onsdag 28 december 2011

Livet

Att leva innebär att utsätta sig för livet. Jag kan inte, hur gärna jag än vill, vaccinera mig emot olycka och sorger. Och jag kan inte påverka det förflutna och ändra på det som har varit. Men det jag kan göra är att välja hur jag låter det påverka mig.

Jag kan tillåta bitterhet gro i mig och trycka undan det jobbiga genom att förneka det, eller så kan jag på något vis bearbeta det och lära mig att se på det på ett annat sätt.

Jag brukar jämföra det med skillnaden på ett sår och ett ärr. Har man ett sår som man inte tar hand om på rätt sätt blir det infekterat och det värker och man blir inte riktigt av med det. Om man däremot behandlar det på rätt sätt, om man smörjer och ger det tid, då kommer det till slut att läka och istället för ett öppet sår blir det ett ärr.

Det finns där som en påminnelse, men det gör inte lika ont längre.

fredag 23 december 2011


söndag 18 december 2011

Det märkliga skedde

För två veckor sedan var jag med och sjöng på en rätt stor julkonsert. Jag hade några solon och det kändes så märkligt innan. Jag var helt lugn. Jag var inte ens nervös. Trots att en av låtarna var riktigt svår, så kände jag mig lugn. Innan konserten så bad vi tillsammans och min tysta bön då var "Gud, låt alla gamla julsånger få liv. Att texterna som vi har sjungit och hört så många gånger ska få liv". Det var min bön.

Och det märkliga skedde när bönesvaret kom.

"Folk, fall nu neder och hälsa glatt din frihet, o helga natt du frälsning åt oss gav". Amen sade min själ. När vi sedan sjunger "Min Gud tillhör äran" så märker jag hur hela mitt inre är inställt på Gud. Min lovsång gick från mitt hjärta ända upp till tronen och jag fann mig själv sträcka mina händer. Jag sträckte dem i lovsång och tillbedjan. Efteråt insåg jag att det här var första gången någonsin som jag verkligen tillbad när jag stod på scenen. Jag har stått på scener tidigare och lovsjungit, men jag har inte tillbett.

Det gjorde jag nu. När inga krav fanns på mig. När jag var "bara en av åtta" då kunde jag slappna av.

Den känslan och den insikten berör mig fortfarande.


Sången börjar 1:25 in i klippet

tisdag 13 december 2011

Jag kan ana vem jag är

Jag har funderat en del på det som jag skrev i söndags. Det citatet som jag refererade till. De tankar som jag tidigt i våras satte ord på.

...jag vet inte hur det är att vara frisk. Då vet jag inte vem jag är...

De där orden är på något vis lite skrämmande. Ledsamma på något vis. Att jag levt med min sjukdom så länge att jag inte vet vem jag är när jag är frisk. 

Men den senaste tiden har en annan tanke slagit mig. En tanke som inte stämmer överens med vad jag har skrivit förut. 

För varje dag som går märker jag hur marken under mina fötter blir stadigare och stadigare. Jag märker hur mitt inre blir starkare och starkare. Jag blir mer och mer trygg för varje stund som passerar och nu kan jag ana vem jag är. På riktigt. När jag är frisk. 

För något har hänt. Under lång tid har processen pågått och nu börjar jag se dess resultat. Jag är inte färdig än och jag kallar mig inte frisk, men jag kan se konturerna av mitt friska jag och det känns helt fantastiskt!

Under så lång tid, under så många år har jag känt mig som ett hopplöst fall. En värdelös människa som måste prestera saker för att bli omtyckt. Jag har inte vågat stå upp för mig själv, för jag har varit rädd för att inte bli accepterad och jag har inte velat vara den som är besvärlig. 

Men den trygghet som jag nu känner - den vinner över allt. Den lättnad och den frihet som min själ känner - den känslan är oslagbar. 

För Gud finns det inga hopplösa fall. För Gud finns det ingen som är värdelös. 

För Gud är kärleken. 
Jag funnit kärlek större än livet självt
Jag funnit hopp som styrker och bär genom allt
Jag var förlorad men lever nu i Dig...

söndag 11 december 2011

Tryggheten i Gud

"Jag har levt med min destruktivitet så länge att jag inte vet något annat. Jag tycker om det trygga, det invanda och jag vet vad jag har i min sjukdom, men jag vet inte hur det är att vara frisk. Då vet jag inte vem jag är."

Det här skrev jag för en tid sedan. Känner du igen dig? Du vill egentligen inte må dåligt, du vill inte vara sjuk, men rädslan för förändring är så stor att den hindrar dig. Den håller dig tillbaka.

Det är så bekvämt på något vis att ge efter för det invanda sättet att hantera ångesten. Det destruktiva som du inte vill att någon ska se. Du vet att det inte är rätt, men du orkar inte kämpa. Du orkar inte slåss längre.

Jag förstår hur du känner. Jag vet hur det känns när ångestens vidriga klor river sönder din själ. Hur dess illaluktande närvaro får dig att må illa. Hur dess lögner hamrar sönder ditt hjärta och gör dig så rädd att du tror att du ska dö.

Jag vet hur det känns.

När jag var som sjukast - då var det här min vardag. Min helg. Hela min existens. Hela mitt liv genomsyrades och kontrollerades av ångesten. Den låste mig. Den enda trygga platsen jag hade - det var min soffa. Jag lämnade inte den på ett halvår. Korta promenader tvingade jag mig till, att gå till affären krävdes flera dagars förberedelser.

Min soffa är fortfarande min trygghet. Den finns där och välkomnar mig de nätter då ångesten är för jobbig. Men den är inte längre min primära källa när det gäller att känna mig trygg.

Det jag nu vänder mig till - det är något helt annat. Nu har jag lärt mig att hitta tryggheten i Gud. Den trygghet och den frid jag nu känner, det har jag nog aldrig känt. Det jag nu känner - det är något som jag bara fått berättas för mig. Det har i mina öron låtit som en dålig, gammal klyscha. "Gud ger trygghet". 

När någon sade så till mig så blev jag bara arg. Det var som att de hånade mig rakt i ansiktet. För jag förstod inte vad det handlade om. Jag levde i den verklighet att tryggheten i livet - den måste jag skapa själv. Jag måste hitta lyckan, kärleken och meningen med livet helt på egen hand och när jag hade gjort det - då skulle jag känna mig trygg. Om jag bara hittade ett jobb där jag inte behövde gå på vikariat - då skulle jag känna mig trygg. Om jag bara blev smal - då skulle jag känna mig trygg.

Inget av det som jag nyss radade upp krävs för att känna trygghet. Det är bara något yttre - inget som ger en inre trygghet.

För mig har det tagit lång tid. Väldigt lång tid. Du som har följt mig här på bloggen vet att jag tidigare skrivit om min långa startsträcka. Jag går på erfarenheter och på det som jag vet och när det gällde Gud hade jag blivit sviken. Inte av Honom - men av människor som gick Guds ärenden. Men jag kunde inte skilja på detta utan jag kände mig sviken av Gud själv.

För fem år sedan tog jag beslutet att blir frälst. Igen. Första gången var jag bara 12 år och jag hade ingen aning om vad det innebar. Men den här gången var det annorlunda. Jag var mitt uppe i mitt kaos. Ändå valde jag att säga ja till Gud igen.

Först nu - fem år senare, kan jag helt lita på Gud. För första gången i mitt liv förstår jag vad det innebär att känna trygghet i Gud. Jag har fortfarande min depression och min ångest - men nu har jag förstått att där Guds Ande är, där finns det frihet. Det är det jag fokuserar på. Inte på det jobbiga. Det finns där - men Guds frihet är så mycket större.

Han har en kärlek till oss som inte går att förklara - man kan bara uppleva den. Och min bön i kväll - den är för dig som behöver känna frihet. Frid. Kärlek och omsorg. Så sätt dig tillrätta. Blunda och vet att någon ber för dig.

torsdag 8 december 2011

Aftonbön


måndag 5 december 2011

Någon ser dig

Att vara den som ingen ser - det kan ta död på ens själ.

Att alltid ha den där känslan av att man bara flyter med. Man rättar sig efter andra för man vill inte vara till besvär. Till slut vet man inte vad man själv vill och man vågar inte säga ifrån. Man fortsätter att vara tyst. Man ler, nickar och håller med. Fast egentligen kanske man vill något helt annat - man har bara tappat bort det på vägen.

Att alltid ha den där känslan av att man är besvärlig. Att andra tycker att man är jobbig. Man är den som hörs och syns mest. Man bråkar och provocerar. Man lägger märke till dig, men man ser dig inte. Man ser inte varför du gör allt det som andra ser. Man ser inte hjärtat som finns i dig. All den kärlek som du bär på. All den förvirring som gör att du inte vet hur du ska hantera livet.

Två motsatser som egentligen vill precis samma sak - att bli sedd...

Det finns en som alltid ser dig. Som har haft sina ögon på dig ända sedan du föddes. Faktiskt till och med medan du fortfarande låg i din mammas mage såg någon dig.

Första gången som du minns att du kände dig förbisedd - då fanns Gud där. Höll sin hand om din rygg och Han kände din smärta. Första gången som du lyckades med något - då fanns Han också där. Kramade om dig och gladdes med dig.

Om du faller ned i det mörkaste djup. Där allt är svart och du ser ingen mening. Då när du inte vet om det är värt det längre och du funderar på att ta död på dig. Även där finns Gud. När du inte orkar så är det Han som andas åt dig. Det är Han som håller sin hand runt ditt hjärta och ser till så att det fortsätter att slå. Det är Han som fångar upp dig.

För mörkret är inte mörkt för Honom. Där Han är - där är det som att natten lyser som dagen och mörkret ska vara som ljuset. Och det är ju även så att ljuset alltid vinner över mörkret. Minsta lilla ljus vinner.

lördag 3 december 2011

Bönesvaret

Helt plötsligt fanns det bara där. Mitt framför ögonen. Jag hade vetat om det, men jag hade inte insett dess betydelse. Men så var det som att ögonen öppnades och jag såg.

Jag såg sanningen. Verkligheten. Jag fick hjälp att se det och det behövdes. Men nu när jag har sett och även insett allt - så blir det så tydligt.

Att hitta lugnet i livet - det betyder allt. Att hitta tryggheten i Gud - den känslan är obeskrivlig...