lördag 30 maj 2009

Besviken

Jag vet inte hur jag ska sammanfatta den här veckan. Känslorna har levt sitt eget liv i mig. Sur, arg, ledsen, besviken, apatisk, likgiltig, hoppfull för att sedan ramla tillbaka ner i besvikelsens grop.

Ingenting har blivit som jag trodde, som jag hoppades. Förutsättningarna har försvunnit. Jag är tillbaka på noll, på ruta ett. Jag befinner mig i samma roll och med samma uppgifter - fast allt är helt annorlunda.

Dina ord lyfte upp mig till skyarna. Du gav näring åt förhoppningarna. Men när jag som minst anade det - då ryckte du undan mattan under mig och allt rasade. Dina ord förlorade mot dina handlingar. Lämnade mig frågandes och jag förstod ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting.

Hur du kunde se på mig men ändå ignorera mig. Hur du kunde bete dig som vanligt fast du raserade min värld. Du låtsades som ingenting och fortsatte med dina ord som berömde mig. Ditt agerande lämnar en bitter eftersmak, det smakar så illa. Och du kunde inte ens bemöda dig med en ursäkt, för du tycker inte att du har gjort fel.

Jag kan inte vara arg på dig för du vet inte bättre. Men du borde i alla fall stå för det som du har gjort.

Jag önskar att jag inte blev så påverkad av det här utan att jag istället kunde fortsätta leva och sova som om ingenting hade hänt. Men det går inte. Känslan av att ha blivit sviken äter upp mig. Den gör sig ständigt påmind och jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag inte är besviken längre.

Jag kan bara göra mitt bästa och be till Gud att det inte blir något långvarigt. För det vill jag inte.

tisdag 26 maj 2009

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Allt var förberett. Allt var planerat, in i minsta detalj. Jag var förberedd, redo för nästa steg i livet. Dörren stod på vid gavel och jag såg målet. Det var alldeles inom räckhåll och jag var så säker på att detta var vad som skulle ske.

Men så plötsligt! Helt utan förvarning hände det. Precis när jag är på väg över tröskeln slår dörren igen med full kraft. Dess vinddrag knockar mig till marken och jag förstår ingenting. Försöker få tillbaka balansen samtidigt som jag blinkar med ögonen för att se vad som hände. Inser att dörren är stängd. Förstår fortfarande ingenting. Jag var ju så säker. Det var ju det här jag hade planerat för, det var ju det här som jag var förberedd på. Det var ju det här som skulle ske!

Jag tar mig upp på benen igen och försöker se meningen med det som just hände. Hittar ingen. Allt känns bara hopplöst. Jag är tillbaka på ruta ett igen. Stampandes på samma plats än en gång. Jag är så upptagen med att tycka synd om mig själv att jag inte ser vad som händer alldeles intill.

Jag lyfter blicken och plötsligt ser jag. Plötsligt förstår jag. Jag ser sambandet. Allt hänger ihop och jag ler för mig själv. Av vinddraget så har en annan dörr öppnats. En dörr jag inte vågade hoppas på. En dörr som jag trodde hade stängts för länge sedan. Nu står den på glänt.

Jag går sakta dit och kikar in, men jag ser inte så mycket. Jag kan bara ana vad som finns där. Vet inte om jag ska våga hoppas, är rädd att bli besviken än en gång.

Men jag ler och tänker "det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det blir bra ändå."

måndag 25 maj 2009

Alldeles tom

tom
hittar inga ord
allt känns bara så tomt

ekande tystnad

förstår inte meningen
förstår inte varför
förstår inte

önskar jag kunde
men jag kan inte

tårarna letar sig uppåt
för att snart svämma över

det värker i hela mig
kylan isar genom varje liten del
förlamar mig
tar all ork
all energi

vet att det ordnar sig
vet att jag kan vara lugn

men just nu är jag väldigt ledsen
snälla, låt mig vara det

Att vänta & vila

ovisshet
för mig finns det inget värre
än just ovisshet

att inte veta
att inte kunna förbereda sig
att inte kunna planera

att bara vänta

det gör mig så rastlös
så orolig
så full av ångest

att bara vänta och se
se vad som ska hända

det upptar hela min värld

att vila
andas
och vänta

vänta på vad som ska hända
inte oroa sig
utan bara vila
leva under tiden

att vila och vänta
att lita på att det blir bra
att allt ordnar sig till det bästa
att lita på att Gud har allting i sin hand

det är svårt
men nödvändigt

annars skulle jag oroa ihjäl mig
helt i onödan

det är det inte värt

söndag 24 maj 2009

Jag förstår inte heller

Jag ser på dig. Ser hur du försvinner längre och längre bort. Du sitter mitt ibland oss men du är inte riktigt där.

Du drar upp fötterna under dig i soffan och kryper ihop, drar koftan lite närmare. Du ser dig omkring och det ser ut som att du följer med i samtalet, men ditt skratt når inte ända upp till ögonen. Det stannar nånstans på vägen.

Jag ser på dig och för en sekund möter din blick min. Du viker undan, vill inte att jag ska se. Men jag har redan sett. Jag har redan förstått.

Jag känner hur du kryper närmare, hur hela din varelse längtar efter närhet. Samtidigt vill du inte att någon annan ska se. Så jag sitter kvar, låter mitt lugn få smitta av sig till dig. Hoppas att det ska hjälpa.

Innan vi skiljs åt säger du "jag förstår inte hur jag kan känna mig så ensam, mitt ibland mina vänner."

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan bara ge dig en kram och be att det förändras, för jag förstår inte heller.

I mina ögon

Tänk om du kunde låta mig vara den trygghet som du så förtvivlat söker efter. Att du kunde förstå att jag inte vill dig något annat än det allra bästa. Jag vet att du inte haft det lätt. Jag vet att du blivit sviken av så många och att du har svårt att lita på människor.

Jag vet att du är besviken och sårad. Du är egentligen alldeles för ung för att ha de erfarenheterna som du har. Jag kan inte förklara för dig och jag kan heller inte ge dig något svar på varför just du har det liv som du har haft.

Jag håller med dig - livet är inte rättvist. Det är heller inte enkelt. Det kommer det förmodligen aldrig att vara.

Jag kan inte lova dig att allt ska bli bra. Jag kan inte lova dig att resten av ditt liv kommer att vara smärtfritt.

Men jag kan lova dig att jag aldrig någonsin kommer att lämna dig. Jag kommer för alltid att vara nära dig, älska dig, hålla om dig och lyssna på dig. Jag kommer att torka dina tårar när dina ögon svämmar över. Jag kommer att stryka dig över ryggen när din saknad av tårar får din bröstkorg att sprängas av ångest.

Jag kommer alltid att älska dig. I mina ögon är du så vacker. I mina ögon är du så värdefull. Du är den jag har närmast mitt hjärta.

För du är min älskade!

/Gud

lördag 23 maj 2009

Mitt livs föreställning

Allt känns overkligt. Som att jag betraktar mig själv utifrån. Ser mitt liv, mig själv och jag kan inte avgöra vad det är jag känner.

Jag känner mig som en marionett, trådar sitter fast i mig och någon annan styr mig. Jag protesterar, skriker, gråter - inget hjälper. Mitt livs diktator bara hånskrattar åt mig. Försöker strunta i det jag hör men det hjälper inte.

Tröttheten finns konstant närvarande och lämnar mig inte ifred. Den får mitt huvud att värka. Den får min kropp att skaka. Den får mina känslor att välla in över mig. Vet inte längre hur jag ska hantera dom. Inget jag gör hjälper.

Känns hopplöst. Ledsamt.

Snart är det som det har varit så många gånger. Det skrattas och det skålas. Alla är glada. Lyckliga. Jag också.

Jag går in i mitt livs roll. Där jag är stjärnan. Med målat ansikte och med leendet på plats äntrar jag scenen. Jag gör succé, som så många gånger förr. Jag pratar, skrattar, är den som tar tag i saker.

Ingen anar hur det verkligen är. Ingen ska någonsin få se. Ingen ska någonsin få veta. De är oskyldiga medspelare i mitt livs föreställning.

torsdag 21 maj 2009

En bättre människa

Jag har funderat på en sak. Inte helt ovanligt kanske att jag funderar, men jag återkommer till den här tanken med jämna mellanrum.

Varför är det så svårt att erkänna att man har fel?

Jag är sjukt envis - det vet du om du känner mig, och jag vill absolut inte erkänna att jag har fel. Jag vill gärna tro att jag är genomtänkt och att jag har sunda åsikter. Jag vill även gärna tro att jag hanterar situationer på rätt sätt.

Men vad gör man när man efterhand märker att man kanske inte alls hade rätt? Någon annan kanske till och med påpekar något för en - hur hanterar man det?

I min ensamhet kan jag acceptera att jag har haft fel och jag kan erkänna att jag ändrar åsikt om något, men det sitter långt inne att säga det högt så att någon annan hör det. För om jag erkänner att jag har haft fel om det, då innebär det ju att jag kan ha fel om andra saker också.

Men egentligen, om det leder till utveckling, om det leder till något bättre - då borde det väl inte vara så farligt? Eller spelar det någon roll? Är man så rädd om sin egen stolthet att man inte kan erkänna att man har haft fel?

Jag är envis och risken finns att jag inte lyssnar på andra som vill mig väl. Risken finns att jag fastnar och låter min stolthet vinna över mitt sunda förnuft. Jag hoppas att det inte blir så, för vem vill inte bli en bättre människa?

måndag 18 maj 2009

Lugn

sitter i soffan
trött
utmattad

blundar
tänker på en enda sak
att slappna av

känner hur värken släpper
värmen kommer tillbaka
musklerna slappnar av

sjunker djupare in i vilan
kropp och själ
tillsammans

är helt avslappnad
nästan fridfull
lugn

undrar
är det så här det är
är detta vad man menar
när man pratar om frid?

tror att det är så
hoppas att det är så
längtar tills det är så

vet att det kan bli så...

söndag 17 maj 2009

Det är Du

trots att jag egentligen aldrig har träffat Dig
så där på riktigt

så finns Du alltid med

Du påverkar mig
att vilja leva
att våga tro
att hoppas på en förändring

för Du är alltid med

Du väntar
tills tårarna slutat rinna
Du väntar
tills ångesten lugnat sig
Du väntar
tills rösterna har tystnat

och när allt har stillat sig
först då förstår jag

det var Du som torkade mina tårar
det var Du som strök mig över ryggen och fick mig lugn
det var Du som tystade rösterna

det är Du som gör livet värt att leva

Du skulle bara veta

Hur gick det här till? Allt var ju så bra men på några få sekunder förändrades allt. Varför blev det så?

Oron och stressen sätter sig i nacken, i axlarna och ger mig huvudvärk. Rastlösheten får mitt hjärta att slå snabbare och snabbare och snart slår det över till hjärtklappning - jag känner igen det.

Känns som om jag inte vet eller förstår någonting längre. Varför ens försöka? Varför orka? Varför kämpa?

Vill inte träffa någon. Vill inte prata med någon. Vill stanna här i min ensamhet, i min tystnad och bara vara. Stänga ute allt som kan skada. Men jag förstår bara inte hur jag ska kunna stänga ute det som skadar mig allra mest - mina tankar...

Mina tankar äter upp mig. Mina ord sätter upp murar runt min själ. Jag bygger upp ett försvar av det jag inte säger till dig. Du anar nog inte hur ärlig jag egentligen vill vara mot dig men jag vågar inte. Vill inte oroa dig - du har tillräckligt med ditt eget tillfrisknande. Vill att du ska kunna vila, att du ska tro att allt är bra med mig. Vill inte riskera att du blir sjukskriven längre - därför är jag tyst. Men jag känner mig skyldig varje gång du ser på mig med dina bruna ögon och frågar hur jag mår. Du skulle bara veta...

lördag 16 maj 2009

tack...

- Hur är det?
- Jo det är bra!

Tittar upp mot dig och ger dig mitt största leende.

- Säkert?
- Ja, skulle det inte vara det?

Känner hur rädslan börjar krypa fram. Hjärtat slår snabbare och snabbare och jag ber en bön att det inte ska synas att paniken är på väg, att mitt leende bara är påklistrat. Du ser på mig - rakt igenom mig, på det sätt som bara du kan göra.

- Du vet ju att du inte kan ljuga för mig...

Tänker i mitt stilla sinne - varför frågar du då? Om du redan kan läsa av mig - varför frågar du? Varför tvingar du mig att vara ärlig mot dig? Du vet ju att jag tycker det är jobbigt att sätta ord på det jag känner.

Jag har aldrig någonsin varit så ärlig mot någon som jag har varit mot dig. Vad du än har frågat mig så har jag sagt sanningen till dig. Du är den som känner mig på ett sätt som ingen annan gör. Du vet alla mina hemligheter, alla mina mörkaste tankar och handlingar. Du vet det som jag älskar att göra och du vet vad jag drömmer om.

Om alla hade en vän som du - då skulle livet vara så mycket enklare, det är jag övertygad om.

Jag borde inte bli förvånad längre, men jag blir det ändå. Jag blir förvånad över din förmåga att märka hur jag mår. Hur du vet saker innan jag ens har talat om det för dig. Hur du får mig att känna mig sedd trots att det är mil mellan oss. Jag blir förvånad över att du tycker om mig så mycket att du blir orolig för mig när jag inte mår bra.

Jag vet inte hur jag ska kunna få dig att förstå hur mycket du betyder för mig. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sagt tack till dig, men jag gör det igen - TACK!

fredag 15 maj 2009

Frid


Jag blundar och märker att jag ler. Vågar knappt tro att det är sant. Vet inte riktigt om jag vågar öppna ögonen - är rädd för att det bara är en dröm.

Fortsätter blunda, vill vara kvar i den här känslan. Känslan av frid, av frihet.

Inser att jag inte kan blunda längre och ber en bön att känslan ska vara kvar när jag öppnar ögonen.

Jag drar ett djupt andetag och känner hur värmen kommer tillbaka. Den tinar upp min frusna själ. Jag känner hur livet kommer tillbaka - det fyller varje del av mig. Jag känner hur Du är nära och sköljer över mig med Ditt liv.

Jag öppnar ögonen och inser att det inte var en dröm och jag fortsätter att le...

onsdag 13 maj 2009

Igenkänd


Mitt ibland alla andra, ibland allt som bara ser rörigt ut. Där ser Du mig. Du skulle känna igen mig ibland tusen andra för Du har skapat mig och Du vet varje liten detalj.

Jag kan känna mig lugn och trygg för Du ser mig. Du lämnar aldrig min sida för Du älskar mig.

Just därför kan jag vila. Trots allt, igenom allt kan jag vila för Du har allt i Din hand. Du håller mig i Din hand.

Du håller om mig när jag behöver det. Du sitter bredvid mig när jag behöver det. Du är tyst när jag bara vill ha sällskap. Du viskar ömt orden som jag behöver höra.

Vetskapen att Du alltid kommer att älska mig och att Du aldrig kommer att glömma bort mig - det ger mig frid. Det ger mig visshet om att allt kommer att ordna sig till det bästa. För Du är med mig...

Kontroll

Släpp kontrollen!

Två ord. Så enkla att säga och jag vet inte hur många gånger jag fått dem sagda till mig. Varje gång ler jag ofrivilligt. Du säger det till mig som har kontrollbehov - du kunde lika gärna be mig om något helt omöjligt.

Min största utmaning i livet är att släppa kontrollen. Att lita på att det ordnar sig ändå. Att lita på att någon som är större än mig har koll. Att lita på Gud.

Jag kan inte styra över allt som händer - det är en omöjlighet. Jag skulle väldigt gärna vilja det, men det går inte. Ändå har jag så svårt med det. Jag bygger mitt liv på fakta, på sådant som jag kan se och när det handlar om tron - om Gud, då fungerar det inte så.

Då handlar det om att tro.

Jag behöver träna mig i att släppa kontrollen - ofta klarar jag inte av det, men ibland så förvånar jag mig själv och lyckas. Och när jag gör det - då kommer friden. Det lugn jag så desperat behöver tar över och jag vet att jag gjorde vad jag kunde. Resten är upp till Gud.

Och för ett dygn fanns den känslan i mig.

Men när nattens mörker sänkte sig och klockan tickade minut efter minut förbi midnatt - då kom oron tillbaka. Då kom känslan tillbaka - känslan att inte räcka till. Att inte ha gjort tillräckligt. Att inte duga. Känslan att inte hålla den nivå som de vill ha.

På ett ögonblick var jag tillbaka, fången i mitt kontrollbehov.

Men för några timmar levde jag i frihet. Gud - hjälp mig att komma tillbaka dit snart igen.

måndag 11 maj 2009

Du är Gud

vaken
men trött

trött
men stressad

stressad
men lugn

lugn
men orolig

orolig
men trygg

vet att allt
är i Dina händer

inget jag gör

varken oro
eller stress
varken panik
eller negativa tankar

kan förändra det faktum

att Du är Gud

söndag 10 maj 2009

Gå på vatten

Gud - varför är det så svårt? Om och om igen försöker jag släppa taget, släppa på mitt kontrollbehov, men jag kommer tillbaka till det. Klamrar mig desperat fast vid mina försök att själv styra och ställa och ha ordning på tillvaron.

Men jag orkar inte längre med det. Ändå försöker jag...

Jag vet att jag måste släppa kontrollen och lita på Dig. Jag måste tro på det som Du säger. Men Du vet att jag har svårt med den biten. Jag bygger mitt liv och min tillvaro på fakta - jag tycker om det som är konkret och tydligt. Du är inte det...

Och det är väl därför som jag får det lite svårt. Jag försöker få något som handlar om att tro till något greppbart. Nästan märkligt att jag är kristen och har den tro jag har.

Men jag kan inte komma ifrån att jag ändå tror på Dig. Du betyder så mycket för mig och jag måste väl helt enkelt lära mig att lita på Dig. Att inte bara gå på det tydliga - det som jag ser.

Jag behöver lära mig att gå på vatten. Gud - vill Du hjälpa mig?

En ny väg - kanske lite svår

Jag hade glömt bort att det kunde göra så här ont. Jag vet det egentligen, men det är som att jag glömmer bort det från en gång till en annan. Är väl nån typ av självbevarelsedrift antar jag.

Smärtan skär som knivar i mellangärdet på mig. Hjärtslagen får snart min bröstkorg att sprängas. Det trycker runt mitt huvud och hela känslan gör att jag får blodsmak i munnen.

Känner mig trött, men stressad. Lugn, men panikslagen. Känner att jag egentligen är glad innerst inne, men depressionen tar över just nu. Inget jag gör minskar paniken. Inget jag gör förändrar hur jag mår. Jag känner mig maktlös, kan bara vänta ut det.

Jag ser hur sorgen tar över dina ögon när du pratar, när du försöker förklara. Men du behöver inte säga nånting - jag förstår. Jag känner igen varje ord, varje känsla du beskriver. Jag har varit där du är. Jag vet hur svart livet kan te sig. Jag vet hur skrämmande det kan vara att leva.

Jag hoppas bara att du kan tro på mitt ord att det kan förändras. Att ditt liv inte är förutbestämt för att vara något misslyckande. Det finns en annan väg du kan gå, en väg som många gånger kan vara svår att se, men den finns där.

Jag har hittat min - vågar du tro att du kan hitta din?

lördag 9 maj 2009

Hold me now



The spring of April's gone
The leaves have all turned brown
The children are all grown up
And there's no one around

I'm looking over my life
And all the mistakes I’ve made
And I'm afraid
Afraid

Somebody told me that You would wash all my sins
And cleanse me from the scars that are so deep within
So I'm calling to You
If You can hear me I don't how
I was wondering can You hold me now?

You are the only one
That's patient when I fall
Your angel's come to save me
Every time I call
You don't laugh at me
When I make mistakes and cry
You're not like man
You understand me

See people change
One day they don't like you
The next they do
I wish that everyone
Could love me just like You
So here I am
This sinful man
Peace won't allow

I was wondering can You hold me now

To every broken person
That may hear this song
To every boy or girl
That feels their smile is gone
I know exactly how it feels
To lay in the bed at night
And cry, And cry

Don't you worry
God is faithful and He cares
About the tears you drop
And the pain you feel He's there
When you are weak
That's when He's strong
Even though you don't know how

God can, and He will hold you now
Don’t you worry, He can hold you now

torsdag 7 maj 2009

Alltid kvar

På andra sidan bordet sitter du. Maten ligger orörd på tallriken framför dig och du biter oroligt på naglarna. Du vill inte möta min blick, för du vet att du inte kan ljuga för mig. Du vet att jag ser rakt igenom dig. Du säger att du avskyr det, men innerst inne uppskattar du det - du känner dig sedd för första gången på länge.

Du petar med gaffeln i maten samtidigt som tårarna sakta rinner nedför dina kinder. Du klarar inte av det. Minnet av det som hände gör för ont, som om en kniv rörde runt i dig. Du tappar all färg och du viker dig av smärtan som tar över. När du torkar tårarna ser jag hur du skakar.

Jag sätter mig på stolen bredvid och stryker dig över ryggen. Vet att smärtan inte försvinner av det, men det är det enda jag kan göra som kan lindra. Märker hur andningen lugnar sig, hur hela din person blir fridfull. Du skakar inte längre och när du lyfter blicken klarar du av att möta min.

Du säger att du var förberedd på det men att du ändå blir förvånad över att du reagerar så starkt. Du blundar för en stund och när du tittar upp igen ser jag i dina ögon att det har lugnat sig, friden har nått ända in i hjärtat.

Du säger tack för att du stannade, för att du inte blev rädd och försvann. Du kunde inte förhindra att det hände, men du var kvar och hjälpte mig igenom det - tack!

Det är då det slår mig, det är likadant med Gud. Han förhindrar inte alltid när det blir jobbigt, men Han är alltid kvar, Han försvinner inte...

tisdag 5 maj 2009

Tron

Ibland kan jag tycka att det vore så skönt om livet bara flöt på. Att Gud kunde knäppa med sina fingrar och på ett ögonblick var allt bra.

Men så funkar det ju inte och jag kan tycka att det är lite konstigt. Eller inte konstigt kanske, mer orättvist och jag förstår det inte riktigt. Han är ju allsmäktig så varför kan Han inte göra något?

Men när jag tänker efter lite till inser jag att Gud aldrig har lovat att allt ska vara smidigt bara för att man tror på Honom. Det är inte en väg att hitta ut ur livets alla motgångar och det är ingen garanti för att få en trygg och säker livsresa.

Det tron handlar om är att lita på att Gud är den Han är och följa Honom ut i det okända. Det handlar om att oavsett hur mitt liv ser ut, så är jag inte ensam. Det handlar om att lägga sitt liv i någon annans händer, släppa kontrollen och lita på att Han älskar dig och vill dig väl.

Det är vad tron handlar om...

måndag 4 maj 2009

Kan du?

Vilar huvudet i mina händer och skakar till av kylan. Var kom den ifrån? Kanske samtidigt som jag försökte hitta lugnet. Kunde inte vara kvar i rummet som styr mig. Rummet där tankarna tar över, där orden skriks ut att jag inte duger - att jag inte klarar av mitt liv.

Det var länge sen du vann över mig. Jag ger dig inte möjligheten för jag drar mig undan så snart jag bara anar dina lögner.

Jag drar täcket närmare mig i ett försök att värma mig. Märker att kylan kommer inifrån - från min själ. Då hjälper inte en filt, inte ens mitt varma duntäcke. Inget hjälper...

Märker att paniken börjar ta över och jag rafsar ihop mina prylar och rusar iväg. Springer så fort jag bara kan. Vill inte vända mig om och se om du är efter mig, vet redan att du inte släpper taget så lätt. För du finns i mig. Jag kan springa mig trött om och om igen men det hjälper inte. För jag kan inte springa ifrån mig själv.

Ser platsen där jag känner mig trygg. Där jag vet att jag kan få ro. Orkar inte slåss - inte nu ikväll. Så jag kapitulerar. Blundar och märker att rösten har tystnat. Hjärtat har återgått till sin normala rytm. Märker bara att kylan finns kvar för jag skakar till.

Jag vet att jag har lovat att inte göra så här igen, men kan du förstå att jag inte alltid orkar slåss? Kan du förstå att jag väljer mina fighter?

Kan du förstå och förlåta mig?

söndag 3 maj 2009

Spegelbilden

-"Titta i spegeln och säg vad du ser. "
-"Det går inte. Jag klarar inte av det."
-"Men du behöver inte titta så länge."
-"Jag vill inte, det gör för ont. Sluta!"
-"Hm, vet du att det är typiskt för din sjukdom att inte klara av att se sig själv?"
-"Jag är inte sjuk! Jag har det bara lite jobbigt just nu."
-"Eller hur..."

Jag klarade bara av att titta i den där spegeln några sekunder innan ångesten gjorde för ont. Jag såg bara hur ful jag var. Jag såg mitt osminkade ansikte, mina svullna röda ögon. Jag såg mina tjocka kinder. Min fula frisyr.

Jag såg min osäkerhet. Min ångest och min rädsla. Jag såg allt som låste mig, allt som höll min själ i ett skruvstäd. Allt det såg jag under de få sekunderna.

Jag förstod inte hur du kunde se något positivt i mig. Jag såg inte mina varma gröna ögon. Jag såg inte all kärlek som lyste igenom mina sorgsna ögon. Jag såg inte min humor eller min vishet. Jag såg inte hur vacker jag var. Jag såg inte något av det. Jag såg bara min spruckna själ och allt som var trasigt.

Det var länge sen nu men jag kommer aldrig glömma smärtan vid det ögonblicket. Ögonblicket då jag tvingades möta sanningen.

Vad ser du i din spegelbild?

lördag 2 maj 2009

Jag blundar

alla ljud är så välbekanta
alla dofter är precis som jag minns dom

jag blundar och känslan kommer tillbaka

känslan av frid
frihet
trygghet

känner mig helt omsluten
av Din kärlek
Din omsorg
av Dig

jag blundar och märker att jag ler

nånstans i mig visste jag det
jag visste att det kunde hända
även mig

det var inte bara för andra
även om jag trodde det
för det var så mycket som var utanför min kontroll
jag kunde göra så lite

egentligen ingenting

men jag blundar och vet
vet att även jag kunde bli hel
att även jag kunde få må bra
om så bara för en liten stund

men jag vill tro att känslan har kommit för att stanna

fredag 1 maj 2009

Det är bara ord

Är det bara jag eller känner du också av det? Det där som finns inuti men som är så svårt att beskriva. Alla känslor trängs i mig och de kan inte hålla sams. Istället skapar de kaos.

Det drar i mig - känslan av oro och rädsla.
Det värker i mig - känslan av ensamhet.
Det stressar mig - känslan av rastlöshet.

Mitt inre kan inte riktigt hantera allt just nu. Min själ får inte rätsida på alla känslor. Istället får jag ont i kroppen. Mina händer värker av oron. Min rygg knakar av förvirringen.

Jag förstår det inte. Det finns ingen anledning till att det ska vara så här. Varför nu? Varför jag? Varför?

Jag lyfter blicken och ser den kristallklara stjärnhimlen. Månen har aldrig lyst så starkt. Samma måne och samma stjärnor som vakar över dig. Det fladdrar till av ljuslyktans lågor - påminner mig om att ljuset alltid vinner över mörkret.

Hör hur grannarna skrattar genom deras öppna fönster. Bilarna åker förbi och skapar ett välbekant ljud. Allt rullar på, livet är som vanligt. Det är bara jag som känner det som att allt har stannat upp.

Sitter kvar på min balkong, drar filten närmare mig i ett försök att stänga ute kylan. Det hjälper för stunden. Men snart blir verkligheten för påtaglig. Det blir för kallt. Det värker för mycket.

Känner mig bara så tom. Ord känns överflödiga för det går inte riktigt beskriva hur det känns.

Jag faller längre och längre ned. Vet att jag snart landar, vet bara inte när.

Vi är lika du och jag

Det var som vanligt, men ändå var inget sig likt. Det pratades och det skrattades. Du log när du såg på mig och om man inte visste vad som hänt så kunde man inte märka någonting.

Du och jag är lika där. Att vara starka när det behövs, när man är bland folk. Då håller vi ihop och trycker undan det som inte är ok. Vill inte göra någon orolig.

Men är det likadant för dig när du är själv som det är för mig? Är du lika pigg och stark nu? Eller har du rasat ihop? Har din kropp helt lagt av och istället gett efter för den stora tröttheten?

Jag är rädd för det... Jag är rädd att du ska göra samma misstag som mig och det vill jag inte. Jag vill inte att du ska tro att du orkar mer än vad du egentligen gör. För det fördröjer bara ditt läkande.

När vi pratade hade jag svårt att koncentrera mig för jag hade bara en annan bild på näthinnan. Bilden av dig - medvetslös, utan möjlighet att prata eller klara dig själv. Försökte desperat få bort bilden för den gav mig bara smärta. Jag trodde inte att jag älskade dig så mycket men nu vet jag att jag gör det. Rädslan över att förlora dig tog över hela mitt jag - igen.

Så snälla - ta det lugnt. Låt det ta tid. För tids nog kommer det bli helt bra igen - det lovar jag!