Allt känns så overkligt. Som att det inte är på riktigt. Det jag känner - det är inte mina känslor. Hur jag mår - det är någon annans upplevelser. Hur jag tänker - det är någon annans tankar.
För det här skulle inte hända. Inte mig. Andra kan må och känna så här - men inte jag.
Jag som alltid fått höra att jag är så stark. Stabil. Glad. En som klarar av allt. Jag borde inte må så här. Jag är förmodligen bara känslig och överdriver. Ja, så måste det vara. Jag överanalyserar allt hela tiden. Jag får helt enkelt sluta känna efter så mycket. Det är väl bara till att leva. Eller?
Det var inte meningen att det skulle bli så här.
Men nu är det så här det är. Jag kan inte blunda för det. Jag kan inte springa ifrån det. Jag kan inte gömma mig för det. Jag måste acceptera det. Jag måste lära mig att hantera det.
Jag måste lära mig att leva igen. På rätt sätt den här gången...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar