måndag 31 maj 2010

Jag är här.

Jag har inte försvunnit - jag lovar. Det har bara varit lite mycket så jag har varken hunnit eller orkat skriva något här på bloggen. Kom in i världens energiflow och började vårstäda lägenheten och jag tänkte att det är lika bra att passa på så länge den finns kvar - energin alltså. 

Nu är jag nästan klar - skönt! Det som är kvar är två skåp i köket, ett par smålådor i bokhyllan och tvätta fönster. Men det sparar jag till en annan dag. Tänkte ta alla fönster på fredag när jag är ledig och även köra det sista till återvinningen då. Då blir det även själva städningen, nu har det bara varit rensning och insättande av papper i pärmar. 

Jag fick för övrigt besked om jobbet som jag har sökt och jag fick det! Förvisso är det bara 25% men jag sade ja till det och så söker jag något mer jobb. Det blir inte att jag flyttar utan jag bor kvar här och det känns bra. Väldigt bra till och med och det är en väldigt skön känsla!

fredag 28 maj 2010

Min oas

smultronplanta
min härliga solstol...
Varje sommar har jag lite blommor i mina lådor på balkongen men jag har en tendens att glömma bort dem så att de till slut dör. Det är ju inte lika fint som när de blommar. 

Men i år tror jag att det blir en förändring. Gjorde i ordning där ute i onsdags och jag älskar det redan. Jag tar en extra tur till balkongen när jag går upp på morgonen bara för att se hur fint det blev. Och innan jag går och lägger mig gör jag samma sak. 

Så idag när jag satt där med en kopp kaffe och med en bok kände jag mig lugnare och lyckligare än på länge. Även om framtiden och mitt liv är mer osäkert än någonsin kändes det inte oroligt.
fina blommor
Jag tror minsann att jag har hittat min oas. Min plats där jag kan andas liv. Det känns bra.

torsdag 27 maj 2010

Välj livet!

I rätt tid händer det som ska hända. Vila i det - det är svårt, tro mig jag vet, men det är nödvändigt att du gör det. Inget du gör eller tänker kommer att ändra Guds kärlek till dig så luta dig tillbaka och låt Honom fylla dig med den kärlek som bara Han kan ge. 

Det kanske känns som att det inte är möjligt - att ingen kan älska dig, men det är den största lögnen som du lever i. Gud älskar dig. Gud älskar dig. 

Gud älskar dig! 

Och även om du har svårt att tro det och känna det så kan du gå på Hans ord - att Han älskar dig. Det kommer Han göra i evighet. Han kommer att älska dig ända tills du känner ända in i hjärtat att det är sant och då kommer Han att älska dig ännu mer. Han är den som kommer att andas liv i dig när du knappt orkar andas själv. Jag har varit där så jag vet att är så. 

Livet kan vara så sjukt orättvist och det kan kännas som att det inte är värt att leva - men det är det. Gud gör det värt det. Lev för din egen skull för ditt liv är värt att leva. 

Så välj livet!

onsdag 26 maj 2010

Tusen tårar

Huvudet vilar tungt i händerna samtidigt som hon tar ett djupt andetag. Sorgen är påtaglig, den känns ända in i hjärtat. Det känns konstigt. Annorlunda på något vis. 

Känslan av att vilja ge upp är stark. Hon förstår inte varför hon ska kämpa - det tjänar ju ingenting till. 

Tankarna avbryts när det ringer. De pratar i kanske tjugo minuter på en lite halvknackig linje. Men det samtalet räddade hennes liv. 

Ge inte upp! Lev din dröm! Du är så begåvad! Du fram och tillbaka som en liten tätting och du märker inte att det tar livet av dig. Du märker bara att du mår dåligt, men du förstår inte vad det kommer av. Du är fortfarande sjuk - kom ihåg det! Du är på bättringsvägen, men du är inte frisk än.

Uppmaningarna och orden är många och de träffar henne rakt i hjärtat. Ökar på sorgen, ångesten.

Men så plötsligt händer det. Den där märkliga känslan ökar ännu mer och när de har lagt på får det sin förklaring. För på hennes kinder rinner det tusen tårar...

Tom och less

I brist på stabilitet i livet just nu försöker jag skapa trygghet runt mig. Mitt hem är min borg - brukar man säga och lite så är det för mig just nu. Jag håller mig hemma och jag rensar. 

Har skrivit upp en lista på alla mina garderober, byråer och hyllor och när jag har städat ur dem och sorterat vad jag ska ha kvar, vad som ska till second hand och vad som ska till återvinningen stryker jag med en tjock fet penna. Rensar till vansinne och det har hittills blivit närmare 20 papperskassar som ska försvinna från mitt hem. Nu ikväll börjar jag med sovrummet och dess klädgarderober.

Jag tömmer och det känns snart lika tomt som mitt inre. Framtiden är mer osäker än någonsin och det gör att jag mår sämre. Var på anställningsintervju idag och efteråt kände jag mig bara ledsen. De lät positiva till allt jag sade, men det gjorde de även förra gången och då fick en annan jobbet. Dessutom var tjänsten bara på 25% och inte halvtid som de tidigare sagt. Vilket förändrar allt. 

Min sammanlagda jobbprocent i höst hamnar på 45% om jag får det jag sökte idag, men det går inte, det räcker inte. Så alternativet är att söka något helt annat eller söka ett tredje jobb. Inget av det känns särskilt lockande. 

Så nu känner jag mig mest tom och väldigt less på att få småtjänster hela tiden. Jag tänker att det inte är för mycket begärt att få ett jobb som är halvtid eller åtminstone 75% - men det verkar som att det är det, för det händer ju inte...

tisdag 25 maj 2010

I rätt tid

Jag avskyr att leva i ovisshet. När jag inte vet vad som förväntas av mig eller när jag inte vet vad som ska hända. Jag vill ha kontroll och jag älskar det gamla och invanda - för mig är det tryggt.

Just nu lever jag i osäkerhet. Jag vet inte hur det ser ut för mig med jobb till hösten eller om jag ska bo kvar här och det skapar en ofantlig oro i mig. Man kan tycka att jag borde vara van vid det här nu, men det är jag inte. Jag försöker bara hantera det på rätt sätt.

Men så idag när jag åkte hem från jobbet insåg jag att för Gud händer allting i rätt tid. För när jag tänkte tillbaka på hur mitt liv har sett ut så har saker och ting löst sig i rätt tid. För min del hade det inte gjort något om jag hade fått veta saker tidigare för då hade jag inte oroat mig så mycket.

Men i precis rätt tid har saker och ting löst sig. Tänk om man kunde påminna sig om det istället för att måla upp värsta tänkbara scenarie och fastna där...

Vaken mitt i natten

Sömnen lyser med sin frånvaro och jag vet inte riktigt varför. Kände att jag var trött och gick och lade mig för att läsa redan vid tjugo över tio och tog en tablett för att hjälpa sömnen på traven men det lyckades inte. Nu sitter jag - snart tre timmar senare och är ungefär lika trött som innan. Men tydligen inte tillräckligt för att somna. 

Jag tror inte att man kan förstå sömnproblem om man inte varit ute för det själv. Hur den där känslan av trötthet krockar med det vakna. Hur man kan vara så trött att man inte orkar hålla ögonen öppna, men det är som förgjort att kunna somna. 

Det har varit ganska ok för mig ett tag nu faktiskt. De där nätterna då jag ligger vaken till tre-fyra är ganska sällsynta. Om det blir en sådan natt brukar det oftast finnas en förklaring. Jag vet inte vad det skulle vara idag. Jag har i och för sig mina teorier men jag vet inte. 

Jag har fortfarande inte hört något från jobbet jag sökt vilket skapar ofantligt mycket oro i mig. Oro jag inte kan hantera. Idag har jag varit ledig och jag har tidigare inte haft några problem alls att bara sitta i soffan och glo på tv en hel dag, men nu blir jag för rastlös. Bestämde mig för att röja här hemma istället. Skrev upp på en lista allt som behöver städas och varenda garderob och skåp finns med. 

Jag började härja på balkongen. Ut med borste och sedan dammsugaren, för att när det var klart ställa ut möblerna. När det var klart började jag med en byrå - som blev till en byrå till - som blev till överskåpen i köket och även städskåpet. Så hanterade jag min oro. 

Då var klockan närmare åtta och jag kände mig välförtjänt av att lägga upp benen i soffan och kolla på tv - det gick knappt en timme. Då tog jag tag i tv-bänken och röjde bland videoband. Jag har sju papperskassar som jag ska köra ner till second hand i morgon efter jobbet och tre kassar som ska till återvinningen. När de är borta fortsätter projektet rensa mitt hem. 

Det är som att jag på något vis måste ha något konkret att styra över och ha kontroll över. För jag har då ingen koll på mitt liv. Jobb hänger i luften och jag vet inte om jag ska bo kvar eller om jag ska flytta efter sommaren. Jag vet ingenting känns det som. Men rensningen kan jag bestämma över. Känns bra på något vis.

Jag tycker inte riktigt om på vilket sätt den här bloggen har utvecklats. Jag klagar så mycket. Jag vill komma tillbaka till tiden då jag skrev lite klokare saker. Lite tankar. Funderingar. Men det är som att livet har lagt det åt sidan ett tag. Det finns där inne i mig någonstans - jag vet bara inte riktigt vart. Men jag hoppas att det kommer tillbaka...

söndag 23 maj 2010

Det vore gött!

Har haft en ganska lugn helg förutom lite födelsedagskalas. Har varit trött, men har kunnat släppa tankarna på jobbet. Men i morgon är det vardag igen och med den vissheten kommer oron. Tankarna irrar iväg och det är svårt att koncentrera sig. 

Är så galet trött på det här nu. Hur måendet skiftar från en dag till en annan. Kan till och med skifta rejält under en och samma dag. Önskar mig bara lite lugn och ro och lite stabilitet. Det vore gött det!

fredag 21 maj 2010

Hon

Hon visste inte hur det gick till eller när det hände. Men plötsligt fann hon sig själv sjuk. Hon var inte som vanligt. Hon var inte galen - det visste hon, men hon var inte som alla andra.

Regnet föll ute och medan hon sträckte ut sig i soffan tog hon ett djupt andetag. Hon kände hur kroppen sög åt sig all syre som strömmade in i hennes lungor, men hon kände inget liv. Det var som att hennes själ hade avskärmat sig mot omvärlden. Den var inte närvarande.

Jaget var förändrat och det hade blivit övertaget av en tomhet, av sorg. Det var det som höll på att förgöra henne. Sakta, sakta tog det livet av henne och hon hade ingen kraft att kämpa. Det kändes meningslöst. Onödigt.

Hon visste inte hur hon skulle göra för att förändra tillvaron. Vad hon skulle göra för att det skulle kännas enklare. Hon hade försökt allt. Ingenting hjälpte.

Hon orkade inte längre. Hon blundade, suckade och viskade försiktigt "Jesus..."

torsdag 20 maj 2010

Lite tungt

Har haft några tunga dagar. Några riktigt tunga dagar. Nu verkar det dock som att det lättar lite som skönt är. Jag avskyr verkligen när det händer. När depressionen tar över och dess vidriga klor river tag i en och vägrar släppa taget. När all ork är borta och meningslösheten genomsyrar hela tillvaron.

Jag vet att jag för något år sedan skrev om att man kan välja hur man mår. Att om man låter tankarna snurra vidare in i banor som inte är särskilt hälsosamma - då mår man inte bättre. En del kallar det att man ska tänka positivt - det gör inte jag. Jag kallar det för att välja tankebanor som påverkar ens mående.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - jag är en pessimist. Men oftast är jag en glad pessimist. Jag ser problem i alla möjliga och omöjliga situationer. Kan något gå fel tror jag att det gör det. Därför är det lite komiskt att två av mina närmsta vänner är obotliga optimister. Jag var hemma hos en av dem igår och även om jag inte ville ha medhåll i mina tankar så blev jag lite störd av hennes optimism. Det krockade med min värld på något vis.

Är lite orolig över min tillvaro också. Jag märker hur jag säger ja till saker och hur kalendern blir bokad. I morgon ska jag först till kuratorn på förmiddagen, städa kyrkan, handla present. Lördag är det kalas på kvällen plus att min bror är hemma. Söndag är det även då kalas. Nästa vecka är det jobb som vanligt och utöver det är det grill med kören och styrelsemöte de närmsta veckorna. Över detta hänger oron för jobb och hur allt kommer att lösa sig. Plus att jag känner att jag vill göra i ordning på balkongen, jag behöver rensa i förrådet och rensa ur en massa prylar ur mina garderober. Blir trött bara jag skriver om det.

Jag vet - jag måste säga nej och skala i saker. Jag vet bara inte vad...

tisdag 18 maj 2010

Jobb

Det känns som att hela mitt liv står och hänger på det här jobbet som jag har sökt. Det kanske var därför som det tog så lång tid för mig att skriva - det var så viktigt och jag vill verkligen ha det. Och även om jag hoppas på det så vet jag inte om jag verkligen vågar göra det. Förra gången de sökte en sångpedagog fick en annan det. Jag blev bortvald.

Men jag tycker att det borde vara min tur nu. Jag har vikarierat så länge (fem år nu) och jag vill att det ska vara min tur nu att få ett jobb som är tills vidare. Borde det inte vara det?

Men så länge jag inte hör något, för varje minut som går då telefonen är tyst, minskar hoppet. Jag vågar inte tro. Jag vågar inte hoppas. För min erfarenhet säger att jag inte får det. Så har det varit hittills.

Jag försöker att inte tänka för mycket på det. Jag kan inte göra något åt det nu ändå. Jag har gjort min del - jag har skickat in en ansökan och nu kan jag bara vänta. Vänta vänta vänta. Men jag är ganska glad ändå =)

måndag 17 maj 2010

Godnatt

Hade telefontid idag med min läkare. Blev fortsatt sjukskriven 50% i ytterligare sex veckor. Känns kluvet faktiskt. Inser ju att det är nödvändigt med tanke på hur jag mår.

Satt med en jobbansökan igår och jag som i vanliga fall inte har några problem att formulera mig satt i fem (!) timmar med det personliga brevet. Jag kunde inte tänka - det gick bara inte.

Nu idag har jag legat på soffan mest hela tiden. Har varit helt slut och somnade ett par timmar. Men känner mig lika trött nu trots det.

Har inte mycket vettigt att säga nu. Godnatt.

lördag 15 maj 2010

Hon

Utåt sett var allting som vanligt. Solens strålar värmde och man kunde höra hur fåglarna lekte lite längre upp i träden.

Hon såg sig omkring och känslan var den gamla välbekanta. Det var något som inte stämde. Någon passade inte in. Hon. Med håret precis så snyggt som i vanliga fall. Sminket var perfekt. Leendet fanns där - men det nådde inte riktigt ända fram.

När hon såg sig omkring så insåg hon att ingen märkte något. Alla skrattade och pratade. Men alla ljud ekade. Det slog emot det tomma och lämnade en efterklang som inte smakade gott. Hon önskade att det inte var så här.

Men hennes önskningar slog inte in...

Förlåt!

Jag faller tillbaka i mina gamla mönster och det skrämmer mig. Det skrämmer mig så mycket att jag frångår ett löfte jag har gett mig själv att inte skriva något efter att jag har tagit min sömntablett. Jag känner mig mycket märklig, men tankarna snurrar runt i mig och de formulerar sig av sig självt så jag måste få ur mig dem. Det får bli som det blir. Möjligt att jag lyckas hålla ihop det, eller så redigeras det i mer vaket tillstånd i morgon.

Jag lovar sak på sak och till slut märker jag att jag lätt kan fylla mina veckor med sådant som sakta men säkert fick mig att bli sjuk. Det som fick mig att sätta mig själv i sista rummet. Jag måste sätta stopp. För om jag inte gör det, då kommer jag snart vara sjuk igen. Fel... ännu sjukare. För jag är inte frisk. Jag är fortfarande sjuk, men jag klarar av att jobba några få procent.

Jag ser min sjukdom som kronisk. Min depression ledde till en stark stressreaktion och jag har inte alls samma tolerans för det som tidigare. Däri ligger det kroniska problemet. Och om jag inte gör något konkret av det så kommer jag att falla tillbaka till sjukdomens vidriga klor igen. Och då vet jag inte hur stark jag är och om jag orkar ta mig upp.

Den här veckan kan lätt fyllas med kalas, förberedelser till dem, träffa vänner, vara barnvakt, förbereda jobb, jobba, läkartider, besök hos kuratorn, jobbsökningar och allt annat som hör en vanlig vecka till. Och jag insåg nu att jag aldrig orkar se hela bilden. Jag måste få bena upp allting i små delar. En dag, eller kanske till och med en halvdag i taget. För om jag planerar och tänker på hela alltet får jag panik. Bokstavligt talat.

Allt startade ju upp världens tankedrev trots att jag tog min sömntablett för en halvtimme sedan och är ganska groggy just nu. Men jag märkte att det drog runt i mig och det släppte inte - jag var tvungen att få ned det.

Har återigen tänkt på det som min vän Nena sade till mig för ett tag sedan. "Bara för att du ler - betyder inte det att du hela tiden är glad. Bara för att du jobbar - betyder inte det att du är frisk." Hon har rätt. Jag är fortfarande sjuk. Skillnaden är att jag orkar lite grand, men jag kunde aldrig ana hur svårt det skulle vara att veta vart gränsen går. Rädslan att göra andra besvikna gör att jag tänjer på gränserna och så kör jag över mig själv ännu en gång.

För det är så jobbigt att säga nej med hela kroppen. Det dåliga samvetet ligger kvar och gror. Förlåt!

onsdag 12 maj 2010

Känner mig rätt kluven

Alla tankar snurrar runt i mitt inre men jag kan inte riktigt sortera dem. Men jag känner mig orolig - egentligen av ingen anledning alls. Visst har jag jobbat, men jag borde inte reagera så här. Tycker att jag borde vara redo att öka upp i tid. Att jag bara är känslig och överdriver.

Samtidigt vet jag att jag inte gör det. Det är så här det är och jag kan inte stressa fram något. Allra minst att jag ska må bra. På ett sätt känns det som att jag varit sjuk så länge, att jag var hemma från jobbet så länge, men när jag tänker efter så är det inte det. Jag var hemma i fem månader. Jag vet många som varit hemma i flera år.

Men det är svårt det där att göra lagom mycket. Att bromsa innan man har passerat gränsen. Att känna att det man gör är ok.

Känslorna i mig är så motstridiga och jag vet egentligen inte hur jag mår just nu. Vet bara att jag känner mig så ledsen. Jag märker att jag sjunker och jag vet inte riktigt när jag landar. Önskar att jag kunde gråta ur mig alla tårar som samlats i mitt inre och skapar ångest. Men jag kan inte. Ögonen förblir torra och jag sluter mig mer och mer. Förstår inte varför jag inte kan gråta. Jag vet att jag grät i september - sedan dess är det stängt. Förstår inte...

Fick i alla fall tag på vårdcentralen igår och jag fick en tid hos mina läkare på måndag. Det känns väldigt skönt att det löste sig så smidigt. Plus att jag unnade mig några timmar på en frisörsalong igår förmiddag och skaffade mig en ny look.

this is me now
Än en gång tack för alla fina kommentarer ni ger mig! Det värmer mitt hjärta att ni bryr er och känner igen er i mina ord. Det gör det lite lättare att kämpa kampen och man känner sig lite mindre ensam.

Sova

Är otroligt trött samtidigt som jag är uppe i varv. Är inte förvånad över mina reaktioner längre. Fick i alla fall tag på vårdcentralen idag efter många om och men. Fick en telefontid med min läkare på måndag - känns bra. Skriver mer i morgon - måste sova nu.

måndag 10 maj 2010

Inte nöjd

Hela kroppen värker. Så fort tankarna hamnar i att jag måste ringa min läkare i morgon rusar hjärtat iväg. Alltid när jag mår sämre kommer min eksem tillbaka och nu är den värre än någonsin. Svårt att smörja in det för det sitter i hårbotten. Det är inte bara vanlig mjäll eller torr hårbotten - det är eksem. Det kliar som tusan och håret blir fett på bara några timmar. Bara för att jag kliar så klart.

I morgon ska jag äntligen klippa mig. Sitta i schamponeringsstolen och få massage - Gud vad det ska bli skönt!

Skit

Kom just på att min sjukskrivning tar slut på söndag. Behöver få den förlängd och måste således ringa vårdcentralen i morgon för att få till en tid med min läkare. Hur ska det gå till? Brukar vara svårt att få tid hos henne i vanliga fall och den här veckan är ju torsdagen helgdag... Lyckat. Som om jag inte redan hade ångest så det räckte...

Varför detta sökande?

Jag har ju som bekant tillbringat min helg framför datorn i ett försök att fixa till den men det har väl inte hjälpt helt. Även idag sitter jag med den. Ska nog låta någon som kan det bättre än jag titta på den istället.

Men det har fått mig att fundera lite. Jag hade ganska mycket musik i min dator - mycket har jag inte ens lyssnat på och nu när det är den som strular så kan jag inte komma ifrån frågan "varför ska man ha så mycket grejer?". En del av musiken lyssnar jag på så den vill jag ju ha, men det som jag inte ens vet hur det låter - varför ska jag ha det?

Det är ju även likadant när det gäller saker. Man köper på sig inredningsprylar och annat när man redan har så det räcker. Varför gör man det? Varför gör jag det?

Varför har man ständigt denna längtan efter mer prylar? Har man inte så det räcker ändå?

söndag 9 maj 2010

Äger en trotsig dator

Jag har inga barn som är trotsiga - däremot har jag en dator som har en egensinnig personlighet och som just nu har bestämt sig för att trotsa mig.

Gjorde en backup på datorn igår förmiddags och sedan formaterade jag om den. Installerade alla program igen och började föra över bilder och dokument som jag ville ha kvar. När jag kom till musiken fick jag problem igen och den ville bara hänga sig hela tiden. Började då misstänka att problemet var i den externa hårddisken...

Efter många om och men tog jag beslutet att offra det som fanns på den och gjorde en formatering av den också. Det krävdes två sådana och två virussökningar innan det kändes som att den fungerade som den ska.

Som tur är har jag den mesta musiken sparad på min gamla stationära dator som bara står och samlar damm i sovrummet. Nu fick den återigen vakna till liv och nu för jag över musiken igen. Men det funkar inte att markera alla och kopiera över - nej, jag får markera några i taget. Om jag inte gör det så hänger den sig igen.

Och det är ju så att hela alltet tar sin lilla tid...

Vill även säga tack för fina kommentarer på mitt förra inlägg - det värmer ända in i hjärtat!

lördag 8 maj 2010

Sjukt frustrerad!

Idag har det varit en sådär kul dag. Frustrationen och irritationen över hur mitt liv ser ut har gnagt sönder mig och gjort mig galen. Tur att finaste Nena ringde så jag fick ur mig det värsta -Tack för att du tog det!

Det känns som att jag bara står och stampar på samma plats hela tiden och att jag har gjort det de senaste åren. Det känns som att ingenting händer. Förutom negativa saker då...

För ett par veckor sedan fick jag höra ett rykte om ett eventuellt jobb. Ett ställe som skulle anställa en sångpedagog på deltid och att det skulle vara tillsvidare. Idag kom annonsen ut och där står det att det är en visstidsanställning. Jag fick tokspel. Återigen ett surt vikariat och allt bara kom över mig.

Jag kom att tänka på att det till hösten är ett firande på den högskolan jag gick på och även om jag är anmäld tror jag inte att jag kommer att åka dit. En återträff är bara en enda stor fest där man berättar om hur mycket som har hänt sedan sist. För mig har ingenting hänt - inget av det som räknas i alla fall.

Då när jag slutade där var jag singel - det är jag fortfarande och jag har heller inga barn. Jag har fortfarande inte något fast jobb - jag går bara på vikariat. Jag lyckades gå ner i vikt sista året på utbildningen men det har jag gått upp igen, plus lite till. Jag har inga direkta spelningar och jag sjunger inte särskilt ofta utanför jobbet. Jag har dessutom lyckats dra på mig en depression och lite ångest på det - bra jobbat...

Lyckad? Det känns inte så.

Allt känns bara enormt frustrerande och jag har fastnat. Det måste till en förändring snart för det känns som att det växer mossa på mig.

torsdag 6 maj 2010

Bröd

Filmjölkslimpor
Det här brödet är supergott och jättenkelt att göra. Från början är det egentligen ett långpannebröd, men jag tycker att det blir så små brödskivor av det så jag brukar göra det i vanliga brödformar istället. Då blir det mer som limpor.

Degen blir väldigt kladdig så häll inte i mer mjöl så att det lossnar från kanterna. Då vet jag inte hur det blir faktiskt. Nu när jag gjorde det hade jag bara 2 tsk bikarbonat och tog istället lite bakpulver i också, det gick lika bra.

1 liter filmjölk
4 dl mörk sirap
4 tsk bikarbonat
12 dl rågsikt
12 dl grahamsmjöl

Blanda ihop allt och stjälp upp det i smörade formar/långpanna och in i ugnen i 45-60 minuter på 175 grader. Klart! Visst var det enkelt =)

Nu blir det inte mer recept idag för nu ska jag åka och jobba. Men det kommer säkert något mer någon annan dag ifall ni skulle vilja det.

Recept

Jag har aldrig tyckt det är särskilt roligt att laga mat - baka däremot, det gillar jag. Särskilt när det inte förväntas av mig och när jag var och handlade för ett tag sedan så köpte jag på mig olika sorters mjöl, bakpulver, vaniljsocker, lite jäst, sirap, socker - ja det som behövs för att baka. För om jag har alla sakerna hemma så blir det ofta att jag slänger ihop något bara för att det är roligt.

I höstas bakade jag fem olika sorters bröd på en och samma dag men nu har det tagit slut och jag måste äta köpebröd. Det går ju inte för sig kände jag, så nu innan jag åker till jobbet har jag bakat tre limpor bröd. Världens enklaste och smidigaste recept - jag lovar. Jag skriver ned det i ett senare inlägg för just nu står de i ugnen och bifogar bild ifall det är någon som är intresserad.

Fina Gabriella efterlyste receptet på bullarna jag läskade er med i förra inlägget så jag tänkte att jag skriver ned det åt er. Grunden är vanlig vetebrödsdeg och mitt recept låter så här.
Deg:
50 gr margarin
2 dl mjölk
25 gr jäst
1/2 dl socker
1 krm salt
5-6 dl vetemjöl
Fyllning:
margarin el. smör (mjukt)
2 dl vaniljkräm
lite krossade hallon
Pensling:
ägg
pärlsocker

Sätt ugnen på 250 grader.
Smält margarinet.
Tilsätt mjölk och värm till 37 grader.
Smula ner jästen.
Tillsätt socker, salt och lite mjöl och jobba så att det släpper bunken.
Jäs 10-15 min under duk.
Stjälp över degen på ett bord och jobba in lite mer mjöl så att den inte fastnar.
Kavla ut degen och bred på lite margarin.
Ta vaniljkrämen (som fått stå svalt ett litet tag så att den tjocknat till) och bred ut över hela degen. Ta sedan hallonen och sprid även dem över hela degen.
Rulla ihop, skär centimetertjocka skivor, lägg på plåten och låt dem jäsa lite innan du penslar på ägg och strör över pärlsocker.
In i ugnen och låt dem stå i ca 8 minuter eller tills de har fått lagom färg. Kom ihåg att ta bakplåtspapper på plåten för de blir lite kladdiga och låt dem gärna svalna på det papperet. Då håller de ihop lite bättre och både hallonen och vaniljkrämen stelnar till lite. Äts med fördel tillsammans med ett glas mjölk.

Några frågor på det? Kommentera gärna i så fall. Jag brukar oftast göra dubbel sats för det är lika bra när man ändå håller på och då blir det ungefär 50 st.

Hihi - sitter här med min kopp kaffe och ler. Tänker att den här bloggen är precis som själva livet - den förändras. Det mesta har skrivits ned här, allt från vad-jag-gjorde-idag till mina svåraste ångest och depressionsstunder. Nu är den lite både ock. Precis som mitt liv.

Snart kommer bild och recept på brödet =)

onsdag 5 maj 2010

Ok

hallon och vaniljbullar
Jag lovar - det här har inte förvandlats till en blogg om bakning. Men jag kunde inte låta bli att läska er lite med de här godsakerna. När jag kom hem från jobbet idag så satte jag igång ett bullbak igen. Skillnaden mot igår är att jag lät det vara bara ett projekt - inte tre. Känner mig därför inte lika uppe i varv som igår. Idag var det bara avkopplande. 

Hade svårt att somna igår - sista gången jag kollade på klockan var hon strax efter tre. Det ihop med oron jag hade i kroppen igår har känts av idag - det blir som efterdyningar. Jag hanterar inte de känslorna på rätt sätt och jag vet det.

Och även om jag vet att jag borde göra på ett annat sätt så är det som att jag faller tillbaka till de mönstrena av gammal vana. Det är som att jag inte vet något annat. Det känns väldigt frustrerande.

Men förutom det mår jag väl rätt ok idag.

tisdag 4 maj 2010

Jag har fyllt frysen


Jag kan inte göra en sak i taget. Har känt av även idag tröttheten som är en konsekvens av att jag har varit upptagen i helgen. Var först och jobbade idag och direkt när jag kom hem därifrån åkte jag och handlade för att sedan ställa mig och baka.

24 vaniljbullar, 24 kanelbullar, 15 chokladmuffins och 40 chocolat chip cookies. Var så uppe i varv att jag körde på i ett vansinnigt tempo. Har väl landat lite smått nu, men jag känner hur mitt inre är uppskruvat. Ögonen svider av trötthet och kroppen känns helt matt. Smart. Väldigt smart.

På ett sätt tycker jag det är avkopplande att baka. Jag känner att jag gör någonting samtidigt som jag kan ta det lugnt. Sedan tycker jag det är roligt också, vilket får mig att starta igång tre projekt samtidigt istället för att nöja mig med en sort. Det hade ju räckt med bullarna ikväll...

Är stel i hela kroppen och ska nog förflytta mig till sängen nu. Får väl se när jag somnar.

måndag 3 maj 2010

Mycket tankar

Timmen hos kuratorn gick förvånansvärt fort idag. Jag trodde ju inte att vi hade något särskilt att prata om, men det visade sig att jag hade fel.

Jag behöver verkligen jobba med mina automatiska tankar och inte låta det dåliga samvetet styra så ofta. Men det är lättare sagt än gjort.

Min känsla av att inte vara tillräckligt bra har sin början redan på högstadiet. Ända från det att jag har fått betyg har jag haft en måttstock på hur duktig jag är i förhållande till andra. Jag har aldrig varit särskilt bra. Mina betyg från både högstadiet och gymnasiet är inte särskilt bra. Ligger strax över medel och jag är inte stolt över dem. När jag läste vidare på både folkhögskolan och på musikhögskolan hade jag knappt över medel på varje tenta. Jag klarade mig, men det var inte mer än det.

Jag talade aldrig om vad jag hade fått för resultat för det kändes som att det inte spelade någon roll hur mycket jag pluggade - det satte sig inte och jag kände mig korkad och jag ville inte att någon annan skulle få veta det.

Jag har svårt att se att jag ändå har tagit mig igenom högskolan och skaffat mig en utbildning - jag ser bara att andra var bättre än mig. Så det kanske inte är så konstigt att jag har svårt med det här... Den här känslan att jag borde göra lite mer, jobba lite hårdare, försöka lite bättre.

Men jag behöver göra något åt det - jag behöver lära mig att hantera det på ett annat sätt. För om jag inte gör det kommer jag med all säkerhet att bli sjuk igen.

Jag märker att jag är på gränsen till att göra för mycket hela tiden. Har inte mått särskilt bra alls de senaste två veckorna. Igår kväll somnade jag vid ett tror jag. Vaknade halv elva och kände mig så sjukt trött - klockan kunde lika gärna ha varit halv fem. Somnade om och vaknade igen kvart över tolv. Då kändes det som att jag inte behövde sova längre. Låg kvar i sängen och drog mig och slösurfade lite fram till ett - först då gick jag upp och duschade och fixade frukost.

Men trots att jag sov så länge idag är jag inte pigg nu. Ville gå och lägga mig redan för en timme sedan, men jag tyckte det var lite väl tidigt. Tänkte hålla mig vaken fram till tio i alla fall. Sedan blir det sova - ska ju jobba igen i morgon.

Kram på er alla som läser det jag skriver!

Orolig

Ledig dag och jag känner mig mer orolig än på länge. Ska till kuratorn om en halvtimme men jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad jag ska prata om. Känns som att jag redan vet allt om hur jag ska tänka och hantera tankarna. Nu hänger det på mig om jag ska få till en förändring.

söndag 2 maj 2010

Inga ord

Varför vara ensam när man kan vara två?

Ronja

Helt uppe i leken...

Självklarhet?

Jag glömmer bort Gud ibland. Inte så att jag struntar i Honom, men jag glömmer helt ärligt bort Honom. Det känns inte bra.

Jag önskar att Han skulle vara en självklar del i min vardag och på ett sätt är Han det. Det är för mig lika sjävklart att tro på Honom som att solen går upp på morgonen. Men den sjävklarheten skapar en fälla för mig. Jag tar Honom för given. Jag glömmer bort att prata med Honom.

Jag vet inte varför, men det känns som att det alltid har varit så. Det skapar distans och jag känner hur jag avskärmar mig. Det i sin tur leder till att jag är livrädd för att göra människor besvikna. Jag har svårt att säga nej och om jag gör det får jag dåligt samvete. Känner mig inte trygg i mitt beslut. Känner mig inte trygg i mig själv.

Försöker tänka på vad L och min kurator har sagt, men det är som att det inte går in. Inte ikväll. Har haft människor runt mig hela dagen idag - även igår. Är helt slut i kroppen och när allt tystnar kommer yrseln, då känner jag hur mitt inre är upptvinnat. Trött i kroppen. Trött i själen. Men uppe i varv.

Försök få ihop den ekvationen...