Allt är nytt - ändå som det alltid har varit

Lägenheten är min. I fredags hämtade jag nycklarna och helgen har gått åt till att riva tapeter. Känns som att jag är ett enda stort dammoln... När vi satt på balkongen tidigare idag så kände jag mig så där löjligt lycklig. Som att allt har fallit på plats. 

Men nu i kväll kommer ångesten. Den som sätter sig i kroppen. Där känslan av att hjärtat slår lite för hårt och sitter lite för högt i kroppen. Där känslan är att man mår illa, men ändå hungrig. Där känslan är att man vill stänga in sig, samtidigt som man vill ut och andas. 

Där känslan är att jag skulle tagit en sömntablett för att somna ifrån allt finns. Men jag har inga. Så jag får genomlida det. Det borde gå. Det har i alla fall gjort det förut.