torsdag 8 juli 2010

Uppgiven

Jag vill bort. Nu. Inte på måndag. Har en rastlöshet i mig som håller på att äta upp mig. Den driver mig till aktivitet om och om igen och jag klarar inte av att vara stilla. Mycket frustrerande.

Vill iväg redan nu. Inte vänta till efter helgen. Men det går inte. Jag har ingenstans att åka.

Det är som att jag sätter hela mitt hopp till dagarna jag ska åka bort. Som att jag förväntar mig någon typ av mirakel. Vet inte om det är Gud som lagt hoppet i mig eller om det är min naiva tro på att allt löser sig bara jag kommer härifrån. Tror absolut på att Gud kan göra under. Men jag tror inte att det kan hända mig.

Jag är inte så bra på att hantera mitt mående just nu. Inte för att jag är det särskilt ofta kanske, men nu är jag bara dum. Svag. Korkad.

Jag kan nånstans tycka att jag borde veta bättre. Att jag borde vara klokare. Att jag ska använda mig av de verktyg som jag har fått av min kurator, men det är som att jag har glömt allt. Det ligger i en låda och jag vet inte i vilken. Jag måste leta efter det och det orkar jag inte. Kraften finns inte.

Samtidigt känner jag att jag inte ska klaga. Många andra har det så mycket värre än mig. Är så mycket mer sjuka än mig. Jag är bara överkänslig och dramatisk.

Men hur jag än försöker så känns det så här ändå. Jag mår fortfarande inte så bra just nu. Jag vet att det kommer att gå över. Det känns bara väldigt avlägset.

Inga kommentarer: