söndag 21 juni 2009

I morgon

Varje gång jag tittar på klockan så ilar det i mig. Obarmhärtigt så tickar den minut för minut. Den närmar sig med alldeles för snabba steg min morgondag. Är trött så jag mår illa, men jag vill heller inte sova för då måste jag vakna.

I morgon förmiddag ska jag till vårdcentralen och träffa en ny läkare. Suck, vill inte men måste. Har inte varit där sedan i november och tydligen ligger det på mig att veta när jag behöver göra ett återbesök. Konstigt att de inte bokat in något - det är ju inte direkt öroninflammation jag äter medicin för.

Jag vill inte dit. Men jag måste.

Hela mitt inre gör ont och det skakar i mig av ångest. Vet inte vad det är som jag är så himla rädd för. Vet inte vad jag ska säga. L säger att jag ska säga allt. Men vad är allt då? Hur ska jag få med allt som de kanske behöver veta? Ska jag skriva ner på papper för tänk om jag glömmer något... Då misslyckas jag. Hatar att misslyckas.

Rädd att inte bli förstådd. Att hon ska tycka att jag överdriver. Att jag är en dramaqueen som bara vill ha uppmärksamhet. Är samtidigt rädd för att höra att jag kanske är sjukare än vad jag trott och velat inse. Spiralen snurrar nedåt igen och jag sjunker längre och längre ner.

L kanske har rätt i att vara orolig för mig. Att det inte längre finns någon glädje i mig.

Känner press i att skriva något klokt och uppmuntrande här i bloggen. Det var inte min tanke från början. Då var det som en dagbok - att skriva hur dagen varit och hur jag mådde. Sedan förändrades det under tidens gång.

Men jag har inget klokt att skriva idag. Jag känner mig alldeles tom på tankar. Det enda som snurrar är känslan av misslyckande. Att medicinen inte har hjälpt. Att jag inte kan ta hand om mig själv. Att jag inte kan bita ihop och vara glad.

Misslyckad, som dessutom inte kan sova. Igår natt sov jag tre timmar. Förstår inte hur jag orkade hålla ihop hela dagen. Än mindre förstår jag varför jag inte somnade förrän halv två igår. Min kropp är helt slut, men min ångest håller mig vaken.

Tittar på klockan igen som för mig närmare och närmare morgondagen.

Uppdatering: Får fortsätta va orolig. Läkaren var sjuk idag - ny tid torsdag...

1 kommentar:

Anonymous sa...

Tjo vännen!! Vi får glädja oss åt att ett barn blivit fött o ett nytt litet liv fått se dagens ljus, vi får be att detta barn får växa upp i en trygg familj som ger det ett hopp o mening!! Kram L