tisdag 31 januari 2012

Våga tro på friheten

Det är få saker som kan vara så befriande som när man känner av Guds kärlek. Så där på riktigt.

Oftast behöver jag inte göra någonting för att det ska ske. För om jag tänker att "nu ska jag möta Gud", då anstränger jag mig så mycket att ingenting händer. Det blir bara en krystad kamp från min sida.

Istället sker det när jag som minst anar det. När jag sitter i bilen eller om jag sitter på jobbet och planerar - då kan det hända. Och den där känslan skapar ett sådant lugn. Det är en känsla av både frihet och trygghet på en och samma gång.

Jag är just nu i en fas i livet då jag står inför några förändringar. Ganska stora sådana och om du har följt mig ett tag så vet du att jag avskyr just förändringar. Jag älskar det trygga, det invanda och jag vill vara i ett sammanhang där jag vet vad som väntas av mig.

Men det som jag står inför - där vet jag inte så mycket. Och det märkliga är att jag känner mig lugnare än på länge. Jag känner en förvissning om att allt kommer att bli bra - trots förändringen. Eller kanske tack vare den.

Och när jag funderar igenom mitt liv och vad det är som är skillnaden nu - så är det bara en enda sak som jag kan komma på. Det är min relation till Gud. Hur den har förändrats över tiden. Mina erfarenheter har gjort mig tryggare för jag vet att Han stannar kvar vid min sida.

Jag har även varit med om flera under. Jag kunde inte riktigt se det när jag var mitt uppe i det, men nu med lite perspektiv på tillvaron så ser jag det.

Det lättnad mitt inre känner - jag kan inte beskriva den på något annat sätt än att de kedjor som förut band mitt inre har fallit ned för mina fötter och Gud har satt mig fri. Det kan låta som en klyscha, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt.

Och det gör mig så lycklig! Det får mig att tro att även andra kan vara med om det. Hur mörkt det än ser ut, så är jag övertygad om att det kan hända även dig. Våga bara tro.

söndag 29 januari 2012


I am chosen, I am free
I am living for eternity
Free now forever
You picked me up
Turned me around
You set my feet on solid ground
Yours now forever

And nothing's gonna hold me back

My chains fell off
My heart was free
I'm alive to live for you
Amazing love, how can it be?
You gave everything for me

You washed my sin and shame away
The slate is clean: a brand new day
Free now forever
Now boldly I approach Your throne
To claim this crown through Christ my own
Yours now forever

I'm free to live
Free to give
Free to be
I'm free to love You, Lord

onsdag 25 januari 2012

Jag orkade...

Jag somnade strax efter fyra i natt. Det innebär att jag var tvungen att klara mig på ungefär 3 timmars sömn idag. Jobbdag från 8.30-16.30... När jag gick upp i morse så fick jag ett så sjukt blodtrycksfall att jag var tvungen att sätta mig ned igen. Ibland har jag fått så att det svartnar för ögonen, men den här gången var det verkligen som att trycket föll. Så läskigt.

Det har ändå gått förvånansvärt bra att jobba idag. Har inte haft så många lektioner utan har haft mycket planeringstid och jag har faktiskt fått en hel del gjort. Hann dock inte färdigt med allt utan fick sitta hemma ett par timmar och fortsätta jobba.

Nu har jag lagt jobbet åt sidan, ätit mat och nu har jag krupit ned i sängen. Hoppas och tror att jag somnar tidigare idag.

Tack för er omsorg och era kommentarer! Det värmer mitt hjärta.

tick tack tick tack

Klockan har passerat 03. Mitt alarm för onsdagen står på 07. Mindre än fyra timmar tills dess. Känns sådär.

Det är i de här lägena som jag funderar på om jag ska hålla mig vaken medvetet. Tänker att jag bara blir tröttare om jag får sova några få timmar.

Förutom natten i förra veckan var det länge sedan det var så här. Har glömt hur jag hanterade det då...

tisdag 24 januari 2012

Jag är så trött...

Det är först när jag bromsar som jag märker hur hårt jag kör på. Tisdagar är jag ledig och fast jag inte har gjort någonting idag - förutom lagat mat, så har min puls legat högt. När jag satt i soffan förut så kollade jag och då låg den på 90. Det är inte normalt. Nu efter 4 timmar liggandes i soffan ligger den på 80. Fortfarande högt, men det går åt rätt håll.

Kroppen är helt slut och jag känner mig skakig. Försökte sätta mig med min stickning förut (håller på med en kofta) men jag kunde bara sitta i ett par minuter. Sedan var det som att hjärnan inte klarade av rörelsen. När jag blundade var det som ett flipperspel innanför ögonen.

Huvudvärken spänner ned i nacken och det är som att axlarna vill avlasta smärtan och de dras uppåt.

Jag står inför en tid av förändring i mitt liv och hur jag har mått idag bekräftar de beslut jag har tagit - det känns märkligt. Hur en del saker inte är vad jag alltid har trott.

fredag 20 januari 2012

Andas liv

Vänta - och se att jag finns kvar.
Lyssna - och hör hur jag talar kärlek in i ditt liv.
Andas - och vet att jag är den som blåser liv in i dina lungor.

Du behöver inte göra mer. Jag gör resten. Det är jag som öser av min kärlek till dig. Som vill få dig att förstå hur mycket jag älskar dig - om så bara för en kort sekund. Det räcker. För om du någon gång har känt min kärlek, så tror jag att du vill vara kvar hos mig.

När du andas - så andas du ut din ångest, din rädsla och dina mörka stunder. För att sedan andas in min kärlek. Att du är min.

Underbara barn - jag älskar dig! Med en så stor kärlek att du inte kan greppa den. Den är så mycket större än du någonsin kan förstå. Men vet en sak - jag älskar dig!

onsdag 18 januari 2012

Att våga


Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.
/Kirkegaard

tisdag 17 januari 2012

Ett steg tillbaka

Hon var inte riktigt förberedd på reaktionen. Något som egentligen var en alldeles vanlig vardagsgöra, påverkade henne.

Det var visst inte så bara, hann hon tänka innan symtomen slog igång med full kraft. Hon mådde illa, orken försvann och hon förflyttades två år tillbaka i tiden. Då när hon var sjukskriven på heltid. Allt kom tillbaka. 

Men hon blev inte rädd. Hon visste att det kommer att gå över. 

fredag 13 januari 2012

Jag är lugnare än någonsin

Det händer mycket i mitt liv. I mitt inre. Saker och ting har fallit på plats och insikterna gör mig lugnare än på länge. Det förvånar mig.

När jag häromdagen var hemma hos en god vän så kom vi att prata om livet och att det inte alltid är så lätt. Jag önskar att jag inte hade lärt mig den hårda vägen vem jag är som person, men vi kom fram till att det är ju de här erfarenheterna som formar en. Att man kanske måste gå igenom vissa saker.

Jag har en del erfarenheter. En del är lättsamma, men väldigt många har gjort ont. Men jag har lärt mig så mycket. Så otroligt mycket. Idag kan jag säga att jag är tacksam för min depression och min ångest. Inte över det jobbiga, men över den jag har blivit igenom den.

Och det är så skönt att känna förändringen!

söndag 8 januari 2012

Hon måste...

Blickarna fanns där - redan från början. Hon var inte så medveten om dem och det kanske var tur. För hon satt där. Stilla, på ett gammalt cykelställ satt hon. Händerna låg i knäet och hon var helt innesluten i sig själv. Lite för mycket skulle en del säga. "Ja du förstår hon är inte riktigt som alla andra". Man nickar, men man har ingen aning om vad som skulle vara den stora skillnaden. Hon är ju också en människa - eller hur?

Plötsligt reser hon sig upp, tittar rakt framför sig och så börjar hon att gå. Sakta till en början, men alltmer beslutsamt. Efter bara några steg märker man att det går hål på den där bubblan som har inneslutit dem under så lång tid. Den har funnits där och ingen har ifrågasatt dess existens. Men nu gick hon bara. Ett litet hål till en början blir till slut flera små hål och äntligen! FRIHET!

Den unkna gamla luften har ersatts av den fräscha luft som hela tiden funnits utanför. Hon sträcker sina armar upp mot luften, lägger huvudet bakåt och tar ett så djupt och långt andetag att man riktigt tror att hon inte kommer att andas igen. Luften fyller hennes lungor, ut i blodomloppet, ger liv i kroppen och till slut andas hon ut igen genom en enda lång lycklig suck. Sedan börjar det om.

Vad var det hon var så rädd för? Just nu känns rädslan främmande, som att den aldrig funnits där. Men osäkerhetens tvång har påverkat henne så länge att det finns kvar ett uns av tvivel hos henne. Hon vet inte om den någonsin kommer att försvinna. Hon vet bara att hon måste våga gå.

fredag 6 januari 2012

Jag finns här

Jag har haft ledigt över både jul och nyår. Nu är jag hemma igen och hjärnan går på högvarv. Den analyserar och processar en massa intryck och tankar. Försöker reda ut vad som bara är tankar och vad som är sanning.

Jag vet i alla fall att det har varit skönt att ha jullov.