Har haft några jobbiga och omtumlande dagar. Har börjat jobba igen efter semestern och det känns i både kropp och själ. Igår mitt på dagen var jag så trasig - jag trodde att jag skulle gå sönder, bokstavligt talat. Efter några panik-sms till L och efter att ha gått undan några minuter lugnade det sig och jag kunde fortsätta jobba.
Jag har blivit smärtsamt medveten om hur skör jag är och hur smal linan är som jag går på.
På ett sätt känner jag mig mer trygg i mig själv än på länge. Samtidigt känner jag att jag inte räcker till. Vill så mycket mer än vad jag verkligen orkar och jag får dåligt samvete över mina nekande svar. Men jag måste göra det för att överleva. Jag går sönder annars. Jag dör annars.
Livet känns inte så mörkt som det här inlägget låter. Jag är bara otroligt trött.
Trött och trasig.
1 kommentar:
jag känner igen mig så väl...ena stunden orkar man och andra stunden gråter man, linan svajar betänkligt och man ärså ensam så ensam, det är det värsta, när ingen förstår riktigt.
man vill få känna sig omhändertagen och liten emellanåt...bara någon kunde säga att allt ordnar sig och man vågade tro på det. jag har sökt kyrkan också ett tag, lite tvekande men släppt det igen.
jag är ingen som tror, jag har inte tilliten att allt ska ordna sig, hela iden vänds livet upp och ner och man ställs inför denna fruktansvärda sömnlöshet, känslan av att sitta fast i ett skruvstäd och inte kpmma loss.
hemskt att sitta fast inte se nån utväg. vet inte hur komma ur skiten...
kram
Skicka en kommentar