Är besviken på mig själv. Rädd att andra ska bli besvikna på mig. Att jag sviker deras tro på mig. Men idag gick det inte. Vet bara inte hur jag ska få dig att förstå det. Istället blir mina förklaringar som tomma, löjliga bortförklaringar och istället låter jag lat. Bekväm.
Det dåliga samvetet gnager i mig och jag vill bara gråta. Vråla ur mig all känsla inför dig och få dig att förstå hur det känns. Att jag vill vara stark. Att jag vill klara av det. Att jag växer när du tror på mig.
Men det går inte. Istället sänker jag mig själv. Tänker och tror att du ser ned på mig nu. Det vet jag att du inte gör, men ändå är det min känsla. En känsla som förgör min själ.
Och trots dina ord om att du är stolt över mig och att det var bra att jag ändå gjorde något... De går inte riktigt in i mitt hjärta. De slås tillbaka av den iskalla kylan som är där och stör.
Men ju mer jag i detta nu blundar och upprepar de orden om och om igen i mitt inre, så märker jag att något ändå händer. Kylan smälter undan och kvar är bara den där lilla osäkerheten om att jag inte är ok. Dina kärleksfulla ord går rakt in i mig och jag börjar tro på dem.
Jag älskar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar