måndag 22 augusti 2011

Gud...

Du lämnade mig. För bara en liten stund sedan så lämnade du mig. Men det gör inget. Jag ligger kvar i gräset och känner hur luften fyller mina lungor. Gräset kittlar mig under fötterna och jag ser hur löven dansar i vinden.

Livet kommer åter. Jag känner lugnet. Friden. Inget spelar någon roll längre. Allt är glömt. Förlåtet. Jag är förlåten. Det är glömt.

Ångesten har försvunnit. Om så bara för en sekund eller två, så är den borta.

Jag känner mig lugn. Fridfull. Guds täcke av värme och omsorg lägger sig över mig. Det fyller mig med vetskap om något som är större. Något som är större än mig själv. Något som jag inte kan påverka. Men som ändå kommer till mig.

Jag fylls av en visshet. En visshet om att jag är starkare än vad jag någonsin hade trott om mig själv. Att jag klarar av så otroligt mycket mer än vad jag trodde var möjligt. Att ingen - inte ens jag själv, har sett vad jag är kapabel till.

Genom Gud är allting möjligt och det är Hans kraft som nu fyller mig. Hans kärlek som strömmar igenom mina ådror. Hans enorma lugn som gör min kropp så tung. Som hjälper mig att gå till vila.

Inga kommentarer: