Det är någonting som inte stämmer. En malande oro för befälet i mitt inre. Märker hur hela jag är inställd på fara. Hela tiden i beredskap. Vetskapen om att jag ska påbörja min behandling i morgon gör mig livrädd. Samtidigt vill jag må bättre så det är ju något positivt.
Men allt som innebär en förändring skapar ångest. Jag vet inte hur jobbar. Jag vet inte vad som kommer att "krävas" av mig. Jag vet inte vad som kommer att hända i morgon. Allt det i kombination skapar oro i mig.
Minsta ljud får det att dra i mig. Musklerna är helt slut och jag skakar. Vill inte vara ensam, men klarar inte av något sällskap. Har lust att bara ställa mig upp och skrika och svära och leva om. Få ur mig all ångest. Allt som bara ligger och pyr i mig.
Men jag orkar inte. Orkar inte ens resa mig ur soffan. Istället blundar jag ett par sekunder och ber en bön. Hoppas på lite frid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar