Ibland har jag hört människor säga att de känt sig omslutna av Gud, av Hans kärlek. Jag har aldrig riktigt förstått mig på det där. Hur kan man känna något som är så diffust, så ogreppbart?
Jag är ganska så konkret av mig. Jag vill ha tydliga tecken och jag har mycket lättare att förstå det jag ser och kan ta på, än det som är lite flummigt. Typ Gud... Jag har haft så svårt att förstå Honom och jag har i perioder haft riktigt svårt att tro på Honom. Det har känts så avlägset, så märkligt att det ska va sant.
Nu har jag ändå kommit fram till att jag tror, trots att jag inte förstår allt, så där har jag på något vis kapitulerat. Men just den där känslan jag har hört om - att vara omsluten av Gud, att känna Hans frid mitt i oron... där har jag haft det svårare.
Men så ikväll var det som att jag förstod, eller jag tror att jag förstod i alla fall. Jag låg där i soffan hos en god vän och kände hur jag blev tröttare och tröttare och till slut orkade jag inte hålla ögonen öppna, inte så att jag somnade - jag bara orkade inte ha dem öppna. Och jag blev så medveten om hur jag kände mig.
Jag var helt avslappnad i kroppen och jag befann mig i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Jag var medveten om vad som skedde runtomkring mig, men jag var samtidigt inte riktigt där. Och då tänkte jag "det kanske är det här man menar när man säger att man är omsluten av Guds frid."
För jag låg där och kände mig så lugn. Det var som att jag var inbaddad i bomull, som att jag var beskyddad från allt - i alla fall just då.
Och den känslan kommer jag bära med mig in i nattens timmar. Känslan att mitt i ångesten känna ett lugn. Jag kommer att bära med mig vetskapen om att Gud är med mig, Han har inte lämnat mig. Han är nära mig - alltid.
Kram Cece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar