Ungefär samma status som innan

Jag har inte skrivit något på länge. Ändå är ni här och tittar - tack!

Men det händer inte så mycket. Jag jobbar fortfarande och kommer att göra så hela juli. Sedan säger jag "tack och hej" och har semester i lite drygt två veckor.

Det blir nog en del hemmafix de veckorna. Min lägenhet ligger ute nu till försäljning och den andra får jag tillträde till den första september. Eller i de dagarna i alla fall. Vilket betyder att jag får pendla den första tiden.

Blir nog att jag veckopendlar. Bor hos mor och far på veckorna när jag jobbar och sedan åker jag hit på helgen.

Jag tror det blir så i alla fall.

Ibland blir det bara att det kommer över mig. Det här att jag ska flytta igen. Att jag ska börja ett nytt jobb igen.

Det blir att jag ibland funderar över om jag kommer att hitta hem nu. Om det är det här jag ska göra. Eller kommer jag fortsätta att känna en typ av rastlöshet?

Jag vill så innerligt gärna känna att jag landar i livet. Jag har trott att det skulle ha skett tidigare. Men jag har haft fel.

Jag hoppas att jag inte har det den här gången också...

Var det så enkelt?

Ångesten har varit skyhög sedan jag insåg i lördags att jag hade gått på det där blufföretaget på jobbet i fredags. Har haft otroligt svårt att sova och så fort jag har vaknat har den där iskalla känslan kommit fram och härjat. 

Direkt när jag har vaknat så snurrar allt igång. Har i princip formulerat arga mail i huvudet hur jag ska bestrida det hela. 

Jag mailade ju dem sent i fredags kväll där jag hänvisade till deras villkor att man kan annullera det hela inom sju dagar. 

Igår hade jag fått ett svar att ordern var annullerad.

Lättnaden var enorm. Minst sagt. 

Samtidigt finns känslan - "var det så enkelt?" 

Only time will tell...

Framtiden och nuet

Ibland bara det kommer över mig. Allt det som ligger framför.

Det känns bra, men samtidigt är jag livrädd.

Att det inte ska bli bra. Att de inte ska vara nöjda eller att det inte ska kännas rätt för mig.

Just nu är det en sådan stund.

Tänkte jag skulle sova tidigt men det går inte så värst bra.

Istället ligger jag här i min säng med en iskall klump i mitt inre.

Ältar, ältar och ältar ännu mer.

Vad har jag gett mig in på?

Träffade mina blivande kollegor igår på en fest och även ett par andra som är med i den församlingen och de kunde inte dölja sin förväntan. Hur mycket de ser fram emot det.

Det gör mig glad. Men mest rädd.

Att jag inte ska leva upp till deras förväntningar.

Och blandat med den rädslan finns det en känsla av att jag är så himla korkad.

Igår på jobbet ringde det en försäljare och jag gick på det han sade. När jag nu idag kollade upp företaget så visar det sig att de är ett blufföretag. När jag insåg det blev klumpen ännu större.

Lusläste deras villkor och jag kan ta mig ur det för man hade sju arbetsdagar på sig att annullera det hela. Men det är inget jag kan göra något åt nu. Först på måndag. Då har det gått två arbetsdagar så egentligen är det lugnt.

Och det försöker jag också intala mig. Att jag inte kan göra något nu - fast det har jag i och för sig gjort. Jag mailade från jobbets mail och skrev att jag vill annullera det hela. Får jag inget svar är det bara till att fortsätta att kontakta dem i veckan.

Jag kan inte göra något mer nu.

Så nu ligger jag här och talar lugnt till mig. Släpp det. Släpp det. Släpp det.

Men det är lättare sagt än gjort.

Tankarna snurrar runt i hjärnan och de försvinner inte.

Därför startade jag igång datorn igen.

Loggade in på bloggen och gör som jag gjort så många gånger förut. Skriver av mig. Skriver ur mig alla tankar som bara snurrar och snurrar.

Och det märkliga är att det faktiskt känns lite, lite varmare i mig. Den iskalla klumpen har minskat.

Den har inte försvunnit, men den känns inte lika tydligt längre.

Så jag tror nog att det kommer att ordna upp sig den här gången också.

...

Brudens BFF (best friend forever). Skönsjungande citytjej som på ett mycket ödmjukt sätt alltid låter bruden dra med henne på diverse utflykter i naturen, bara det finns kaffe med. Det här är vänskap på den nivån när man kan hänga i var sitt hörn av soffan en hel kväll och inte behöva säga nånting. 

Behöver jag säga att en tår föll när jag läste detta?

Jag vill också...

I morgon gifter sig en av mina närmsta vänner. Hon - som hör till min utökade familj. Den som jag kan lita på in till döden.

Jag är så otroligt glad för hennes skull.

Men ändå rinner tårarna i kväll. Tyvärr inte av glädje.

Idag när jag var hemma hos en god vän fick jag frågan "hur känns det för dig?"

Jag älskar när mina vänner är raka och jag känner att jag kan vara både rak och ärlig tillbaka. Där - på deras altan kunde jag ge uttryck för den sorg som jag samtidigt känner. Det handlar inte om min vän som ska gifta sig. Det handlar enbart om mig och min situation. Egoistiskt kan det kanske tyckas...

Men för varje bröllop jag går på - så är det ännu ett bröllop jag går på som singel.

Jag vet att jag har sagt att det känns helt ok att vara singel och att mitt liv är bra ändå - och det är det. MEN.

Jag längtar också efter någon. Någon som jag ska välja tapeter tillsammans med. Någon som jag kan laga mat tillsammans med. Någon jag kan sitta på min balkong med, dricka kaffe och prata tills solen går ner. Någon som kan påminna mig om att jag behöver vattna mina blommor.

I morgon är det brudparet som står i centrum. Men även jag. Jag har hand om all musik på vigseln. Alla kommer att se och höra mig. Och jag kommer att tro att de tycker synd om mig som är singel. Att de kommer att undra om det någonsin blir min tur.

De kanske inte alls tänker så. Men jag kommer tro att de gör det.

Jag kommer att känna väldigt många i morgon. I princip alla mina vänner sedan barndomen kommer att vara där. Alla är gifta. Alla har barn. Jag har bett om att inte behöva sitta med dom och jag både tror och hoppas på att jag inte gör det. För jag orkar inte. Jag vill inte bli påmind om det.

Det räcker att hela dagen är en enda stor påminnelse om det. Så låt mig få sitta med några som jag vet att jag är trygg med. Som kan få mig att glömma det för en stund.

Det räcker att jag gråter nu...

När det blir så här...

Ibland blir det bara för mycket. Idag var det nära att det rann över.

Kroppen känns svag. Orkeslös. Skakig och utom kontroll.

Körövningen jag var på fick jag lämna när det var en halvtimme kvar. Kände hur blicken inte kunde fästa. Flackig. Okoncentrerad. Stod och tänkte på annat samtidigt som vi sjöng. Det är aldrig en bra kombination.

Har varit trött, trött, trött idag. I bilen innan övningen satt jag och slumrade till. Det gick inte att hålla sig vaken.

Så fort jag vaknar startar tanken igång. Jag som är mästaren av snooze... Nu ligger jag klarvaken från att klockan ringer första gången.

Nu när jag snart ska sova startar allt igång igen. Hjärtklappningen. Känslan av att jag har glömt något. Att jag gör ett dåligt jobb. Att jag inte räcker till.

Jag vet att jag inte har glömt något. Jag vet att jag inte gör ett dåligt jobb och jag vet att jag räcker till.

Men det är inte alltid helt enkelt att resonera med stressen när den sätter sig så här i kroppen.

Längtar tills i morgon efter jobbet. Då ska jag bara andas. Ta en promenad. Diska. Plocka undan kläderna i sovrummet.

Men framförallt - andas...

You didn't give up on me

Allt är klart. Eller... i alla fall det stora beslutet.

Församlingen har kallat mig. Jag har tackat ja. Efter sommaren börjar jag mitt nya jobb som musikledare.

Inte i min hemförsamling. Men i min hemstad.

Jag flyttar hem igen.

Hem.

Jag älskar det ordet.

I flera månader har jag sagt att "jag åker hem till ...". När jag åker till platsen jag bor på säger jag att "jag åker tillbaka till ...".

Redan där borde jag ha förstått.

I nästan lika många månader har jag känt att jag åker åt fel håll när jag åker till platsen där jag bor.

Men nu, nu flyttar jag hem.

Allt har landat i mig nu.

Och jag känner en tacksamhet och en förundran. När jag går tillbaka i min blogg och läser hur mitt liv har varit de senaste åren. Hur sjukdomen tog över och försökte ta död på min själ. Hur jag inte orkade med livet.

Till att nu må bra. Till att nu vara helt medicinfri sedan nästan två månader.

Till att nu vara redo att gå in i det som jag tror att Gud vill.

Jag har lite svårt att greppa det. Att på riktigt förstå det.

Att Gud inte gav upp. Han fortsatte tro på mig och Han fortsatte att mana på mig att inte ge upp.




Lord I thank you for another chance
You didn't give up on me

När man inte riktigt ser saker själv

I förrgår kväll fick jag ett långt sms av en god vän. Hon hade läst här på bloggen om min vånda över flytt och att behöva börja om igen. Hon skrev så fint och med en sådan omtanke att jag blev helt rörd.

Vi skrev lite fram och tillbaka och efter ett tag märker jag hur jag känner mig lugn. Det är som att vår konversation tog all min oro och min osäkerhet.

Nu i kväll när jag pratade med min bror på telefon så sade jag att jag egentligen inte trivs så särskilt bra här där jag bor nu. Hans respons var "det har jag förstått länge". Han menade att när vi pratat och han undrat hur läget är här så har jag hela tiden sagt "jo, men staden är mysig och jag har en fin lägenhet". Jag har hela tiden hänvisat till fysiska saker.

Och vad spelar det för roll om man har en fin lägenhet om man inte trivs i staden? Han såg det här långt före mig.

De här två sakerna gör att beslutet känns lättare och det känns väldigt, väldigt bra!

Vad är det som händer?

Det är inte ett enkelt beslut jag har tagit. Det här att börja på ett nytt jobb och återigen rycka upp rötterna och flytta.

Jag har hunnit bo här i staden i 2,5 år. I den här lägenheten inte ens 1 år. Nu ska jag alltså i sommar flytta igen. Orkar jag verkligen det?

Rötterna har inte hunnit gräva sig så djupa, men det blir ändå ett nytt uppbrott. En ny omstart. En förändring.

Jag flyttar i och för sig tillbaka till min barndomsstad. En stad där jag har stora delar av min familj. Mina vänner finns kvar. Jag känner till alla områden i byn. När jag är där känner jag "det är här jag hör hemma".

Ändå är det tufft.

De senaste dagarna har jag brottats otroligt mycket med det hela. Å ena sidan känner jag att det är det här jag ska göra. Å andra sidan vet jag inte om jag klarar av det. Det känns som att förväntningarna är så höga. Så stora. Som att jag är frälsaren som ska komma och rädda situationen och få igång musiklivet igen.

Mitt i allt känner jag mig otacksam gentemot mina föräldrar. De älskar mig och stöttar mig i det här, så känslan handlar inte om det. Den handlar om all den tid de har lagt ned på att mitt hem här ska bli fint och i ordning. Mamma har ordnat med köksluckor och möbler. Pappa har varit här i flera dagar och gjort i ordning i köket så att det blir som jag vill ha det.

Och nu - inte ens ett år senare så säljer jag och flyttar. Det. Känns. Otacksamt.

Älskade älskade föräldrar. Vad skulle jag göra utan er? Ni blir inte yngre och jag gråter bara vid tanken på att ni en dag inte kommer att finnas längre. Vad gör jag då? Då blir jag ensam. Jag har mina bröder som jag älskar och som älskar mig tillbaka - men de har sina familjer. Vad har jag? Ingenting.

Vill inte tänka tanken. Ändå gör jag det.

Och gråter. Så här mycket som jag har gråtit de senaste veckorna har jag aldrig gjort i hela mitt liv. Vet inte vad det beror på. Det känns som att det är alla ogråtna tårar som nu vill ut. Alla år då jag inte har kunnat gråta - nu kommer de tårarna.

Så nu sitter jag här. Känner mig otacksam medan tårarna rinner...

Följetongen svårt att sova...

Jag får inte ordning på sömnen. Det är inte det att jag ångrar att jag har varit iväg - absolut inte. Men jag trodde inte att jag skulle ha så här svårt att ställa om. När vi kom dit var det inga problem. Då var det bara att man vaknade lite tidigt. Nu är det desto värre. Vet inte varför det är så svårt.

Jag somnade vid 23 och sov en timme. Sedan var det som att jag sovit färdigt, för nu är klockan halv tre och jag har inte sovit sedan midnatt.

Försöker med alla knep jag kan. Avslappning. Film. Gå en runda i lägenheten. Ta lite frisk luft. Dricka ett glas vatten. Hittills har inget hjälpt.

Dessutom snurrar tusen och en miljard tankar i huvudet. Planerar och lägger upp arbetet. Formulerar samtal och brev. Biter ihop käkarna och känner hur allt är fel.

Det kanske är därför jag också är så otroligt känslig. Jag som aldrig gråter har sedan jag kom hem från USA gråtit för minsta lilla. Tårarna ligger oerhört nära och det är ovant. Kan inte titta på något rörande på tv för då kommer tårarna. Kan knappt tänka på sorgsna saker...

Jag har inga knep kvar längre. Har heller inga sömntabletter - de tog slut strax innan vi for. Hade behövt en nu. Kanske får kontakta läkaren igen. Men det hjälper ju inte nu...

Låter bitter - jag vet...

Igår berättade jag för ett par som jag sjunger ihop med att jag har ett jobb på gång och att det innebär att jag kommer att flytta.

"Nej, vad tråkigt för oss! Det är ju för långt borta!" 

Först blev jag lite rörd att de tycker att det är tråkigt att jag försvinner härifrån, men sedan tänkte jag lite.

Vad kommer skillnaden att bli när jag flyttar? Ingen. Vi ses aldrig utöver övningar och konserter. Det har inte på 2,5 år kommit ett sms med en fråga om jag vill ses och ta en kaffe. Inte ens en fråga hur läget är. Jag har hört av mig några gånger och då har vi setts så jag vet att de inte tycker illa om mig. Men när det hela tiden är jag själv som får ta tag i det så ledsnar man till slut.

Jag gick tillbaka i min telefon för att se när det senast var någon härifrån som hörde av sig - så långt jag kunde gå tillbaka var det ingen.

Jag är fullt medveten om att jag låter bitter och missunnsam. Det är jag inte. Jag är bara ledsen över att det är så. Alla i den här stan är så upptagna med jag, mig och mitt att man som inflyttad blir bortglömd. Om jag hade barn hade inte det här problemet uppkommit - det är jag helt säker på. För då finns det självklara mötesplatser.

Men jag har inga barn. Jag är dessutom singel.

Jag har tidigare sagt att jag är själv, men inte ensam.

Så känns det inte längre.

Jag är själv.

Jag är också ensam.

Och jag avskyr det...

Use me Lord

Sömnlös med en hjärna som går på högvarv

Det här att ha varit i Chicago i en vecka... det gav enormt mycket intryck. Intryck som kommer att ta lång tid att bearbeta och processa.

Tidskillnaden gör nu att jag inte kan sova. Har varit otroligt trött idag och när jag skulle ta mig från en plats till en annan - en bilresa som tar en timme, var jag tvungen att stanna och sova i tio minuter. För om jag hade fortsatt att köra så är jag säker på att jag hade kört av vägen.

Jag gick och lade mig vid 23. Jag slumrade till i kanske 20 minuter runt midnatt. Nu är klockan 04.23 och jag har inte sovit en blund. Dessutom är jag förkyld. Snuvig och feber.

Om några timmar ska jag tillbaka till jobbet igen. Ett jobb jag just nu ligger och planerar. Har saker som behöver tas tag i. Brev som ska skrivas under morgondagen ligger jag nu och formulerar.

Det är som att hjärnan har svårt at koppla av. Den går på högvarv och jag vet inte hur jag ska komma ur spinnen...

Om tre timmar ringer klockan. Jag ska vara på jobbet från 08.30 fram till 18. Sedan ska jag direkt på en föreställning med mina gamla elever. Jag tror inte att jag kommer att vara helt pigg. Och jag tror också att jag kommer att sova gott i morgon natt.

Men det hjälper ju inte nu...

Den där känslan av förändring

Det är så himla häftigt. Livet. Hur allt faller på plats. När rätt tid är inne - då faller allt på plats.

Den artonde februari förra året skrev jag hur det kändes som att det var dags nu. Att Gud väckte något i mig. Jag visste inte vad, känslan fanns bara där. 

Några veckor senare skrev jag:

Under konserten - då jag mest satt och skakade och hade hjärtklappning av all ångest, så var det som att Gud kramade om mig. Viskade stilla att "det ordnar sig. Lita bara på mig för jag är med." Och jag visste att det var sant. Jag kände hur mitt hjärta ställde in sig på bön och i samma stund sjöng han låten Show me.
Och även fast den texten är en bön, så blev den i kväll en bekräftelse på att jag har tagit rätt beslut. Att den förändring jag står inför är en förlängning av den bön som jag bett - att jag ska vara där Gud vill att jag ska vara.

 Den nittonde maj skrev jag:

Det lugn som jag känner inför framtiden är något som jag aldrig har känt. Jag har kastat mig utför klippan - just nu flyger jag och jag har ingen aning om vart det landar. Men skillnaden mot så många gånger förut är att jag älskar den här känslan! 

Ytterligare några månader senare - den nionde oktober, skrev jag det här inlägget. I det sista stycket skrev jag:

Om Gud hade velat att jag skulle se allt - då hade Han tänt en massa strålkastare. Låtit livet bada i ljus. 
Men Han gör inte så. Istället visar Han vägen. Lite i taget. 
Jag har mycket i mitt liv just nu. Mycket tankar som snurrar. 
Och det känns lite märkligt. Känslan är att jag har en massa nytt framför mig. Stora förändringar. Jag vet bara inte vad det handlar om. Det bara känns så. 
Märkligt. 
Men ändå rätt fantastiskt.

Ser ni den röda tråden i det jag just länkat till och hänvisat till? Den där känslan jag hade om förändring. Att något var på väg att hända - jag visste inte bara vad. Redan för ett år sedan hade jag den här känslan.

Först nu förstår jag vad det handlar om. Att Gud redan för ett år sedan var med i mitt beslut att sluta jobba som lärare på gymnasiet. Beslutet att börja jobba som barnledare och kanslist.

Vad som händer nu är fascinerande.

Jag står än en gång inför något nytt. Men den här gången tror jag att det är det som Gud har förberett för mig. Det är det här som jag är kallad att göra.

Det känns så sjukt häftigt!

Skyddsängel vid min sida

Hängsmycke som finns att köpa på argument.se

Igår kände jag verkligen hur Gud beskyddade mig på ett väldigt konkret sätt.

Jag och två av mina kollegor skulle på kurs och jag körde bilen. När jag skulle bromsa in vid en rondell kände jag hur jag helt tappade kontrollen över bilen.

Jag körde inte särskilt fort, men jag kunde ingenting göra för att hindra det som hände.

Bilen krängde först åt diket - det lyckades jag häva, men inte resten. När allt stannat av så har jag hamnat mitt i rondellen. På den gräsplätt som är där.

Vi fick putta ut bilen ur rondellen och jag kände hur adrenalinet rusade i kroppen på mig. Vi stannade till vid en busshållplats och jag tittade över hur bilen såg ut. Inga tydliga skador och det verkade som att allt var ok.

Min kollega frågade om jag fixade att köra och det kände jag ändå att jag gjorde. Även om det var obehagligt. Varje gång jag var tvungen att bromsa in kändes det som att samma sak skulle hända igen. Det gjorde det inte.

Efter ett litet tag började jag må illa. Förstod att det var en reaktion på det som hände. Vid det laget tackade jag Gud i mitt inre över att det gick bra. Att vi inte hamnade i diket. Att jag inte hade någon bil framför mig eller bakom mig. Att det inte kom någon bil från vänster samtidigt som min bil rusade rakt över körfältet. Över att det inte fanns någon refug utan att det bara var en låg kant. Att vi inte körde in i lyktstolpen som stod i rondellen. Att bilen inte var skadad.

Vi kom tryggt fram till kursgården och dagen kändes helt ok. Men när vi skulle åka hem kom obehaget igen. Men det gick bra. Vi kom hem tryggt också.

På kursen köpte jag det smycke som är på bilden. Som en påminnelse om att Gud har sina änglar som vakar över oss.