ju bara en känsla...

lördag 26 november 2011

Min befriare lever

Jag känner mig lugn. Förvånansvärt lugn. Men så ibland kommer det över mig. Vetskapen att jag snart ska möta smärtan.

Känslan i mig är svår att beskriva. Jag kan inte ens förklara den för mig själv. Det trots att jag lever mitt i den. Jag försöker intala mig att det inte ska hända. Att jag inte ska dit. Jag lurar mig själv och trots att jag är medveten om att jag gör det så går jag på det.

Jag är så rädd för smärtan. För ångesten. Och jag finner det märkligt hur man kan bli så påverkad av en känsla. Det är ju inget yttre - det sitter bara i mig. Ändå är jag så rädd för den. Rädslan skapar ångest - den som jag är så rädd för och så triggas allt igång i en enda lång nedåtgående spiral.

Men så i ljusets sken blir jag påmind om en sång. Ja, jag vet min befriare lever... Jag vet att det är så. Att Gud som är min befriare lever. Att Han kan ge mig den frihet som jag längtar efter. Att Han kan ge min själ både vila och läkedom.

Det betyder allt!

fredag 25 november 2011

Trygg i Hans famn

Från min plats ser jag hela världen. Jag ser taken på alla hus som ligger i kvarteret. Jag ser hur idrottsarenans många lampor lyser upp för tränande människor. Jag ser hur träden vajar i den sena höstens vindar.

Jag ser himlen. Hur molnen sakta rör sig. Skapar en illusion om att det är de som står still och världen som snurrar. Jag känner hur solens strålar värmer.

Jag kan bara ana marken under mina fötter. Jag når knappt ner. Men det gör inte så mycket.

Istället lutar jag mig tillbaka, känner hur korgen omsluter hela mig. Tänker att det inte gör något att det gungar - jag är trygg där jag är.

Vet att det är likadant med Gud. Mitt fäste i livet är i Honom. Han som är över mig. Då gör det inget om livet gungar. För jag vet att jag är trygg i Hans famn.

måndag 21 november 2011

Lord I'm available to You

Du gav mig mina händer så att jag kunde nå andra människor
Så att jag kunde visa på Din kärlek och Din perfekta plan för oss
Du gav mig mina öron och jag kan höra Din röst så tydligt
Jag kan höra ropen från de som mår dåligt, men kan jag verkligen torka deras tårar?

Du gav mig min röst så att jag kan säga Dina ord
Så att jag kan berätta om hur fantastisk Du är för dom som aldrig hört talas om Dig
Men jag kan också se att det behövs fler som är tillgängliga för Dig
Jag har sett så många brustna hjärtan och så många människor som behöver bli fria

Gud, jag vill vara tillgänglig för Dig
Jag lämnar det jag har till Dig och jag vill göra det som Du vill att jag ska göra
Använd mig Gud, så att jag kan visa på Din väg för någon och hör min längtan
Jag har egentligen ingenting att komma med, men jag vill vara tillgänglig för Dig

Nu ger jag tillbaka till Dig av allt det som Du har gett till mig
Mina händer, mina öron, min röst och mina ögon så att Du kan använda mig som Du vill
Jag har gjort plats i mig själv så att Du kan fylla mig med Dig
Nu är jag fri och jag vill vara mer tillgänglig för Dig

söndag 20 november 2011

Utanför sin zon

Många gånger vet man vad som är rätt. Man vet som är bra för en. Ändå är man så rädd. Det är enklare... eller kanske inte enklare egentligen... mer att det känns mer tryggt att fortsätta i invanda banor.

Och det spelar ingen roll ifall det är vanor som inte är bra - det är tryggt och jag tycker om det trygga.

Det gör att jag ibland blir galen på människor som tycker att man ska gå utanför sin trygga zon. Att man hela tiden ska utmana sig själv och göra nya saker. Att man ska sträva mot något annat än det som man har.

Men måste det alltid vara fel på det som man har? Måste man ha stora drömmar och mål med ens liv? Vad är det för fel med det trygga?

Jag har aldrig haft stora mål eller drömmar. Jag har alltid tänkt att det liv jag har nu - det är det liv som jag ska leva. Mår jag dåligt - ja, då är det bara att acceptera det. Mår jag bra - då är det fantastiskt.

Jag vet inte hur det är för dig, men jag tror att det handlar om rädsla för min del. Att jag är rädd att bli besviken. För tänk om drömmen inte visar sig vara det jag drömde om? Eller att min dröm är för stor. Att människor skulle skratta åt mig om jag berättade.

Ibland har jag ändå vågat mig utanför allt det trygga. Jag har utsatt mig för saker som jag egentligen inte trodde att jag skulle våga. Det jag har märkt då är att det inte är så farligt. Att det håller. Som det här med riktad förbön. Jag var livrädd när jag skulle göra det i mars. Nästa vecka gör jag det igen. Jag är lika rädd den här gången. Men skillnaden nu mot då är att jag vet att det är rätt. Jag vet att jag kan vara lugn, trots att jag är utanför min egna trygga zon. För jag vet att jag är i Guds trygga zon.

tisdag 15 november 2011

Förundran över en gammal barnvakt

Idag var jag hemma hos en människa som så när var på väg att säga lilla gullegumsan när vi skulle äta. Hon berättade att när jag var liten så hade jag en så söt rosa overall och en vit pälsmössa och att hon köpte en likadan till sin dotter när hon själv fick barn.

Hon berättade att varje gång hon ser ett par ljuslyktor hon har på bordet, så tänker hon på mig och hon ber för mig.

Jag är inte riktigt van att höra de orden och de gick rakt in i hjärtat på mig. Precis på samma sätt när jag träffade en annan god vän i förra veckan. Hennes ord gick också rakt in i hjärtat på mig.

Innan jag åkte därifrån sade hon "tänk att det är du som är mitt bönesvar. Att det är du som jag har bett om så länge. Tänk att det är du!"

För andra gången den eftermiddagen blev jag alldeles varm i hjärtat och jag kände en äkta, innerlig kärlek till henne. En kärlek som delade plats med förundran. Att jag och min gamla barnvakt ska lära känna varandra som vuxna.

Det känns helt fantastiskt!

måndag 14 november 2011

Dagens bön

Gud. Hjälp. Jag orkar inte. Du ser hur trött jag är. Att jag inte har något tålamod. Att jag känner mig orolig över hur allt ska bli. Att jag inte tror att varken luciatåg eller adventsgudstjänsten kommer att bli bra. Hjälp mig idag. 

Den bönen bad jag innan jag skulle ha mina barnkörer. Den hjälpte. Tänk om allt kunde vara lika enkelt...

söndag 13 november 2011

Brustenhet

Tänk dig ett glas. Ett sådant där glas som är tunt och sprött och man måste ta i det försiktigt så att det inte går sönder. Gammalt och väl använt. Du har det i handen och när du ska hälla upp vatten i det - då spricker det. Strålen var för stark och glaset klarade inte av ansträngningen. 

Ibland kan jag känna mig så. Jag riktigt känner hur skör jag är. Hur minsta lilla stöt får mitt inre att gå sönder. 

Det kan vara så att trycket ökat allteftersom. En droppe - då orkar man, men det som händer när de där dropparna kommer kontinuerligt är att till slut är gränsen nådd och man går sönder. 

Just nu känns det som att jag har gjort det - gått sönder. Jag känner igen känslan från tidigare. Den där märkliga känslan som är svår att förklara. Man är spänd i kroppen, samtidigt känner man sig darrig. Hjärtat slår som det ska, men det känns annorlunda. Man tar ett djupt andetag och det är som att man känner hur blodet letar sig ut i kroppen. 

Jag har fortfarande inte lärt mig hur jag ska hantera den här känslan. Hur jag ska förhålla mig till den. 

Jag blundar, lutar mig tillbaka i soffan och kommer att tänka på en sångtext... i Ditt rike, brustna människor får liv, Du gör allting nytt. Det gör att jag känner mig lite lugnare. Lite tryggare. Jag vet att Gud håller mig. Han fångar upp. Han lagar det som har gått sönder. 

Mitt i allt känns det bra. Tack!

måndag 7 november 2011

Smått förundrad

Jag känner mig rik. Ofantligt rik. Alla hälsningar jag har fått idag... de gör mig mållös.

Du är fantastisk! Grattis! Hoppas din dag varit bra! Jag önskar dig det bästa! Ett nytt, gott och välsignat år!

Vad har jag gjort för att förtjäna de här orden? Ingenting. Jag är bara mig själv och tydligen tycker människor om mig.

Jag har fått grattis-hälsningar tidigare. Jag har hört de här orden tidigare - men i år är nog första gången som jag verkligen tar till mig dem. Som de går rakt in i hjärtat. Jag tror på orden. Jag tror på människorna som har sagt dem. Jag har läst alla sms och alla hälsningar på facebook om och om igen.

Och jag ler. För första gången på länge ler jag ända ifrån hjärtat. För jag har förstått vad det är som verkligen är viktigt här i livet.

Happy birthday to me!



söndag 6 november 2011

gårdagens visdomsord...

Published with Blogger-droid v2.0.1

lördag 5 november 2011

I rätt ordning

Det kommer att bli bra. Det kommer kanske ta lite tid, men det kommer att bli bra. Var sak har sin tid. 

Jag vet inte hur många gånger jag har hört det, men det är som att det är först nu som det sjunker in. Det är först nu som jag verkligen förstår.

En god vän sade till mig i torsdags - se det som en planta. Den finns i jorden hela tiden, även under hösten och vintern. Man ser den inte, men den finns där och gror. Om jag skulle börja gräva efter den så skulle den bli förstörd. Man skulle störa dess arbete och det skulle inte bli bra. Men om man litar på att den finns där. Om man litar på att den gör sitt jobb, så kommer den i sinom tid att visa sig. Lite svagt till en början, men allteftersom blir den tydligare och tydligare. Starkare och starkare. Med ett fast förankrat rotsystem som inte syns.

Och det behöver vara så även i ens liv. Att låta var sak ta sin tid. Att låta det till en början lilla frö av läkedom få tid att växa sig starkare. Få tid att bli helt. För ett helande måste börja med ett inre helande. Det själsliga.

Om allt det yttre blir helt, om man gör allt det som man tror räknas och förväntar sig att allt ska bli bra - så är det bara en tidsfråga innan man märker att det inte är på riktigt. Det är bara ett yttre, ett skal. Och petar man hål på det skalet ser man att det är tomt på insidan.

Men om man vågar vara svag för en tid. Om man vågar låta helandet börja på insidan - då blir det ett helande som håller. Även om någon skulle peta på dig så håller du. För ditt inre - din person och din själ - det är det som räknas. För det är det som är du. Ditt skal, ditt yttre är bara ditt yttre. Inget annat.

I Guds närhet finns frihet. Där finns det utrymme att bli hel. Att läkas. På riktigt. För det är Hans kärlek som helar. Det är Hans närhet som gör att plantan i ditt inre får rötter.

Han skyddar plantan. Han håller sina händer varsamt runt den när det blåser. Han slår en järnring runt den när ångesten tar över och sjukdomen vill ta död på den. Han vänder sig ifrån mig när lögnerna kommer, spänner ögonen i dem och säger "du skulle bara våga komma nära". Därefter vänder Han sig tillbaka till mig. Han böjer sig över plantan och skyddar.

Om och om igen.

Efter en tid är ens inre så starkt att man själv kan se lögnerna. Man kan själv vända sig till dem och säga "du skulle bara våga".

Och Gud står där bakom mig. Håller sin hand på min rygg och viskar "Bra! Du klarar det här, för nu börjar du bli stark. Jag kommer alltid finnas här. Jag kommer alltid att skydda dig. Jag tar emot om du faller. Jag fångar upp dig - lita på det, men nu börjar ditt inre bli starkt. Det är dags nu. Det är nu det börjar. Du har allt framför dig. Lär av erfarenheterna och det som har varit, men fokusera på friheten i mig. Fokusera på det som ligger framför, på det som är nu. Glöm inte det som har varit, men håll ögonen på mig". 

Och jag står där. Rak i ryggen med Guds hela härskara bakom mig. Viss om att inget kan bryta ned min person. Inget kan ta död på min själ. För mitt helande har hänt i rätt ordning.

Frihet

Frihet. Vilket fantastiskt ord. Inte bunden. Inte låst. Inte fast i något som inte är bra för mig. Fri. Jag är fri.

Och det kändes verkligen så. Som att jag var fri. Allt som hade hänt under dagen, hur jag hade mått - det fanns där. Men på något vis hade allt förändrats. Allt var i sina rätta proportioner.

Gud var störst. Ångesten betydligt mindre. Friheten genomsyrade allt. Min bundenhet var förminskad.

Med ens blev allt så tydligt. Det är här jag ska vara. I Guds kravlösa närhet. Så att Han kan få viska ord till mig. Ord av kärlek. Ord av omsorg. Ord av sanning. Jag var i mitt rätta element. Allt i mig klickade. Mitt inre flätades samman med Guds innersta väsen.

Vi börjar om nu, för det är slutet på något som innebär starten för något nytt. Det är du och jag nu. Inget annat. Du och jag. 


fredag 4 november 2011

Något hände

Det känns omtumlande. Annorlunda. Ovant på något vis. Samtidigt så välbekant och självklart. Som om det var det här jag var skapad till att göra. Stå där - vara delaktig, men låta någon annan göra jobbet. Inga krav fanns. Ingen press. Inget tvång. Bara en bön och önskan om att något skulle hända. Men ingen press på mig. Det var helt kravlöst.

Det kanske var därför något hände...

Min startsträcka var lång även den här gången. Ångesten som hållit min själ i ett järngrepp under dagen ville inte låta mig få bestämma. Men i den närhet där Gud är störst, där kan inte ångesten vinna. Dess klor smulas sönder av Jesu kärlek och de faller ned för mina fötter. När jag rör mig trampar jag på dem och det är lite obekvämt, men det gör inget. För jag blir påmind om vem som har vunnit.

torsdag 3 november 2011

Känslan av att vara en del av något större - oslagbar!

My soul longs for You

Jag mår förvånansvärt bra idag. Somnade direkt när jag lade mig i soffan och precis som vanligt så stod tv:n på hela natten. Det skapade den där känslan av trygghet - att jag inte var ensam.

Nu har jag tagit en lång dusch och gjort mig i ordning. Krupit upp i soffan och väntar på att klockan ska gå. I eftermiddag åker jag till Uppsala. Jag längtar och hoppas att den här sången står på deras lista. Jag ska låta Gud - genom Jesus Culture - fylla min själ.

Orkar inte

Med stor sannolikhet kommer jag vara mycket, mycket trött i morgon. Jag börjar bli trött, men det är inte den där tröttheten som gör att man somnar. Eller jag hoppas att det är det, men säker kan jag aldrig vara.

Varför är det så här? Varför ligger jag här och är vaken? Trots att jag har dubbeldos av min sömnmedicin i kroppen. Var så uppe i varv så jag insåg att jag behövde mer än bara 10 mg, så jag tog 20 mg. Ingen större effekt. Har inga svårigheter att hålla mig vaken.

Det som startade igång ångesten idag var när jag var förbi apoteket idag för att hämta ut mer medicin. Läkaren hade bara skrivit ut 30 tabletter för insomningsbesvär... Tidigare har det inte varit några problem att få ut 100. Det retar mig, för det innebär att jag måste ta kontakt med sjukvården snart igen för att få nytt recept. Kanske är bra i och för sig med tanke på att jag nu tillhör en ny vårdcentral och att det numera är de om ska ta hand om mig.

Jag får väl åka dit och övertyga dem om att jag inte kommer göra något suicidförsök utan att jag tar tabletterna för att kunna sova. Och det är ju lögn att försöka sova när man har haft ångest som river sönder bröstkorgen på en. Som fått hjärtat att klappa i en allt snabbare takt i mer än bara en liten stund. Efter jag till slut fick i mig mat så ökade ångesten bara av det. Och så kom tankarna på att träffa läkare upp igen och då ökade ångesten igen.

Jag. Blir. Så. Galet. Trött. På. Det. Här. nu. Orkar inte vråla ut min frustration. Istället virar jag ihop mitt täcke, tar mina kuddar och går och lägger mig i tryggheten. I soffan. Det som var mitt hem under hela perioden då jag var som sjukast. För jag känner igen känslan lite nu. Att jag nog egentligen är trött. Men jag vågar inte somna för jag vet inte vad som ska hända. Ska man sova i sovrummet så blir det så definitivt. Om man däremot sover i soffan så känns det inte som på riktigt. Då ska man bara vila lite. Då är inte rädslan lika starkt.

Förlåt - men den här fajten orkar jag inte ta i natt.