När jag läste till undersköterska på gymnasiet hade vi vid jämna mellanrum praktik på olika vårdplatser. När vi skulle ut på psykplaceringen var det många som hamnade på något demensboende, men jag och en tjej till hade turen att hamna på en "riktig" psykavdelning. Avdelning 85 tror jag att det var och det var en sluten psykiatrisk avdelning på sjukhuset.
Något som jag lärde mig när jag var där var att depression, ångest och andra psykiska problem kan drabba vem som helst. Det var unga likväl som äldre som var patienter, det var högutbildade och de som inte hade någon utbildning alls. Det var helt enkelt vem som helst.
Men det är först nu som jag verkligen förstår att det kan drabba vem som helst. Det är inga annorlunda människor som blir psykiskt sjuka utan det kan hända vem som helst. Men även om man vet det, så är det ändå så svårt att acceptera och inse att man har en psykisk diagnos. Jag är inte medicinpatient eller kirurgpatient - jag är en psykpatient och det känns helt ärligt lite jobbigt faktiskt.
Mina föräldrars generation säger att man har "dåliga nerver". Man är lite sämre än andra människor. Inte när det gäller värdet, men i vad man presterar så är man inte lika bra och stark.
Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget. Jag kände bara att jag behövde få ner på pränt att jag inte har dåliga nerver. Jag är inte svagare och sämre än andra människor. Jag är bara vem som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar