Jag vet inte längre vad det är som sitter i kroppen. Om det är stress, utmattning, depressionen eller livet. Jag kan inte sortera isär vad det är jag känner - jag vet bara att allt inte är som det ska.
Har svårt att tänka. Märker att jag behöver leta efter bokstäverna när jag ska skriva. Det brukar jag inte behöva. Jag märker också att jag lätt tappar fokus. Glömmer vad jag precis ska kolla. Trots att jag tänkt tanken för bara några sekunder sedan.
Allt sätter sig i kroppen. Trött i ögonen - skulle behöva mina glasögon mer än vad jag använder dem. Skuldrorna är fyllda av knutor som värker. Spänningen strålar ut i armarna och jag kommer på mig själv med att dra upp axlarna.
Längtar till nästa vecka. Måndag och tisdag ska jag iväg med jobbet. Sedan är jag ledig. Ska till Uppsala på torsdag. Jesus Culture kommer dit. Det enda jag ska göra då är att fylla på. Andas liv och låta Gud ta plats i mig där det nu ekar alldeles tomt. Jag vet att jag behöver det.
Jag skulle även behöva reda ut mitt liv. Funderar på om det någonsin kommer att bli det. Utrett. Tydligt. Förstå det som nu är så oklart.
Har tänkt mycket på min depression de senaste dagarna. När jag faller ned i de här svackorna blir det så tydligt att jag är sjuk. Fortfarande. Trots medicinering. Skulle nog behöva uppsöka läkare för att se om jag behöver justera medicinen något. Har inte träffat en läkare på över ett och ett halvt år. Det kanske är dags.
Nu har jag ätit medicin i tre år. Jag tror att det här inte är någon övergående depression. Jag tror att den är kronisk. Att jag alltid kommer att behöva medicin för att fungera. Kronisk depression med ångestproblematik - det tror jag att jag har.
Vet inte varför jag alltid känner ett behov av att sätta ord på allt. Förstå. Sortera in livet i olika fack. Kategorisera mig själv. Kan inte minnas att jag någonsin varit annorlunda. Men det har blivit mer ju äldre jag har blivit. Kanske hör ihop med åldern...
4 kommentarer:
Låter inte lätt, men jag tror att man inte alltid behöver veta vad som är fel utan vad man kan göra för att må bättre. Men av erfarenhet så vet jag att det inte alls är så lätt, men försöka kan man ju alltid :)
Kram
Skulle så gärna vilja ge dig en kram men det kanske vi kan ordna på torsdag :)
Tycker det är bra att läkaren följer upp när man äter antidepp.
Det kan ju behövas en justering.
Så är det för mig också.
Ett år nu och kanske justering i morgon för mig.
Skickar kramar till dig.
Vet att vissa dagar är svårare än andra. Ge inte upp tanken om att bli frisk även om det tar tid.
Kanske det är dags att du får träffa en läkare igen för att prata om dina funderingar.
Livet är en berg och dalbana det går upp och ner, det viktigaste är att alltid låta hoppet styra och att aldrig ge upp fast man får vara nera. Hoppas du förstår vad jag menar....kanske blev lite luddigt:).
Varmaste bamsekramarna
Skicka en kommentar