Varför strävar vi hela tiden efter att verka perfekt? För det är ju det vi gör när vi inför andra människor inte visar oss svaga. När vi inte talar om att allt kanske inte är så himla bra som det verkar. Alla vet ju ändå att det inte kan vara bra hela tiden, så varför låtsas vi som om det är det?
För ärligt talat - hur kul är det att umgås med någon som verkar ha det perfekt? Det fina, välstädade hemmet, man är alltid glad, trivs bra på jobbet och man svarar alltid att det är bra... Jag har svårt att tro att det kan vara det, för livet fungerar inte riktigt så.
Och jag blir så kluven när jag träffar en sådan människa. För å ena sidan så tänker jag på hur enkelt livet verkar vara för en del och jag önskar att jag också hade det så. Men å andra sidan måste det ju vara jättejobbigt att hela tiden hålla uppe en fasad att allt är bra. Man måste vara så låst.
Man brukar prata om att man ska sträva efter att bli hel som människa, att bli fri. Men är den personen som verkar ha det perfekta, bekymmerslösa livet fri? Betyder det då att alla andra som har lite problem att få ihop tillvaron inte är fria? Eller handlar frihet om något helt annat?
Jag är långt ifrån perfekt och problemfri, men jag vägrar acceptera och tro att jag inte ska kunna känna mig eller vara fri. Jag tror nämligen att det ligger till så här.
Sann frihet är när man kan se på sig själv utifrån Guds perspektiv - med alla ens fel och brister, acceptera den man är och förstå att man är älskad.
Det tror jag frihet handlar om.
Kram Cece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar