Jag trodde att det skulle vara bra för mig att jobba. Jag har något att komma upp till och jag har något annat att fokusera på än bara mig själv. Men nu när jag har jobbat några veckor så känner jag mig osäker. På kvällarna när jag kommit hem från jobbet och de dagar jag är ledig är jag helt slut. Kroppen känns helt matt och jag känner mig svag i musklerna. Huvudvärken kommer ungefär en timme efter jag slutat och adrenalinet gått ur kroppen. Jag kommer på mig själv med att dra upp axlarna och spänna mig när jag sitter i soffan eller vid bordet. När jag blundar åker ögonen omkring och följer tankens flipperspel. Jag drömmer mycket nu igen och jag sover rätt ytligt. Har lättare för att somna, men vaknar flera gånger varje natt.
Det känns som att hjärtat sitter i halsgropen mest hela tiden och jag är skakig mer eller mindre hela tiden nu. Igår när jag var hemma hos mina föräldrar på kvällsmat så ringde det en man till mig och pratade lite jobb och jag kände direkt hur jag gick på högvarv. Hjärtat drog igång och jag kände mig jättestressad. Tog nästan två timmar innan jag hade varvat ner igen. Det sticker i händerna när jag suckar och bröstkorgens muskler krampar ihop sig på kvällarna när jag har lagt mig.
Det värker i musklerna och jag är stel i lederna. Har tappat hungern nu igen. Förut när jag satt vid tv:n snurrade allt. Bara en kort sekund i och för sig, men ändå. Känner mig febrig, hängig. Försöker göra allt sakta. Orkar inte vara sprallig körfröken. Är mer stillsam. Lugn. Samtidigt som jag på insidan känner mig überstressad.
Höll mig undan mina kollegor idag och satt och jobbade istället. Satt vid datorn och inne på mitt rum och skrev och arrade. Kom på mig själv med att gå snabbt så fort jag var tvungen att hämta något. Småsprang i trapporna, ökade på stegen mellan rummet och kopiatorn. Försökte tänka att jag skulle lugna ned mig, men nästa gång var det likadant. När jag satt ned så bet jag ihop käkarna och jag blev inte förvånad när jag kände huvudvärken komma.
Ungefär en timme efter jobbet kommer huvudvärken. När jag stod inne på rummet och väntade på min sista elev så fick jag lock för örat. Kände hur det först började trycka lite lätt och sedan var det som att jag fick lock för öronen - men bara det ena. Stannade upp med det jag höll på med och andades lugnt och då började allt snurra. Satte mig ned och då gick det över. Men jag fick göra allt sakta när jag hade min elev - annars snurrade det.
Samma när jag hade kören det sista innan jag slutade. Brukar alltid gå fram och tillbaka och gå fram till eleverna och hjälpa till med stämmorna, men det gick inte ikväll. Det räckte att jag vände på huvudet så snurrade det. Det var skitjobbigt med alla ljud och det är ju lite svårt att undvika det med tanke på vad jag jobbar med.
Tröttheten ligger som ett täcke över mig samtidigt som tankarna snurrar som aldrig förr. På vägen hem funderade jag lite på hur jag egentligen mår och hur jag ska göra med mitt liv. Hur ska jag kunna sätta ord på hur jag mår när jag inte förstår? Hur ska jag kunna sätta ord på känslor som jag inte känner igen? Mitt inre är så skört. Det känns som om min bröstkorg är en uppblåst plastpåse - uppspänd och vid minsta stöt sjunker jag ihop. Huvudet sitter fast på spända trådar och vid minsta rörelse knakar det och värker. Märkligt...
Jag kan läsa på sidor på internet om mitt status. Jag kan se att jag inte är ensam om att må så här. Jag kan bocka av symtom efter symtom där det står om utmattningsdepression. Jag kan berätta för folk att jag har en utmattning. Men däremot kan jag inte acceptera det för min egen del. Jag vägrar göra det. Antagligen är det därför jag inte ringt läkaren. Jag vill inte vara sjukskriven. Jag. Vill. Inte. Det. Jag vill orka. Jag vill klara av mitt liv. Jag vill visa att jag är stark. Men till vilken nytta? Jag förstör ju bara för mig själv.
När jag är ledig är jag helt slut. Orkar ingenting och orkar inte ens svara i telefon. Vill bara ligga i soffan och vara ifred. Jag går sällan ned till personalrummet när jag har rast eller när jag har elever som är sjuka. Stannar istället kvar på mitt rum för där kan jag vara ifred. Där är det ingen som pratar eller stör. Ingen som frågar. Ingen jag måste vara trevlig mot.
Jag drar mig undan mina vänner och stannar hemma i min soffa i tystnaden istället. Där kan jag styra hur mycket intryck som finns. Igår hade jag tre kompisar här och invigde min nya soffa men redan efter en halvtimme ville jag att de skulle gå hem. Jag tyckte bara det var jobbigt att höra dem prata och jag tyckte mest det var jobbigt med alla ljud. Jag höll mig utanför konversationen för jag kunde inte sortera informationen. Jag kunde inte ta in det som de pratade om.
När jag skriver har jag svårt med stavningen - något jag aldrig har haft problem med tidigare. Jag litar inte på att jag säger rätt saker. Jag litar inte på att jag räknar rätt.
Jag förstår att jag inte mår så bra. Jag kan se att jag inte mår bra. Jag kan läsa mig till mina symtom och se på listor att jag inte mår bra. Men jag vill inte acceptera det. Jag förstår - men jag vill inte acceptera. Jag gissar att det är det som är mitt problem just nu...
Det här är utdrag ifrån mail till en god vän. Och detta är bara hur jag har mått de senaste veckorna - jag ser att jag inte mår bra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar