På andra sidan bordet sitter du. Maten ligger orörd på tallriken framför dig och du biter oroligt på naglarna. Du vill inte möta min blick, för du vet att du inte kan ljuga för mig. Du vet att jag ser rakt igenom dig. Du säger att du avskyr det, men innerst inne uppskattar du det - du känner dig sedd för första gången på länge.
Du petar med gaffeln i maten samtidigt som tårarna sakta rinner nedför dina kinder. Du klarar inte av det. Minnet av det som hände gör för ont, som om en kniv rörde runt i dig. Du tappar all färg och du viker dig av smärtan som tar över. När du torkar tårarna ser jag hur du skakar.
Jag sätter mig på stolen bredvid och stryker dig över ryggen. Vet att smärtan inte försvinner av det, men det är det enda jag kan göra som kan lindra. Märker hur andningen lugnar sig, hur hela din person blir fridfull. Du skakar inte längre och när du lyfter blicken klarar du av att möta min.
Du säger att du var förberedd på det men att du ändå blir förvånad över att du reagerar så starkt. Du blundar för en stund och när du tittar upp igen ser jag i dina ögon att det har lugnat sig, friden har nått ända in i hjärtat.
Du säger tack för att du stannade, för att du inte blev rädd och försvann. Du kunde inte förhindra att det hände, men du var kvar och hjälpte mig igenom det - tack!
Det är då det slår mig, det är likadant med Gud. Han förhindrar inte alltid när det blir jobbigt, men Han är alltid kvar, Han försvinner inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar