Känner mig rätt kluven

Alla tankar snurrar runt i mitt inre men jag kan inte riktigt sortera dem. Men jag känner mig orolig - egentligen av ingen anledning alls. Visst har jag jobbat, men jag borde inte reagera så här. Tycker att jag borde vara redo att öka upp i tid. Att jag bara är känslig och överdriver.

Samtidigt vet jag att jag inte gör det. Det är så här det är och jag kan inte stressa fram något. Allra minst att jag ska må bra. På ett sätt känns det som att jag varit sjuk så länge, att jag var hemma från jobbet så länge, men när jag tänker efter så är det inte det. Jag var hemma i fem månader. Jag vet många som varit hemma i flera år.

Men det är svårt det där att göra lagom mycket. Att bromsa innan man har passerat gränsen. Att känna att det man gör är ok.

Känslorna i mig är så motstridiga och jag vet egentligen inte hur jag mår just nu. Vet bara att jag känner mig så ledsen. Jag märker att jag sjunker och jag vet inte riktigt när jag landar. Önskar att jag kunde gråta ur mig alla tårar som samlats i mitt inre och skapar ångest. Men jag kan inte. Ögonen förblir torra och jag sluter mig mer och mer. Förstår inte varför jag inte kan gråta. Jag vet att jag grät i september - sedan dess är det stängt. Förstår inte...

Fick i alla fall tag på vårdcentralen igår och jag fick en tid hos mina läkare på måndag. Det känns väldigt skönt att det löste sig så smidigt. Plus att jag unnade mig några timmar på en frisörsalong igår förmiddag och skaffade mig en ny look.

this is me now

Än en gång tack för alla fina kommentarer ni ger mig! Det värmer mitt hjärta att ni bryr er och känner igen er i mina ord. Det gör det lite lättare att kämpa kampen och man känner sig lite mindre ensam.

Sova

Är otroligt trött samtidigt som jag är uppe i varv. Är inte förvånad över mina reaktioner längre. Fick i alla fall tag på vårdcentralen idag efter många om och men. Fick en telefontid med min läkare på måndag - känns bra. Skriver mer i morgon - måste sova nu.

Inte nöjd

Hela kroppen värker. Så fort tankarna hamnar i att jag måste ringa min läkare i morgon rusar hjärtat iväg. Alltid när jag mår sämre kommer min eksem tillbaka och nu är den värre än någonsin. Svårt att smörja in det för det sitter i hårbotten. Det är inte bara vanlig mjäll eller torr hårbotten - det är eksem. Det kliar som tusan och håret blir fett på bara några timmar. Bara för att jag kliar så klart.

I morgon ska jag äntligen klippa mig. Sitta i schamponeringsstolen och få massage - Gud vad det ska bli skönt!

Skit

Kom just på att min sjukskrivning tar slut på söndag. Behöver få den förlängd och måste således ringa vårdcentralen i morgon för att få till en tid med min läkare. Hur ska det gå till? Brukar vara svårt att få tid hos henne i vanliga fall och den här veckan är ju torsdagen helgdag... Lyckat. Som om jag inte redan hade ångest så det räckte...

Varför detta sökande?

Jag har ju som bekant tillbringat min helg framför datorn i ett försök att fixa till den men det har väl inte hjälpt helt. Även idag sitter jag med den. Ska nog låta någon som kan det bättre än jag titta på den istället.

Men det har fått mig att fundera lite. Jag hade ganska mycket musik i min dator - mycket har jag inte ens lyssnat på och nu när det är den som strular så kan jag inte komma ifrån frågan "varför ska man ha så mycket grejer?". En del av musiken lyssnar jag på så den vill jag ju ha, men det som jag inte ens vet hur det låter - varför ska jag ha det?

Det är ju även likadant när det gäller saker. Man köper på sig inredningsprylar och annat när man redan har så det räcker. Varför gör man det? Varför gör jag det?

Varför har man ständigt denna längtan efter mer prylar? Har man inte så det räcker ändå?

Äger en trotsig dator

Jag har inga barn som är trotsiga - däremot har jag en dator som har en egensinnig personlighet och som just nu har bestämt sig för att trotsa mig.

Gjorde en backup på datorn igår förmiddags och sedan formaterade jag om den. Installerade alla program igen och började föra över bilder och dokument som jag ville ha kvar. När jag kom till musiken fick jag problem igen och den ville bara hänga sig hela tiden. Började då misstänka att problemet var i den externa hårddisken...

Efter många om och men tog jag beslutet att offra det som fanns på den och gjorde en formatering av den också. Det krävdes två sådana och två virussökningar innan det kändes som att den fungerade som den ska.

Som tur är har jag den mesta musiken sparad på min gamla stationära dator som bara står och samlar damm i sovrummet. Nu fick den återigen vakna till liv och nu för jag över musiken igen. Men det funkar inte att markera alla och kopiera över - nej, jag får markera några i taget. Om jag inte gör det så hänger den sig igen.

Och det är ju så att hela alltet tar sin lilla tid...

Vill även säga tack för fina kommentarer på mitt förra inlägg - det värmer ända in i hjärtat!

Sjukt frustrerad!

Idag har det varit en sådär kul dag. Frustrationen och irritationen över hur mitt liv ser ut har gnagt sönder mig och gjort mig galen. Tur att finaste Nena ringde så jag fick ur mig det värsta -Tack för att du tog det!

Det känns som att jag bara står och stampar på samma plats hela tiden och att jag har gjort det de senaste åren. Det känns som att ingenting händer. Förutom negativa saker då...

För ett par veckor sedan fick jag höra ett rykte om ett eventuellt jobb. Ett ställe som skulle anställa en sångpedagog på deltid och att det skulle vara tillsvidare. Idag kom annonsen ut och där står det att det är en visstidsanställning. Jag fick tokspel. Återigen ett surt vikariat och allt bara kom över mig.

Jag kom att tänka på att det till hösten är ett firande på den högskolan jag gick på och även om jag är anmäld tror jag inte att jag kommer att åka dit. En återträff är bara en enda stor fest där man berättar om hur mycket som har hänt sedan sist. För mig har ingenting hänt - inget av det som räknas i alla fall.

Då när jag slutade där var jag singel - det är jag fortfarande och jag har heller inga barn. Jag har fortfarande inte något fast jobb - jag går bara på vikariat. Jag lyckades gå ner i vikt sista året på utbildningen men det har jag gått upp igen, plus lite till. Jag har inga direkta spelningar och jag sjunger inte särskilt ofta utanför jobbet. Jag har dessutom lyckats dra på mig en depression och lite ångest på det - bra jobbat...

Lyckad? Det känns inte så.

Allt känns bara enormt frustrerande och jag har fastnat. Det måste till en förändring snart för det känns som att det växer mossa på mig.

Bröd

Filmjölkslimpor

Det här brödet är supergott och jättenkelt att göra. Från början är det egentligen ett långpannebröd, men jag tycker att det blir så små brödskivor av det så jag brukar göra det i vanliga brödformar istället. Då blir det mer som limpor.

Degen blir väldigt kladdig så häll inte i mer mjöl så att det lossnar från kanterna. Då vet jag inte hur det blir faktiskt. Nu när jag gjorde det hade jag bara 2 tsk bikarbonat och tog istället lite bakpulver i också, det gick lika bra.

1 liter filmjölk

4 dl mörk sirap

4 tsk bikarbonat

12 dl rågsikt

12 dl grahamsmjöl

Blanda ihop allt och stjälp upp det i smörade formar/långpanna och in i ugnen i 45-60 minuter på 175 grader. Klart! Visst var det enkelt =)

Nu blir det inte mer recept idag för nu ska jag åka och jobba. Men det kommer säkert något mer någon annan dag ifall ni skulle vilja det.

Recept

Jag har aldrig tyckt det är särskilt roligt att laga mat - baka däremot, det gillar jag. Särskilt när det inte förväntas av mig och när jag var och handlade för ett tag sedan så köpte jag på mig olika sorters mjöl, bakpulver, vaniljsocker, lite jäst, sirap, socker - ja det som behövs för att baka. För om jag har alla sakerna hemma så blir det ofta att jag slänger ihop något bara för att det är roligt.

I höstas bakade jag fem olika sorters bröd på en och samma dag men nu har det tagit slut och jag måste äta köpebröd. Det går ju inte för sig kände jag, så nu innan jag åker till jobbet har jag bakat tre limpor bröd. Världens enklaste och smidigaste recept - jag lovar. Jag skriver ned det i ett senare inlägg för just nu står de i ugnen och bifogar bild ifall det är någon som är intresserad.

Fina Gabriella efterlyste receptet på bullarna jag läskade er med i förra inlägget så jag tänkte att jag skriver ned det åt er. Grunden är vanlig vetebrödsdeg och mitt recept låter så här.

Deg:

50 gr margarin

2 dl mjölk

25 gr jäst

1/2 dl socker

1 krm salt

5-6 dl vetemjöl

Fyllning:

margarin el. smör (mjukt)

2 dl vaniljkräm

lite krossade hallon

Pensling:

ägg

pärlsocker

Sätt ugnen på 250 grader.

Smält margarinet.

Tilsätt mjölk och värm till 37 grader.

Smula ner jästen.

Tillsätt socker, salt och lite mjöl och jobba så att det släpper bunken.

Jäs 10-15 min under duk.

Stjälp över degen på ett bord och jobba in lite mer mjöl så att den inte fastnar.

Kavla ut degen och bred på lite margarin.

Ta vaniljkrämen (som fått stå svalt ett litet tag så att den tjocknat till) och bred ut över hela degen. Ta sedan hallonen och sprid även dem över hela degen.

Rulla ihop, skär centimetertjocka skivor, lägg på plåten och låt dem jäsa lite innan du penslar på ägg och strör över pärlsocker.

In i ugnen och låt dem stå i ca 8 minuter eller tills de har fått lagom färg. Kom ihåg att ta bakplåtspapper på plåten för de blir lite kladdiga och låt dem gärna svalna på det papperet. Då håller de ihop lite bättre och både hallonen och vaniljkrämen stelnar till lite. Äts med fördel tillsammans med ett glas mjölk.

Några frågor på det? Kommentera gärna i så fall. Jag brukar oftast göra dubbel sats för det är lika bra när man ändå håller på och då blir det ungefär 50 st.

Hihi - sitter här med min kopp kaffe och ler. Tänker att den här bloggen är precis som själva livet - den förändras. Det mesta har skrivits ned här, allt från vad-jag-gjorde-idag till mina svåraste ångest och depressionsstunder. Nu är den lite både ock. Precis som mitt liv.

Snart kommer bild och recept på brödet =)

Ok

hallon och vaniljbullar

Jag lovar - det här har inte förvandlats till en blogg om bakning. Men jag kunde inte låta bli att läska er lite med de här godsakerna. När jag kom hem från jobbet idag så satte jag igång ett bullbak igen. Skillnaden mot igår är att jag lät det vara bara ett projekt - inte tre. Känner mig därför inte lika uppe i varv som igår. Idag var det bara avkopplande. 

Hade svårt att somna igår - sista gången jag kollade på klockan var hon strax efter tre. Det ihop med oron jag hade i kroppen igår har känts av idag - det blir som efterdyningar. Jag hanterar inte de känslorna på rätt sätt och jag vet det.

Och även om jag vet att jag borde göra på ett annat sätt så är det som att jag faller tillbaka till de mönstrena av gammal vana. Det är som att jag inte vet något annat. Det känns väldigt frustrerande.

Men förutom det mår jag väl rätt ok idag.

Jag har fyllt frysen

Jag kan inte göra en sak i taget. Har känt av även idag tröttheten som är en konsekvens av att jag har varit upptagen i helgen. Var först och jobbade idag och direkt när jag kom hem därifrån åkte jag och handlade för att sedan ställa mig och baka.

24 vaniljbullar, 24 kanelbullar, 15 chokladmuffins och 40 chocolat chip cookies. Var så uppe i varv att jag körde på i ett vansinnigt tempo. Har väl landat lite smått nu, men jag känner hur mitt inre är uppskruvat. Ögonen svider av trötthet och kroppen känns helt matt. Smart. Väldigt smart.

På ett sätt tycker jag det är avkopplande att baka. Jag känner att jag gör någonting samtidigt som jag kan ta det lugnt. Sedan tycker jag det är roligt också, vilket får mig att starta igång tre projekt samtidigt istället för att nöja mig med en sort. Det hade ju räckt med bullarna ikväll...

Är stel i hela kroppen och ska nog förflytta mig till sängen nu. Får väl se när jag somnar.

Mycket tankar

Timmen hos kuratorn gick förvånansvärt fort idag. Jag trodde ju inte att vi hade något särskilt att prata om, men det visade sig att jag hade fel.

Jag behöver verkligen jobba med mina automatiska tankar och inte låta det dåliga samvetet styra så ofta. Men det är lättare sagt än gjort.

Min känsla av att inte vara tillräckligt bra har sin början redan på högstadiet. Ända från det att jag har fått betyg har jag haft en måttstock på hur duktig jag är i förhållande till andra. Jag har aldrig varit särskilt bra. Mina betyg från både högstadiet och gymnasiet är inte särskilt bra. Ligger strax över medel och jag är inte stolt över dem. När jag läste vidare på både folkhögskolan och på musikhögskolan hade jag knappt över medel på varje tenta. Jag klarade mig, men det var inte mer än det.

Jag talade aldrig om vad jag hade fått för resultat för det kändes som att det inte spelade någon roll hur mycket jag pluggade - det satte sig inte och jag kände mig korkad och jag ville inte att någon annan skulle få veta det.

Jag har svårt att se att jag ändå har tagit mig igenom högskolan och skaffat mig en utbildning - jag ser bara att andra var bättre än mig. Så det kanske inte är så konstigt att jag har svårt med det här... Den här känslan att jag borde göra lite mer, jobba lite hårdare, försöka lite bättre.

Men jag behöver göra något åt det - jag behöver lära mig att hantera det på ett annat sätt. För om jag inte gör det kommer jag med all säkerhet att bli sjuk igen.

Jag märker att jag är på gränsen till att göra för mycket hela tiden. Har inte mått särskilt bra alls de senaste två veckorna. Igår kväll somnade jag vid ett tror jag. Vaknade halv elva och kände mig så sjukt trött - klockan kunde lika gärna ha varit halv fem. Somnade om och vaknade igen kvart över tolv. Då kändes det som att jag inte behövde sova längre. Låg kvar i sängen och drog mig och slösurfade lite fram till ett - först då gick jag upp och duschade och fixade frukost.

Men trots att jag sov så länge idag är jag inte pigg nu. Ville gå och lägga mig redan för en timme sedan, men jag tyckte det var lite väl tidigt. Tänkte hålla mig vaken fram till tio i alla fall. Sedan blir det sova - ska ju jobba igen i morgon.

Kram på er alla som läser det jag skriver!

Orolig

Ledig dag och jag känner mig mer orolig än på länge. Ska till kuratorn om en halvtimme men jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad jag ska prata om. Känns som att jag redan vet allt om hur jag ska tänka och hantera tankarna. Nu hänger det på mig om jag ska få till en förändring.

Inga ord

Varför vara ensam när man kan vara två?

Ronja

Helt uppe i leken...

Självklarhet?

Jag glömmer bort Gud ibland. Inte så att jag struntar i Honom, men jag glömmer helt ärligt bort Honom. Det känns inte bra.

Jag önskar att Han skulle vara en självklar del i min vardag och på ett sätt är Han det. Det är för mig lika sjävklart att tro på Honom som att solen går upp på morgonen. Men den sjävklarheten skapar en fälla för mig. Jag tar Honom för given. Jag glömmer bort att prata med Honom.

Jag vet inte varför, men det känns som att det alltid har varit så. Det skapar distans och jag känner hur jag avskärmar mig. Det i sin tur leder till att jag är livrädd för att göra människor besvikna. Jag har svårt att säga nej och om jag gör det får jag dåligt samvete. Känner mig inte trygg i mitt beslut. Känner mig inte trygg i mig själv.

Försöker tänka på vad L och min kurator har sagt, men det är som att det inte går in. Inte ikväll. Har haft människor runt mig hela dagen idag - även igår. Är helt slut i kroppen och när allt tystnar kommer yrseln, då känner jag hur mitt inre är upptvinnat. Trött i kroppen. Trött i själen. Men uppe i varv.

Försök få ihop den ekvationen...