Gud...är Du kvar? För jag behöver Dig verkligen. Jag känner mig helt förtvivlad, så utlämnad, så rädd. Min ångest har helt styrt mig idag - är helt fascinerad att jag ens orkade vara på jobbet. När hjärtklappningen höll mig fången i över en timme - var Du där då?
Jag känner mig så liten, så sårbar, så utsatt. Ingen ork finns kvar nu. Allt försvann på vägen mot sjukhuset och jag vet inte ens hur jag tog mig dit... Jag skulle dit och vara stark, stabil, vara den trygghet som hon behövde. Min egen rädsla styrde mig och jag bara skakade, men jag var tvungen att lägga undan det för en stund. Gud - var Du där då?
Att se dig ligga där med tom blick, utan ord och utan att känna igen mig - det krossade mitt hjärta. Jag har nog inte bett så ärligt till Dig på länge som jag gjorde då. Min värsta farhåga fick bara inte hända. Det får bara inte hända. Du får inte lämna mig. Gud - var Du där då?
Gud - jag är så beroende av Dig nu. Min ärligaste bön går från djupet av mitt hjärta direkt till Dig och jag hoppas på att Du hör mig. Att Du svarar på bön. För jag är så rädd. Så obeskrivligt rädd.
Nu när det bara är Du och jag Gud - då behöver jag inte vara stark längre. Jag behöver inte hålla någon annan uppe och då rasar allt. Tårarna stiger i bröstet på mig för att till slut falla ned för mina kinder. Jag är så rädd och undrar bara; Gud - är Du kvar?
1 kommentar:
allting kommer att ordna sig, jag ber för er med, för att allt ska bli bra. det är ett löfte rebecca.
kramar om!
Skicka en kommentar