Tårar

Jag har så länge jag kan minnas haft svårt för att gråta. När jag var tonåring och tittade på film med mina tjejkompisar var jag den enda som inte snyftade ikapp med de andra. Jag fick höra att jag var känslokall. Att det var något fel på mig.

För mig har tårar varit förknippat med att man blir berörd. När Gud kommer nära så kommer tårarna. Men så är det inte för mig. Så har det aldrig varit och det har lett till att jag ser på mig själv som känslokall. Som den som inte blir berörd. Inte på riktigt. 

Det är förmodligen därför som jag inte tänkt att jag har blivit helad. Att ingenting har hänt med mitt inre. Jag mår ju fortfarande inte bra och jag har ju fortfarande min ångest - alltså kan ingenting ha hänt. Jag har nämligen länge tänkt att min ångest beror på att jag inte kan gråta. Att mina instängda tårar skapar den ångest som stundtals bryter ned hela min själ. 

Men något hände idag. Någon kanske skulle kalla det för ett helande. Ett helande som tog sin början för nästan exakt fem månader sedan. Då var jag med om något som förändrade mitt liv. Jag var med om ett gudsmöte. Så starkt att jag när jag blundar fortfarande kan känna Hans kärlek till mig. Vid det tillfället kände jag en stark förvissning om att det är ok att inte gråta. Att tårar inte är en måttstock på att något händer. Först då kunde jag slappna av. Först då trodde jag på att jag ändå kunde bli berörd. 

I fem månader har jag levt med den förvissningen. Den har inte alltid varit lika stark, men den har funnits där. Bristen av tårar har inte gjort så mycket - jag har ju vetat om att Gud kan beröra mig ändå. 

Men idag när jag satt i soffan och tittade på film kom sorgen över mig. Inget särskilt hade hänt och jag vet inte vad det var som egentligen hände. Men tårarna kom. Utan att jag ens försökte. Sorgen blev nästan övermäktig och jag fann mig själv kippa efter andan. Det gjorde inte så ont. Inte som när ångesten kommer. Men jag kände mig så ledsen. Så ensam. Jag betvivlade mig själv och de val jag har gjort det senaste året samtidigt som tårarna kom. 

Jag har fortfarande inte förstått vad det var som verkligen hände. Varför det hände just nu. Kanske behövde jag bara tid för Gud att beröra mig. Kanske behövde jag den här tiden för att slipa ned den mur som jag byggt upp runt mig. Jag vet inte. Jag vet bara att något hände.