Ibland funderar jag på om man alltid kommer känna sig liten och osäker i vissa sammanhang. För på vissa plan så känner jag mig trygg - jag vet att jag klarar av det. Men ibland så hamnar man i de där situationerna där man känner sig otillräcklig och liten. Man tvivlar på sig själv och tycker att man inte har något att komma med.
I min familj kommer jag alltid att vara yngsta barnet, lillasystern. Det spelar ingen roll att jag är över trettio - jag kommer alltid att vara minst. Och även om det inte skiljer så många år på oss syskon så känner jag mig alltid lite lite underlägsen. Jag känner mig alltid yngst och är inte den som tar för mig och pratar särskilt mycket i en diskussion. Jag vet att de inte ser på mig på det sättet och jag vet att de värdesätter min åsikt - känslan ligger helt och hållet hos mig själv.
Men vad skulle hända om jag förändrade det hela? Om jag helt enkelt bestämde mig för att inte känna mig liten och obetydlig... Skulle de andra märka nån skillnad? Vet inte. Skulle jag märka nån skillnad? Absolut! Jag skulle känna mitt värde och inse att jag är viktig och har något att komma med. Jag skulle kunna sitta där - kanske inte säga så mycket, men jag skulle veta att min åsikt räknades och att jag betyder något.
Och det kanske är där man får börja - i sin egen tanke. För om tanken förändras bit för bit, så kommer man så småningom förstå och verkligen tro på att man är värd något, att min röst räknas, för det gör den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar