Jag vet inte hur mycket längre till jag orkar. Kastas dagligen mellan hopp och förtvivlan. Mellan tilltro och meningslöshet. Mellan ork och trötthet. Det finns ingen stabilitet kvar.
Märker hur förmåga efter förmåga försämras. Får leta efter ord när jag ska förklara något. Måste tänka efter när jag skriver så att jag stavar rätt. Det har jag aldrig behövt göra förut. Det gör mig rädd.
Telefonsamtal skapar panik. Kroppen reagerar som på hot och jag känner mig bara sämre och sämre.
Jag tror inte att jag alltid kommer att må så här - men hoppet minskar mer och mer. Tron på en förändring för mig minskar för varje dag. Jag vill inte förlora hoppet - men jag märker att det minskar.
Jag tror att det alltid kommer att vara så här. Inget kommer att förändras. Så känns det.
Jag vill inte alltid ha det så här. Men det känns så...
1 kommentar:
Lilla vännen! Så jobbigt. Jag har det lite grand jobbigt också. Känner mig skör. Kan få tårar för ingenting. Inget kul. Jag önskar så mycket att du ska få må bra och att du får se att det inte alltid är så här jobbigt. Jag kan tänka när tårarna kommer att jag känner mig löjlig. Men det är ganska naturligt kanske när man bara är trött. Vill ingenting. Orkar inte. Skulle gå ut i skogen och skrika... Inget glatt skrik utan ett desperat. Tror, och är ganska säker på att du har det mycket värre. Vill gärna vara med och nämna dig i bönen. Du kanske kan säga Ulle. *ler lite*
Tur att Gud finns för oss! Kram från Ulle
Skicka en kommentar