Djupt inne

Klockan passerar när som helst midnatt och jag sitter ute på min balkong i bara en tröja. Luften är helt fuktig och kvalmig, åskan ligger på lur ända sedan i eftermiddags. Den ligger där med sin kölapp och väntar på sin tur. Snart plingar det till...

Det piper i bröstet på mig. Andningen blir alltid tung när det är så här så det gör mig inte rädd. Ändå finns rädslan där, ångesten. På en ögonblicks sekund dyker den upp och gör sig påmind om att den inte lämnar mig. Att den har mig fast.

Minsta ljud får världen att snurra till och det ger mig rysningar. Fryser till mitt i den stekheta sommarvärmen.

Någonstans djupt inne i mig känner jag ändå glädje över förståelsen jag mötte. Att det fanns en genuin vilja att få mig att må bättre. Det är jag väldigt tacksam över.

Djupt inne i mig vet jag att det kommer att gå över - att det inte kommer vara så här för evigt. Jag måste leva med det hoppet för det är hoppet som gör att jag orkar.

Tack Gud - att Du hör våra böner och ger oss svar i rätt tid. Tack Gud att Du ger oss av Din frid som övergår allt förstånd...

Att lita på Gud

Du är omsluten av Hans armar, av Hans kärlek, av Hans oändliga evighet och Han säger till dig; se inte till det som redan har hänt... se jag gör något nytt (Jesaja) och Han säger att Han ska läka dig, alla dina sår.
Han säger till dig; håll ut mitt älskade barn. När det känns som att allt har nått sitt slut, då vänder vinden. Lita och förtrösta alltid till Mig och till Min mening för ditt liv.

Jag älskar dig mer än något jordiskt kan göra. Jag älskar dig med en evig oändlig kärlek, en kärlek som format dig till den du är - unik och med sådana kvalitéer, med sån skönhet. /din Fader

De här orden fick jag av en god vän för snart två år sedan. Jag vet inte om det är han eller om det är någon annan som har formulerat dem och egentligen spelar det väl kanske ingen roll. Det viktiga är ordens innebörd.

Det har väl inte undgått någon att sommaren har kommit och att värmen har tagit över. Helt nödvändigt för min överlevnad är möjligheten att kunna svalka av mig - annars blir jag mer galen än vad jag redan är.

Och så helt plötsligt - när jag låg där i kyrksjön och flöt så insåg jag att det är så här det är att vara omsluten av Gud. Jag behövde inte jobba någonting, jag behövde inte säga någonting - jag kunde bara ligga där, andas och lita på att vattnet skulle bära mig.

Så nu sitter jag här i soffan, blundar en stund, andas och litar på att Gud bär mig.

Vän eller fiende?

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dig. Jag vet inte om jag ska se dig som en vän eller som en fiende. Om du är en som kommer att hjälpa mig eller om du kommer att stjälpa. Om du är med mig eller om du är emot mig. Jag vet verkligen inte.

Jag vet inte om jag verkligen vill. Jag vet bara att jag måste, att jag behöver. Men varför ska det vara så svårt då? Varför kan jag inte se att du finns hos mig som en hjälp? Istället är jag tveksam, osäker på din avsikt.

Men jag har lovat att ta emot hjälpen och ge den en chans. Först därefter kan jag avgöra dess avsikt.

Vatten...

Vad är det som gör att jag finner en sådan ro och frid när jag är vid vatten? Varje gång det regnar så känner jag mig smått lycklig. Varje gång jag sitter vid en strand eller på en klippa och ser ut över havet så känner jag hur jag blir lugnare för varje minut.

Att höra hur vattnet kluckar mot kanten och hur det rör sig - det ger mig frid.

Jag har verkligen funderat på vad det är som gör att jag känner så och jag vet väl inte riktigt om jag har något svar. Men kanske är det så att det är Guds gåva till oss. En plats för återhämtning. En tid av vila. En möjlighet att hitta tillbaka till friden som en gång fanns där.

Jag behöver inte göra något för att förtjäna den möjligheten till rekreation. Jag får den enbart för att Han älskar mig och vill att jag ska ha det bra. Det är Hans gåva till mig och Han förväntar sig inte något tillbaka.

Men Han är värd vårt tack!

Fortfarande vaken

Jag hör hur huset börjar vakna till liv. Grannen jobbar tydligen tidigt idag för jag hör hur hon går mellan sovrummet, toaletten och köket. Några enstaka bilar är ute och passagerarna är på väg till jobbet. Fåglarna har sedan länge vaknat men nu är det som att det är allt fler för varje minut som vaknar.

Jag sträcker på mig och känner hur hungern börjar göra sig påmind. Överväger om jag ska gå upp och äta något eller om jag bara ska vända mig om och hoppas att jag snart somnar ifrån känslan.

Jag känner mig helt frågande inför det faktum att jag inte har sovit en blund än. Gick och lade mig för länge sen och jag har försökt de mesta knepen i natt - inget har hjälpt.

Men det finns något positivt med det hela. Jag ska inte upp och jobba så jag måste inte vara utvilad och pigg. Det enda som står på agendan är ett läkarbesök i eftermiddag och när det är avklarat ska jag och min goda vän Pernilla åka och fika.

Så det känns som att jag kommer att klara av den här dagen ändå. Hade mest bara varit skönt om jag hade kunnat sova när alla andra gör det...

Det spelar ingen roll

"Inte ska du sitta inne när det är så fint väder ute. Man mår bra av solen så ut med dig nu."

Men vad gör man om det inte hjälper då? Hur ska jag få dig att förstå att det inte är så enkelt för alla?

Solens värmande strålar kunde inte värma upp mitt inre idag. Det spelade ingen roll att det var klarblå himmel och att det fläktade helt perfekt för min smak. Efter en timme var jag så rastlös att jag inte klarade av det längre.

Tvingade mig själv att sitta kvar i en timme till. Styrde mina tankar åt det håll jag ville och gick igenom det jag ska ta upp med läkaren i morgon. Vill inte komma oförberedd dit. Vill veta vad jag ska säga, vad jag ska ta upp. Vill inte missa något.

Oron finns fortfarande kvar - den vill inte lämna mig ifred. Det spelar ingen roll att solen skiner. Det spelar ingen roll att det är varmt och fint väder.

Det spelar faktiskt ingen roll...

Don't give up

Visions that can change the world trapped inside an ordinary girl
She looks just like me too afraid to dream out loud
And though it’s simple your idea, it won’t make sense to everybody
You need courage now If you're gonna persevere

To fulfill divine purpose, you gotta answer when you're called
So don't be afraid to face the world against all odds

Keep the dream alive don't let it die
If something deep inside keeps inspiring you to try, don't stop
And never give up, don't ever give up on you
Don't give up

Every victory comes in time, work today to change tomorrow
It gets easier, who’s to say that you can’t fly
Every step you take you get, closer to your destination
You can feel it now, don’t you know you're almost there?

To fulfill divine purpose, you gotta answer when you're called
So don't be afraid to face the world against all odds

Keep the dream alive don't let it die
If something deep inside keeps inspiring you to try, don't stop
And never give up, don't ever give up on you

Sometimes life can place a stumbling block in your way
But you're gotta keep the faith
Bring what's deep inside your heart to the light
And never give up
Don't ever give up on you

Who holds the pieces to complete the puzzle?
The answer that can solve a mystery
The key that can unlock your understanding
It's all inside of you, you have everything you need

So keep the dream alive don't let it die
If something deep inside, keeps inspiring you to try don't stop
And never give up, don't ever give up on you

Lita på Gud

Väldigt sällan vet man vad som väntar i livet. Vissa tycker att det är skönt att inte veta allt medans andra bara tycker det är jobbigt. Jag hör till dem som oftast tycker det är jobbigt.

Jag vill väldigt gärna veta vad som ska hända och inte bara i livet. Följer jag en serie på tv brukar jag kolla upp hur det kommer att gå. Läser jag en deckare brukar jag bläddra fram några sidor och ta reda på vem som är skyldig. Jag vill helt enkelt veta hur det ska bli.

Jag är inte personen som uppskattar en överraskning utan jag är mycket lugnare och känner mig tryggare när jag vet vad som ska hända.

Men när man befinner sig i det man kallar livet, då vet man inte vad som kommer att hända. Nånstans måste man komma till ro med att bara leva och se vad som händer. Att hitta lugnet och friden ändå - även om omständigheter inte är de bästa.

Det är väl det som kallas att lita på Gud.

I morgon

Varje gång jag tittar på klockan så ilar det i mig. Obarmhärtigt så tickar den minut för minut. Den närmar sig med alldeles för snabba steg min morgondag. Är trött så jag mår illa, men jag vill heller inte sova för då måste jag vakna.

I morgon förmiddag ska jag till vårdcentralen och träffa en ny läkare. Suck, vill inte men måste. Har inte varit där sedan i november och tydligen ligger det på mig att veta när jag behöver göra ett återbesök. Konstigt att de inte bokat in något - det är ju inte direkt öroninflammation jag äter medicin för.

Jag vill inte dit. Men jag måste.

Hela mitt inre gör ont och det skakar i mig av ångest. Vet inte vad det är som jag är så himla rädd för. Vet inte vad jag ska säga. L säger att jag ska säga allt. Men vad är allt då? Hur ska jag få med allt som de kanske behöver veta? Ska jag skriva ner på papper för tänk om jag glömmer något... Då misslyckas jag. Hatar att misslyckas.

Rädd att inte bli förstådd. Att hon ska tycka att jag överdriver. Att jag är en dramaqueen som bara vill ha uppmärksamhet. Är samtidigt rädd för att höra att jag kanske är sjukare än vad jag trott och velat inse. Spiralen snurrar nedåt igen och jag sjunker längre och längre ner.

L kanske har rätt i att vara orolig för mig. Att det inte längre finns någon glädje i mig.

Känner press i att skriva något klokt och uppmuntrande här i bloggen. Det var inte min tanke från början. Då var det som en dagbok - att skriva hur dagen varit och hur jag mådde. Sedan förändrades det under tidens gång.

Men jag har inget klokt att skriva idag. Jag känner mig alldeles tom på tankar. Det enda som snurrar är känslan av misslyckande. Att medicinen inte har hjälpt. Att jag inte kan ta hand om mig själv. Att jag inte kan bita ihop och vara glad.

Misslyckad, som dessutom inte kan sova. Igår natt sov jag tre timmar. Förstår inte hur jag orkade hålla ihop hela dagen. Än mindre förstår jag varför jag inte somnade förrän halv två igår. Min kropp är helt slut, men min ångest håller mig vaken.

Tittar på klockan igen som för mig närmare och närmare morgondagen.

Uppdatering: Får fortsätta va orolig. Läkaren var sjuk idag - ny tid torsdag...

When you fall

When you fall, there are angels there to catch you when you fall
There's a Saviour who can hear you when you call, when you call
When you cry, and you cannot figure out the reasons why
Know that weeping only endures for a night, when you cry

When you fall, know that God will never take His love away
He is faithful to His people come what may, hear me say
When you fall

When your heart has been shattered by the storm and torn apart
And you wonder when will the healing ever start, for your heart
Don't you know, that He loves you too much to ever let you go
And the storm is there to only help you grow, He loves you so
When you fall

You are

Jesus You are my joy within
You are the shelter from the wind
You're the forgiver of my sins
Jesus You are yes
Where can I go?
Who can I call?
Who's there to catch me when I fall?
Your hands they hold me through it all
Everything I need You are

Jesus You are my cornerstone
You are my friend when I'm alone
You're the convictor when I'm wrong
Jesus You are yes
You are the peace within my storm
You are the shelter from all harm
I love it when You hold me in Your arms
Everything I need You are

When I was sick
You are my healer
Thank You Jesus
When I didn't had a place to stay
You are my shelter
Thank You Jesus

When I found myself in trouble
You are my laywer
Thank You Jesus
When my money ran out
You are my provider
Thank You Jesus

Även om man inte vill

det försvinner inte
det finns där hela tiden
konstant närvarande

jag blundar så hårt att ögonen tåras
håller händerna för öronen
stänger ute alla ljud
jag vaggar fram och tillbaka

jag vill inte!

vill att allt ska försvinna
vill inte vara vaken
vill inte sova

för när jag vaknar
då är jag ett steg närmare
bara tanken skrämmer mig
kyler ner mitt inre
mår illa

jag vill inte!

som ett trotsigt barn
"kan själv"

önskar att när jag öppnar ögonen
att allt är annorlunda
men drömmen förblir en dröm

för varje andetag närmar jag mig
det oundvikliga
det nödvändiga
det jag minst av allt vill
men måste

de har rätt
de som har sagt
att allt inte blir som man önskar
att man ibland måste göra saker
även om man inte vill

Den osminkade sanningen

Idag var det tydligen ok för mig att gå osminkad. Inte ens lite mascara som i vanliga fall är min lätta sommarsminkning. Helt omålad har jag gått idag och jag vet inte riktigt varför.

Kände bara i morse när jag gick upp att jag inte orkade. "Jag känner ändå ingen här så vad spelar det för roll? De vet ändå inte hur jag brukar se ut."

Undrar varför det inte funkar så med ens inre. Men tänk vad skönt det skulle vara om man lite fler gånger kunde slappna av och släppa på den där fina fasaden man har. Att bara helt rakt och ärligt säga "det här är jag, så här ser jag ut och jag hoppas att du kan acceptera och älska mig."

Jag önskar att jag kunde komma dit. Att jag kunde känna mig så trygg och säker på mig själv att jag vågade lita på att jag duger i alla lägen. För jag tror att man kan komma dit. Jag vill tro det i alla fall och tills motsatsen har bevisats så kommer jag fortsätta tro på den friheten...

Gör er inga bekymmer

Därför säger jag er: Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?

Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de?

Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför gör ni er bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, hur mycket mer skall han då inte klä er?

Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi klä oss med? Er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Vill du hjälpa mig?

Gud - är Du där?

Jag vet att Du har sagt att Du aldrig lämnar mig och det tror jag på, men ändå... Det är lite tyst just nu och jag känner mig faktiskt ganska ensam.

Jag förstår inte varför jag känner så här, varför jag mår så här. Egentligen har jag det riktigt bra och jag känner att jag inte har rätt att klaga. Men ändå kan jag inte komma ifrån hur jag mår.

Jag trodde verkligen att det skulle bli så bra bara jag fick semester och kunde ta det lugnt. Jag hade fel. Det har istället blivit att jag mår sämre än någonsin och jag förstår inte.

Allt känns så tungt just nu. Meningslösheten och hopplösheten upptar min tanke och skapar ångest. Dess kyla sprider sig i mig och ger mig inget annat än rädsla och trötthet.

Jag önskar att jag kunde se ljusglimtarna i livet. De där stunderna som finns där för att förgylla tillvaron. Men då behöver jag Din hjälp att lyfta blicken.

Vill Du hjälpa mig med det?