Det finns något fridfullt över bilden. Lugnet. Värmen. Vilan. Den påminner mig om min barndoms fönster. Det som fanns i taket på vindsrummet. Där jag låg på golvet och tittade ut. Drömde mig bort när jag såg molnen röra sig i vinden. Tänkte att det var huset som rörde sig och att molnen stod still.
Det fascinerade mig. Att jorden snurrar men att vi inte trillar av.
Ibland kommer längtan tillbaka - längtan att vara barn igen. Den tid då man bara levde. Omedveten om alla beslut som man skulle ställas inför som vuxen. Alla svårigheter och sorger.
Men det hör ju till livet att man växer. Att bli vuxen handlar ju om att ha blivit förberedd på att ta just beslut. Att möta de situationer som hör till livet.
Och när jag tänker efter så inser jag att jag även nu känner mig trygg. Lugn. Orädd inför framtiden och vad den kommer att innebära. Jag är vuxen i mina föräldrars ögon, men i Guds ögon är jag fortfarande ett barn.
2 kommentarer:
Det ser så fridfullt ut och skönt att vila sig lite när man som bäst behöver det. Jag har vårkänslor som min känsla idag...solen lyser och fåglarna kvittrar. Det är en bra dag idag.
Varma kramar till dig
Vackert skrivet. Tack att du påminner om tryggheten. Ska tänka på det. Vi är Guds barn. Kram till dig!
Skicka en kommentar