Det grå börjar försvinna

Jag vet inte om jag håller på att bli sjuk, eller om jag bara inte orkar hålla för mycket planering i hjärnan. Det jag däremot vet är att jag så ofta är så trött. Ikväll när jag kom hem från jobbet var jag bort till mina föräldrar en sväng och småpratade lite med dom. Riktigt mysigt faktiskt.

Svängde förbi ica och handlade lite, kom hem och satt tio minuter i soffan och kollade på idol samtidigt som jag käkade kvällsmat. Har hittat en laktosfri yoghurt från arla som var riktigt god. Brukar ofta va lite tråkig smak, vilket inte är helt kul med tanke på att alla laktosfria produkter alltid är så löjligt dyra...

Har fixat lunch nu till både i morgon och till på torsdag, diskat och har nu suttit här och slösurfat i nån halvtimme. Kom just på att jag måste komma ihåg att ge mina blommor lite vatten ikväll, såvida jag inte vill att de ska vara ett minne blott.

Men förutom att jag är trött så mår jag rätt bra. Det stora grå som jag berättade om för ett par veckor sedan börjar lätta och det är inte så konstant närvarande hela tiden. Nu är det som att det har vänt och jag hoppas att det håller sig så.

Blev tipsad om ett program på tv igår som handlade om tjejer med självskadebeteende. Nog första gången jag kollar på kunskapskanalen tror jag... I alla fall, det var riktigt intressant och jag kände igen hennes tankegång vid ett tillfälle. Nu har jag inte skadat mig själv - tro inte det, men just hur hon uttryckte sig vid ett tillfälle kände jag igen. Hon sa "jag hade att välja på om jag ville bli frisk eller om jag ville gå tillbaka till det trygga, det destruktiva som jag lärt mig att bli bra på".

Och lite så kan jag känna med hur jag hanterar min ångest. Ska jag välja att göra det på ett sunt och bra sätt, eller ska jag göra som jag alltid har gjort, även om det inte är så bra? Man är så van vid att göra på ett visst sätt så det blir nästan som att man gör så på automatik. Just nu, eller i alla fall i två dagar har jag hanterat min ångest på ett bra sätt. Jag måste tänka betydligt mer än tidigare och jag måste påminna mig om saker så det är lite ovant, men jag måste samtidigt säga att jag mår bättre. Så kanske, kanske har det vänt...

Jag tror inte att det enbart är min tanke som av sig självt förändrats, jag tror att Gud har ett finger med i spelet - TACK för det!


Kram Cece

Det var inte så bra...

Jag, mitt tålamod och mina elever i ungdomskören - det var ingen bra kombination... Jag blev arg på dem och skällde på dem. Eller jag skällde väl kanske inte, men jag markerade väldigt, väldigt tydligt att jag inte accepterade hur de betedde sig. Och efter pausen så bad de om ursäkt och var änglar. Tog ett snack innan jag släppte iväg dem och frågade om de förstod varför jag hade förlorat tålamodet och det gjorde dom. Och när jag förklarade för dom att det här var första gången sedan jag blev färdig sångpedagog som jag blev arg på mina elever så tystnade de ännu mer och jag tror att de förstod. Det återstår väl i och för sig att se om så är fallet nästa vecka.

Nu ska jag sätta mig i soffan, kolla på idol och äta lite kvällsmat.

Kram Cece

Noll tålamod...

Trött i kroppen, trött på jobbet och trött på elever. Idag känns ingenting kul med jobbet och jag vill bara få gå hem. Men inte än på ett antal timmar. Slutar 19:30 ikväll. Hur kul är det egentligen?

Fast jag vet att jag inte borde klaga. Det finns dom som inte har något jobb alls och jag älskar faktiskt det jag gör, men kanske inte alldeles översvallande idag...

Skulle haft en elev nu, men hon har inte behagat dyka upp och hon har inte hört av sig. Återstår att se om de två övriga kommer. Sångensemblen har jag ställt in idag, men jag har ungdomskören vid 18. Jag gillar dom - så länge dom inte pratar för mycket. Och jag vet inte riktigt hur mycket jag orkar med dom ikväll. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dom på övningen. Jag tror jag ska köra en del andning och klang. Ibland brölar de mest på och lyssnar inte på varandra och då kan det låta smått spännande faktiskt...

Så fröken Dahl med noll tålamod och med typ 25 pratiga tonåringar känns inte som en helt lysande kombination idag.

Kram Cece

Tillbaka i civilisationen igen

Och jag är även tillbaka i cybervärlden.

Kom hem för ett par timmar sen från församlingslägret och har nu packat upp, diskat, betalt räkningar och sen plockat i ordning lite här hemma. Helgen har gått ofantligt fort och jag hade gärna stannat lite till, men samtidigt är det otroligt skönt att komma hem och va lite själv. Bara sitta här i min stol och filosofera och fundera igenom helgen.

Har befunnit mig på en lägergård strax utanför Habo. Den låg alldeles vid Vätterns strand och det var hur mysigt som helst. Golv som knarrade, våningssängar med hårda madrasser, ett ostämt piano, fotbollsplan, en matsal med öppen spis och en altan där man kunde sitta och dricka sitt kaffe. Vädret har varit helt fantastiskt och det kunde knappast ha varit bättre.

Alltså jag är så glad och stolt över min församling! Så fantastiska människor som man får förmånen att vara tillsammans med under en hel helg - så gott. Det blir på ett annat vis när man åker iväg sådär. Man umgås på ett annat sätt än när man ses en gång i veckan i kyrkan.

Nu väntar en ny vecka med jobb och planering. Behöver inte åka till jobbet förrän vid halv elva i morgon så jag var lite nöjd över att jag fick lite sovmorgon. Jag trodde det i alla fall. Såg när jag kom hem att de ska stänga av vattnet från kl 08.00 i morgon - kul... Så antingen går jag upp tidigt eller så åker jag hem till mina föräldrar och gör mig i ordning där. Får se när jag somnar ikväll hur det blir.

Nu ska jag reflektera lite över helgen - så nu lämnar jag er.

Kram Cece

Tyst...

Den stora tystnaden sänker sig över bloggen. Jag åker bort över helgen - är åter på söndag.

Kram Cece

Dimman börjar lätta

Ibland undrar jag hur man kan vara så korkad som jag har varit den senaste tiden. Så här i efterhand är det så tydligt, men när man är mitt uppe i det ser man ingenting. Och vad skulle jag göra utan min mentor? Som så vänligt, men väldigt bestämt, talar om för mig när det är dags att se på saker utifrån en annan synvinkel. Och helt plötsligt får man ett helt annat perspektiv på tillvaron.

Ni som följt den här bloggen vet att jag haft "det stora grå" över mig i några veckor och jag har inte förstått varför. Jag har inte kunnat se vad som varit problemet och jag har inte kunnat se vad jag ska göra åt det hela.

Men så idag när jag messade med L på väg hem från jobbet så var det som att dimman lättade och helt plötsligt så var det så självklart. Och jag kände mig nästan lite dum som inte sett det tidigare.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag är kristen och tror på en andlig verklighet. Jag tror också att Gud har gett oss gåvor som Han vill att vi ska använda på ett bra och sunt sätt. Och för några veckor sedan så tog jag ett sådant beslut och genast blir det en motreaktion från den sidan som inte är på Guds planhalva. Allt har varit helt grått och jag har gått som i en dimma de flesta dagarna.

Men nu är det som att det har lättat lite. Livet och tillvaron känns inte lika jobbig längre och jag tror väl att det ska vända nu. Förmodligen kommer det inte bli helt smärtfritt och jag vet av erfarenhet att det kan vara tufft, men nu har jag i alla fall kommit en bit på vägen - jag har ju identifierat källan till problemet.

Kram Cece

Livet

Läste just på aftonbladets hemsida att några japaner har utvecklat en bärbar airbag. Den visades upp på en mässa för äldre och handikappade och om den blir en framgång återstår väl att se. Det fanns dock vissa brister. Man hade bara kudde för nacken och för ländryggen, så min första tanke blev; hur blir det om man faller framåt? Finns det nåt skydd där, eller är man utlämnad åt det egna ödet?

Och kan man egentligen skydda sig mot allt? Jag tror inte det. Visst kan man minska riskerna för att råka illa ut, men man kan ju aldrig skydda sig helt. Man måste helt enkelt vara beredd på att man kan få lite smällar ibland. En del gör mer ont än andra, men oftast så läker man ihop.

Att ibland våga chansa och ta en risk när man egentligen inte vågar, det är nödvändigt tror jag. Och när man har klarat av det så inser man att begränsningen och rädslan bara var något som du själv skapat i din hjärna. Det var inte så farligt när du väl tagit dig igenom det.

Jag är kontrollmänniska och tycker om när jag vet hur saker och ting fungerar och när jag vet vad som förväntas av mig. Men den här hösten har inte riktigt blivit så. Jag blev så smått inkastad i nya arbetsuppgifter och jag hann inte ha den startsträcka som jag tycker om att ha. Jag vill gärna ha en tid då jag förbereder mig mentalt på att en förändring kommer att ske. Så blev det inte nu.

Men nu när jag har jobbat ett par veckor så kan jag se att allt har löst sig till det bästa ändå. Trots att jag inte fick min startsträcka. Nu har det inte varit enkelt och jag har varit hur trött som helst och väldigt många tankar har snurrat i huvudet, men det har funkat. Jag har klarat av det. Och jag inser att jag klarar mer än jag tror.

Det är väl helt enkelt det som är livet. Att leva och se vad som kommer att hända och märka att jag klarar av det.

Kram Cece

Lite off ikväll

Känns som om jag blivit en surkärring som bara klagar och gnäller hela tiden. Vet inte när det förändringen skedde, men det känns som om det är så. Och jag känner mig uttråkad också. Det är som att det enda jag gör är jobbar, jobbar, jobbar och sen är jag så trött på helgerna att jag inte orkar göra nånting. Vill bara sitta hemma hos mig eller hos nån kompis. Känns helt övermäktigt att hitta på något annat att göra. Och jag fattar inte vad som är problemet.

Men jag vill inte tråka ut er med mitt status just nu, så jag skriver inte så mycket mer. Går och kollar på idol istället och hoppas att jag inte är så här i morgon efter jobbet. Då har jag ju suttit på buss drygt en timme så om jag är tjurig över nåt så har det förhoppningsvis runnit av mig innan jag är hemma.

Kram Cece

Måndagstrött

Mina änglar i ungdomskören var inte jättemycket monster ikväll. Började övningen med att ha lite förmaning om ordning och reda på övningen. Får väl se om det tjänar nåt till. Till skillnad från förra veckan så hade jag ingen huvudvärk och det underlättade väl mitt status och min tolerans. Men jag gillar dom, så otroligt mycket!

Så nu har jag kommit hem, mailat och surfat runt bland mina vanliga bloggar som jag alltid läser. Hjärnan känns ganska så tömd så nu ska jag sätta mig i soffan och läsa. Är inne på tredje Stieg Larsson-boken. Och fast jag vet hur den slutar så tycker jag den är så sjukt spännande. Man vill bara läsa och läsa och läsa och läsa...

Kram Cece

Skum...

Mitt oförstående vad gäller hur min kropp fungerar håller i sig. Så fort jag vaknade i morse och insåg att det var måndag så kände jag mig stressad och ville helst ligga kvar i sängen och läsa. Gjorde det i och för sig till halv tolv, men hade gärna stannat lite längre.

Och när jag kom hit till jobbet så slår det lock för ena örat och det börjar tjuta - ungefär som det gör när jag är stressad. Det höll i sig förvånansvärt länge innan det släppte, otroligt störande. Och det är som att jag tappat hungern. Jag får hela tiden påminna mig själv om att jag måste äta för jag glömmer bort det. Jag är inte hungrig.

Vet inte riktigt hur jag ska tolka de här tecknen och om det är nåt som ska tolkas. Nu ska jag i alla fall äta lite innan nästa elev kommer. Suck, har ingen lust att jobba idag.

Kram Cece

Mer allergisk??

Jag blir inte riktigt klok på mig själv och min kropp. Jag vet sedan tidigare att jag är laktosintolerant, men ibland så undrar jag om det inte är nåt mer som jag inte tål. När jag kom hem från repet så käkade jag lite glass från oatly som är laktosfri, men ändå så har jag reagerat som om jag ätit nåt med mjölk i. Magen kurrade konstant en timme och nu mår jag istället illa. Inte jättemycket, men ändå tillräckligt för att det ska störa mig. Sen kanske jag är hungrig också, men jag ska ju ändå sova snart så det är så onödigt att äta då. Får försöka fundera lite mer på det här och se om jag kan se något samband. Men nu orkar jag inte tänka så jag går och lägger mig istället.

Kram Cece

Söndagkväll och jag är seg

Är helt slut och tom i huvudet. Som bekant så har jag ju repat hela eftermiddagen i kyrkan och kom hem nu för bara tio minuter sedan. Men det har gått riktigt bra så det känns väldigt lugnt inför helgen. Ser fram emot det jättemycket.

Mitt under repet så får jag ett sms från en gammal klasskompis. Gick gymnasiet ihop och har inte haft nån kontakt sen vi tog studenten. Hittade varandra på facebook, har chattat lite på msn och så igår ringde hon och vi pratade i kanske tio minuter. För grejen är den att en tjej vi gick med har varit sjuk i cancer, riktigt dålig och nu idag vid lunch så somnade hon in. Lämnade efter sig man och två små barn.

Det känns så onödigt på nåt vis att någon så ung ska dö. Det finns inget logiskt i det och det finns inget som är rätt i det. Har inte haft nån kontakt med henne på en massa år, men det känns ändå väldigt, väldigt tråkigt. Jag hoppas att hon får vila i frid.

Nu ska jag skicka iväg ett mail - kul för er att veta... och sen ska jag försöka varva ner. Har varit mycket den här helgen och det känns lite surt att jag ska jobba i morgon igen. Men det är ju det som är livet. Vara ledig några dagar och sen så jobbar man. Det är bara till att gilla läget.

Kram Cece

Jo, det blev möte

Det blev så att jag gick till kyrkan ändå. Trots att jag vaknade sent... Och sovit dåligt... Vaknade vid två i natt av att jag fick ett sms - hade glömt stänga av ljudet. Och när jag vaknar hastigt så blir det lätt lite jobbigt och jag får svårt att varva ner, men det gick ändå rätt ok. Det är därför som jag alltid stänger av ljudet när jag ska sova, jag vill inte bli störd. Om nåt hänt och man måste få tag på mig så kan man ringa hem. Än så länge har jag inte varit med om att det varit något akut, så då fortsätter jag att ha ljudet av. När jag kommer ihåg det vill säga...

Snart ska jag vara tillbaka i kyrkan. Klockan tre ska vi börja repa inför lägret, så nu blir det väl bara att käka lite lunch och softa lite. Kanske skicka nåt mail. Surfa runt lite. Men mest bara ta det väldigt, väldigt lugnt.

Kram Cece

Godnatt

Nu sitter jag här, precis när klockan slagit midnatt och funderar på morgondagen. Funderar fram och tillbaka på om jag ska gå på mötet eller inte. Just nu är själva tanken på att gå upp nio för att gå till kyrkan helt bedrövlig. Funderar på om jag ska låta bli att ställa klockan och se om jag vaknar. Kanske dumt men...

Jag ska ju ändå va i kyrkan från tre och framåt i morgon. Sista repet med teamet inför församlingslägret och det skulle va så skönt att bara vara hemma på förmiddagen. Får se hur jag gör.

Ett steg i rätt riktning kan nog vara att gå och lägga mig nu och hoppas på att jag somnar. Det ökar ju möjligheten att jag vaknar och vill gå på mötet i morgon.

Kram Cece

Min dag so far

vaknade
läste lite i flickan som lekte med elden
drack kaffe med Veronica
kollade på tv och läste lite till
hem till mamma och pappa och åt lunch
hemma igen

har mest tagit det lugnt idag med andra ord

nu ska jag sova lite i fåtöljen (känner mig lite skum)
ska iväg till kyrkan vid fem och fixa lite
sen vet jag inte vad som händer...