Små ord av kärlek förändras under resans gång. Små ord av omsorg blir så fel. Små ord av välmening omvandlas och blir till förmaning. Jag tolkar allt som hot och jag går i försvar. Blir arg och frustrerad och jag snäser - trots att jag inte vill.
Jag kommer alltid vara den minsta, lilla gumman, den som är ensam och inte klarar sig själv. Den som behöver hjälp.
Men jag är stor nu. Jag klarar mig. Ifrågasätt inte så mycket med den anklagandes klang i orden. Utan tro på mig. Stötta mig. Få mig att känna att jag klarar av det.
Jag vill inte känna att jag måste ha en massa genomtänkta argument för att rättfärdiga mina beslut. Räcker det inte med att jag tror på mig själv? Räcker det inte att jag tror att jag gör rätt? Räcker det inte att jag känner att jag vill börja om på nytt och att det är dags nu?
Räcker inte det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar