Men om någon nära en drabbas av något jobbigt - hur reagerar man då? Med samma likgiltighet? Nej, jag tror inte det.
Min första instinkt är "vad kan jag göra för att underlätta? Hur kan jag hjälpa till?". Det är som att jag är beredd att gå igenom eld för att på något vis göra livet lite enklare att möta. Jag vänder ut och in på mig själv helt frivilligt - för jag vill inte att någon som jag älskar ska må dåligt.
Tänk om man kunde möta sina egna svårigheter på samma sätt. Med samma beslutsamhet. Undrar vad som skulle hända då.
3 kommentarer:
Ja du är så klok och delar med dig av din livsvisdom så att andra blir upplyfta.
Till exempel jag. Det är underbart tycker jag men illa ändå om du inte unnar dig samma omsorg själv.
DU! vet väl om att du är värdefull Cece?
Kramar om dig (om du vill).
Fina du! Känner igen mig lite. Så nära att uppmuntra andra, men glömma sig själv. Tokigt vi gör. Är ju viktiga. Du är viktig och värdefull. Så glad att jag kan kika in här. Nästan varje dag. Tycker om dig. Önskar dig att få tänka på dig själv också. Vara rädd om dig.
Det är konstigt egentligen att det är så, att man inte är lika mån om sig själv som för andra.Den viktigaste egentligen är ju en själv för mår man bra själv så är det så mycket lättare att även ge kärlek och omsorg till andra.
Önskar dig en fantastisk helg med mycket kärlek och omtanke till dig själv.
Varm kram
Skicka en kommentar