Som jag skrev i mitt förra inlägg så kan det ibland bli så att omständigheter och situationer gör att man till slut identifierar sig med sitt problem. Det är inte bara något som finns i ens liv, det blir ens liv.
Det är så lätt att fastna i tanken och i agerandet att man till slut inte ser något annat. Man ser bara ens egna lilla, lilla värld och man blir så trött och slut av att ge näring åt problemet att man inte orkar lyfta upp blicken.
Men vad ska man göra då? Ska man bara acceptera sitt öde och tro att det är meningen att man ska gå omkring och må dåligt? Och det jag funderar över är om man verkligen vill identifiera sig med ett problem.
Men samtidigt så är det ju svårt - det är jag medveten om. För det kan ju vara så att man vill göra något åt det. Man vill må bra, men man vet inte om man vågar. Man vet inte om man har orken att möta "demonerna", det jobbiga som finns i en.
Och jag ska inte ljuga för dig - det kommer förmodligen bli skitjobbigt. Du har ingen aning om vad som väntar och du kommer att känna dig helt skräckslagen många gånger. Det kommer att vara den värsta resa du någonsin har gjort.
Men vet du - det kommer också att vara den bästa resa du gjort. Det kommer att vara värt det. För i slutändan kommer du stå där och känna dig mer hel. Du kommer kunna stå där med rak rygg och säga - det här är jag. Jag har haft en helt bedrövligt jobbig resa, men nu är jag framme. Jag har kommit i mål. Jag är mera hel...
Jag tvekar ofta när jag tar de första stegen, men jag rör mig hellre framåt i fruktan, än jag låser mig i en negativ situation.
(Bill Hybels)
Kram Cece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar