Jag är bättre än så

Få mig inte att tro att jag är någon annan än den jag verkligen är. Jag har lyssnat tillräckligt länge på dina ord, på dina lögner. Det är bara en enda sak du är bra på och det är att ljuga. Kan inte förstå att jag någonsin kunde tro på dig. Hur dina ord kunde få ett sådant starkt fäste i mig. Märkligt...

Jag vet att jag är smartare än så, jag är bättre än så. Jag vet att jag är stark, att jag klarar av mer än vad du tror. Du har under så lång tid fått mig att tro att jag är svag, att jag inte klarar av någonting, att jag är värdelös. Du har fått mig att tro att jag inte duger till något, att alla andra är så mycket bättre, så mycket finare, så mycket smartare.

Du har under så lång tid tryckt ner mig. Bit för bit har du raserat min tro, mitt liv. Du har förstört mig. Du har utan min tillåtelse tagit över mitt liv med ångest, med rädsla och med osäkerhet. Du har tagit min sömn och istället gett mig utmattning. Du har tagit min glädje och istället gett mig en depression.

Men jag är trött på dig nu. Jag vill inte att du ska känna dig som hemma hos mig längre. Jag vill att du ska försvinna, att du ska sluta försöka få mig att tro på dina lögner. För jag vet att jag är bättre än vad du säger att jag är...

Blundar för en stund

jag blundar
känner solen värma mitt vinterbleka ansikte
en stilla bris smeker mina kinder
tar med sig en doft av närhet
av frid

jag blundar
känner solens värme minska
molnen drar in över himlen
mitt hjärta flyttar sig
orsakar kyla även i mitt inre

jag blundar
hör musiken
hör rösterna
glömmer ångesten för en stund

jag blundar
allt är tyst
det rör sig runt mig
tvingar mig att se vad som händer
allt blir som ett snurrande hjul
plötsligt hör jag allt ljud igen
blir bara högre och högre

ser mig omkring
undrar om det bara är jag som hör
hör hur allt bara ekar
alla skratt
allt prat
väggarna rör sig inåt

jag får panik
måste ut
måste få luft
jag dör snart
ut

måste ut

plötsligt känner jag solens värme igen
vet inte hur det gick till
men jag har tagit mig ut
försöker andas lugnt
djupt

jag blundar
känner hur händerna skakar
känner hur tårarna blöter mina kinder
rör mig fortare
vill inte att någon ska se
vill inte att någon ska märka

känner mig ledsen
uppgiven
vill ha närhet
någon som älskar mig
någon som ger mig lite trygghet

din närhet gav mitt oroliga hjärta lite vila
din omsorg fick min rädsla att försvinna
din kärlek fick mig att känna mig mindre ensam

jag ville aldrig släppa dig

Sömnlös igen...

Ligger återigen här - sömnlös. Ingen ångest, ingen panik, ingen direkt hjärtklappning - kan bara inte somna. Lägger ned huvudet på kudden och blundar. Tvingar tankarna att lugna sig. Anstränger hela mitt jag - allt för att jag ska koppla av och lyckas somna.

Känner mer och mer att jag borde sova nu. Ska ju snart upp igen. Upp på möte. Måste sova så jag är pigg i morgon.

"Inte kan du vara hemma i morgon från kyrkan. Det är ju långfredag och allt. Den största högtiden för dig som är kristen. Då kan du inte vara så lat att du är hemma. Då kan du inte skylla på att du är trött. Se till att pallra dig dit."

Tankarna överröstar allt i mitt inre. Varje gång jag blundar studsar tankarna på baksidan av mina ögonlock, de studsar tillbaka och bränner hål på mitt inre. Tar död på det lilla uns av trygghet som jag byggt upp.

Jag borde gå dit - jag vet. Men jag vet inte om jag orkar. Vill inte träffa alla som är glada och lyckliga - i alla fall verkar de vara det. Orkar inte träffa de som är hemma över helgen och vill umgås precis som vi gjorde när vi var yngre. Jag orkar inte förställa mig och låtsas - samtidigt orkar jag inte vara ärlig. Det räcker nu.

Vet inte längre hur jag ska göra. Vet inte vart jag ska åka för att hitta lugnet. Vet inte vart jag ska leta för att hitta mig själv. Eller det kanske är det här som är jag. Jag kanske inte behöver leta längre. Jag kanske bara får lära mig att leva med det jag har... Det kanske är så det är.

Varför?

Jag förstår inte hur det kunde bli så här. Jag ser inte några orsaker till det så jag förstår verkligen inte hur det kunde bli så här. Försöker tänka tillbaka och komma fram till när det började, om det finns något som hände då, men jag är osäker. Vet inte om jag fortfarande kan skylla på det.

Andra har det så mycket värre, så varför ska jag klaga? Jag har det ju ändå rätt så bra...

Men varför mår jag så dåligt då? Varför får jag sån ångest så jag bara skakar och känner paniken krypa under skinnet på mig? Varför skakar min kropp - helt utan anledning? Varför mår jag illa så jag knappt får i mig mat ibland? Varför är det som att jag inte kan fokusera omgivningen och det är som att det bara darrar?

Det finns som ingen anledning. Men antagligen är det väl så att mitt i allt så finns det en tydlig orsak, jag ser det bara inte från mitt håll...

Kan du se mig?

Är det bara jag eller är det svårt att se klart just nu? Det är som att jag betraktar mig själv utifrån. Jag ser spegelbilden men det är något i vägen. Det är som att ett filter hindrar mig att se mig själv, se mitt riktiga jag. Se den jag verkligen är.

Jag kan ana hur det egentligen ska vara, men det är långt ifrån någon klar bild.

Kan du se mig? Trots allt det dammiga. Trots att det är något i vägen. Kan du ändå se mig? Kan du se det som finns i mig? För om du gör det - kan du inte berätta för mig vad du ser...

din villkorslösa kärlek

jag vill hoppa av
det snurrar alldeles för mycket
går inte att fokusera blicken
är som att omvärlden tiltar
skakar

händerna darrar
som om jag fryser

huvudet värker
nacken knakar

vet inte om jag är mätt
eller om jag är hungrig
spelar ingen roll hur mycket jag äter
efter en timme vill jag äta igen

är trygg där jag är
känner mig hemma
känner mig lugn

men ändå så ledsen

förstår inte varför

men så lyfter jag blicken och ser dig
din närhet som gör mig varm
din villkorslösa kärlek som rör mitt inre till tårar

du andas på min kind
jag blundar
vill inte ändra något
vill alltid ha dig nära
hos mig

din närvaro mjukar upp mitt inre
river ner mina barriärer

är det vad jag behöver?

någon vars kärlek jag inte behöver förtjäna?
någon som med sin kärlek suddar ut mina masker?

är det vad som är vägen till frid?
är det vad som är vägen till mitt helande?
är det vad som är vägen till att hitta mig själv igen...

Du ser mig alltid...

frid...

Min retreat

Tänk om man kunde stanna tiden, om så bara för en liten liten stund. Tänk om man kunde stanna hela karusellen och hoppa av. Tänk om man bara kunde bromsa allting, plocka bort sig själv och få en stund till att andas lite. Kunna blunda, stänga av alla intryck, allt ljud och allt som vill ha ens uppmärksamhet. Bara stänga ute allt och få möjlighet att återhämta sig utan att någon stör.

Tänk dig in i det för en stund - visst vore det skönt?

I fyra dagar nu ska jag åka iväg. Lämna datorn hemma, ha mobilen på ljudlöst och åka till ett ställe där jag bara känner en enda person. Det enda jag ska göra de här dagarna är att vila när jag är trött, äta när jag är hungrig, ta en promenad och sitta vid havet och bara andas.

Jag har sett fram emot den här resan ända sedan det blev bestämt att jag skulle åka. Det är min möjlighet just nu att hoppa av mitt livs karusell som bara snurrar snabbare och snabbare.

Det här blir min retreat...

Orkar inte

sluta klaga

jag trodde du skämtade
men så hör jag att du fortsätter prata

men jag hör inte längre vad du säger
dina ord ekar i mig

alla har dåliga dagar
alla är trötta
det är inget speciellt med dig

är det så du tänker?
är det så du ser på mig?

att jag överdriver
överreagerar

funderar på om du kan ha rätt
om jag bara är känslig
att jag bara tänker och känner efter för mycket

men för varje kommentar
för varje ord
så kommer jag närmare kanten
och du märker det inte ens

du märker inte att jag tystnar
att jag blir ledsen
att jag håller på att dö

till slut tappar jag balansen
jag faller ner

det går fortare
och fortare

det börjar flimra för ögonen
sorgen lägger sig som en sten
rakt över min bröstkorg
gör det svårt att andas
att tänka klart

paniken kommer
hela min varelse anstränger sig
allt för att det inte ska synas
vill inte att det ska märkas
märkas att jag inte har något försvar

orkar inte slåss
orkar inte säga emot

vet att jag inte längre kan vara ärlig mot dig
för du tycker ju att jag bara klagar...

Lägg av!

Jag blir så otroligt trött på alla borden som finns. Du borde göra si eller så och inte kan du väl göra sådär när du borde göra så här.

Som idag. Klarblå himmel, fåglarna kvittrar som om de väntat hela vintern på att få komma fram och det är nästan vindstilla. Och så fort det blir soligt så ska man ut. "Inte kan du sitta inne när det är så fint väder... ut med dig."

Du kan nog inte ana så trött jag är på den frasen...

Varför måste man ut bara för att det är fint väder? Man är väl ingen varelse som varit i ide och som vaknar till liv bara för att solen tittar fram eller!?

Jag är definitivt mer vintermänniska än sommarmänniska. Har inga problem alls om det skulle vara -30 grader och blåsigt. Det är ju bara till att ta på sig lite mer kläder. Men är det varmt... man kan bara ta av sig ett visst antal plagg innan det blir oanständigt.

Och om det nu är fint väder och jag har lust att sitta inne i min soffa och läsa en bok eller kolla på tv, ska då inte jag få göra det utan att få dåligt samvete? Måste jag tycka om solen och värmen bara för att det verkar som om de flesta gör det?

Sluta ge mig dåligt samvete för att jag inte vill sitta ute i solen eller för att jag inte fyller den norm som samhället har satt! Förstå att jag kan må bra och vara lycklig ändå!

Nu tänker jag ta min kopp kaffe och sätta mig i skuggan på altanen och det är jag stolt över!

good song

Jag såg Dig gå

En helt vanlig dag
Jag såg ut över stan
Hörde barnen som lekte bredvid
Jag blundade en stund
Drog ett djupt andetag
Kände frid och tacksamhet

Det var som om allting var nytt
Dina ord hade läkt min själ

Jag väcktes ur min dröm
När jag hörde folkets rop
Jag gick dit för att se vad det var
Min kropp frös till is
Som om allt blod försvann
När jag slutligen trängt mig dit

Jag tänkte på det som Du sa
På den kärlek som Du gav

Jag såg Dig gå vägen mot korset
Du valde att lyda Din Far
Jag såg Dig gå, såg den bördan Du bar på
Hur Ditt blod färgar marken röd

Jag förstod inte då att det måste va så
Att Du skulle dö på ett kors
När jag såg Dig gå

Steg för steg så släpade Du Dig fram
Du visste vad som skulle ske
Men så lyfter Du Din blick
Möter min för en sekund
Jag kan ana den smärtan Du bär

Du gör det av kärlek till mig
För Din död ger mig liv

Jag såg Dig gå vägen mot korset
Du valde att lyda Din Far
Jag såg Dig gå, såg den bördan Du bar på
Hur Ditt blod färgar marken röd

Jag förstod inte då att det måste va så
Att Du skulle dö på ett kors

Du valde att ta all vår synd på Dig
Du valde att ta all vår ångest och skam
Du valde att dö för att ge oss frid
Du valde att ge oss liv

Jag såg Dig gå vägen mot korset
Du valde att lyda Din Far
Jag såg Dig gå, såg den bördan Du bar på
Hur Ditt blod färgar marken röd

Jag förstod inte då att det måste va så
Att Du skulle dö på ett kors

När jag såg Dig gå...

Glöm inte

Ibland kan jag sitta i över en timme innan jag kommer på vad jag ska skriva. Det är som att jag inte kan sortera alla tankarna. Jag gillar att strukturera och dela in saker i olika mappar, men när det gäller tankarna går det inte. De bara snurrar runt... Inte alltid, men just nu är det så.

Det finns så mycket som jag vill säga till dig, men just nu känns det som om jag bara upprepar mig. Men det är så viktigt för mig! Jag vill verkligen att du ska förstå.

Jag vill att du ska förstå att du är så älskad. Att det liv du har är så viktigt och att det inte finns någon annan som är som just du. Du är unik i allt du är och jag vet att det låter som en klyscha, men det är ju så det är. Du och ditt liv har en mening och du måste förstå att du inte är en slump.

Kom ihåg att ditt värde sitter i vem du är - inte i vad du gör. Glöm aldrig det...

Inte ensam

utmattad
förstår inte vad som händer

hör hur vinden viner ute
hur glaset knakar i mitt fönster
träden vajar oroligt
först åt ena hållet
och sedan tillbaka

fram och tillbaka

kalla vindar sveper över mitt ansikte
känner hur stormen drar sig in
över min kropp
drar sig in i min själ
mitt bräckliga inre

hjärtat slår snabbare
bröstet krampar ihop sig
jag andas snabbare och snabbare
det flimrar för ögonen
gör det svårare att fokusera

ångesten
den förhatliga ångesten gör sig påmind
än en gång

jag vaggar fram och tillbaka
ett desperat försök att lugna min själ
lugna min kropp
mitt inre

rädslan skär sönder mitt inre
mitt logiska tänkande
lämnar kvar spillror av mitt jag

känner hur Du håller om mig
jag sparkar
försöker slå bort Dina händer
vet inte vad jag gör
känner bara panik

men Du håller kvar
Du blir inte rädd för mina tårar
för mina ångestfyllda skrik

Du blir inte rädd när Du märker att jag skakar
när jag knappt får luft

Du håller om mig
drar mitt huvud mot Din bröstkorg
håller kvar mig mot Ditt hjärta
Dina hjärtslag som till slut överröstar min ångest
min panik

Dina kärleksfulla armar vaggar mig
fram och tillbaka
Dina händer stryker mig över håret
håller för mina öron så jag inte hör
hör hur ångesten ljuger för mig

utmattad
förstår inte vad som händer

vet bara att jag inte är ensam...