När jag åkte hem från jobbet idag så började jag fundera på det här med att sminka sig. Jag sminkar mig varenda dag och när jag tänker efter så vet jag inte varför. Jag vet att jag en gång för många år sedan började och sen har jag bara fortsatt. Jag tycker det är kul med smink och med jämna mellanrum så plockar jag fram alla ögonskuggor jag har och testar att blanda färger och så kollar jag i tidningar på de som jag tycker är snyggt sminkade och sen testar jag på mig själv.
Men ibland så kommer de där stunderna då jag ångrar att jag började. Och jag börjar fundera på varför jag sminkar mig, för vems skull gör jag det? Gör jag det för min egen skull, för att jag känner mig fräschare, eller gör jag det för att jag inte tror att jag är ok om jag går ut osminkad?
Jag vet faktiskt inte hur det ligger till för mig egen del. Helt klart är att jag känner mig fräschare när jag målat mig, men är det den enda orsaken?
Och vad eftersträvar jag? Ett yttre som är snyggt, med ett inre som är trasigt? Eller ett osminkat yttre, men ett inre som är mera helt?
Jag önskar att jag hade ett helt inre, jag är en bit på vägen nu och vad gäller mitt yttre... jag jobbar på att inte alltid känna att jag måste vara sminkad. Jag försöker få mig själv att förstå att jag duger som jag är - osminkad eller inte. För jag vill inte ha en mask som jag kan gömma mig bakom, ibland är det i och för sig skönt, men i längden blir det ganska falskt och unket. Och till slut så krackelerar den påmålade ytan och man visar den man egentligen är, oavsett man vill det eller inte.
Så vad vill vi ha? En tillvaro där man måste gömma sig bakom den målade masken, i rädsla för att inte duga. Eller vill vi ha möjligheten att våga släppa på skyddsbarriären, att våga visa sig utan något smink, precis sådan som man är. Jag vill i alla fall det. Jag vill våga lita på att jag duger. Jag vill tro att jag har ett värde och jag vill tro att jag är ok, precis sådan som jag är.
Kram Cece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar