Klockan passerar när som helst midnatt och jag sitter ute på min balkong i bara en tröja. Luften är helt fuktig och kvalmig, åskan ligger på lur ända sedan i eftermiddags. Den ligger där med sin kölapp och väntar på sin tur. Snart plingar det till...
Det piper i bröstet på mig. Andningen blir alltid tung när det är så här så det gör mig inte rädd. Ändå finns rädslan där, ångesten. På en ögonblicks sekund dyker den upp och gör sig påmind om att den inte lämnar mig. Att den har mig fast.
Minsta ljud får världen att snurra till och det ger mig rysningar. Fryser till mitt i den stekheta sommarvärmen.
Någonstans djupt inne i mig känner jag ändå glädje över förståelsen jag mötte. Att det fanns en genuin vilja att få mig att må bättre. Det är jag väldigt tacksam över.
Djupt inne i mig vet jag att det kommer att gå över - att det inte kommer vara så här för evigt. Jag måste leva med det hoppet för det är hoppet som gör att jag orkar.
Tack Gud - att Du hör våra böner och ger oss svar i rätt tid. Tack Gud att Du ger oss av Din frid som övergår allt förstånd...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar