Den där känslan av förändring

Det är så himla häftigt. Livet. Hur allt faller på plats. När rätt tid är inne - då faller allt på plats.

Den artonde februari förra året skrev jag hur det kändes som att det var dags nu. Att Gud väckte något i mig. Jag visste inte vad, känslan fanns bara där. 

Några veckor senare skrev jag:

Under konserten - då jag mest satt och skakade och hade hjärtklappning av all ångest, så var det som att Gud kramade om mig. Viskade stilla att "det ordnar sig. Lita bara på mig för jag är med." Och jag visste att det var sant. Jag kände hur mitt hjärta ställde in sig på bön och i samma stund sjöng han låten Show me.
Och även fast den texten är en bön, så blev den i kväll en bekräftelse på att jag har tagit rätt beslut. Att den förändring jag står inför är en förlängning av den bön som jag bett - att jag ska vara där Gud vill att jag ska vara.

 Den nittonde maj skrev jag:

Det lugn som jag känner inför framtiden är något som jag aldrig har känt. Jag har kastat mig utför klippan - just nu flyger jag och jag har ingen aning om vart det landar. Men skillnaden mot så många gånger förut är att jag älskar den här känslan! 

Ytterligare några månader senare - den nionde oktober, skrev jag det här inlägget. I det sista stycket skrev jag:

Om Gud hade velat att jag skulle se allt - då hade Han tänt en massa strålkastare. Låtit livet bada i ljus. 
Men Han gör inte så. Istället visar Han vägen. Lite i taget. 
Jag har mycket i mitt liv just nu. Mycket tankar som snurrar. 
Och det känns lite märkligt. Känslan är att jag har en massa nytt framför mig. Stora förändringar. Jag vet bara inte vad det handlar om. Det bara känns så. 
Märkligt. 
Men ändå rätt fantastiskt.

Ser ni den röda tråden i det jag just länkat till och hänvisat till? Den där känslan jag hade om förändring. Att något var på väg att hända - jag visste inte bara vad. Redan för ett år sedan hade jag den här känslan.

Först nu förstår jag vad det handlar om. Att Gud redan för ett år sedan var med i mitt beslut att sluta jobba som lärare på gymnasiet. Beslutet att börja jobba som barnledare och kanslist.

Vad som händer nu är fascinerande.

Jag står än en gång inför något nytt. Men den här gången tror jag att det är det som Gud har förberett för mig. Det är det här som jag är kallad att göra.

Det känns så sjukt häftigt!