Ettusentretton tankar och några till

Hur är det egentligen möjligt att så många tankar bara dyker upp? Jag förstår det inte. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg planerade jag att sova innan 23:00 och det började bra. Släckte lampan kvart i och stängde mina små ögon och inväntade den stora tröttheten.

Och hur gick det? Jo, med tanke på att klockan nu är 00:32 så gick det väl inte helt lysande. För så fort jag släckte lampan så var det som att alla tankar som jag inte hunnit tänka idag dök upp, alla på en och samma gång. Helt galet.

Och det är om allt och ingenting. Om jobbet, om att jag måste sova för att orka gå upp tidigt i morgon, om planering för läsåret, vilka låtar jag måste arra, allt som jag ska hinna med på fredag och i helgen, hur jag ska lägga upp det som jag är ansvarig för på församlingslägret, vilka kläder jag ska ha på mig i morgon, vilken jacka jag ska ta, vilken bok jag ska ta med mig och läsa på bussen, vart mina hörlurar till min iPod är...

Suck, blir trött bara jag läser vad jag just skrev. Men uppenbarligen inte så trött att jag kan sova. Så vad har jag gjort istället? Jo jag tassade in i sovrummet med en kudde och med täcket virat om mig och la mig där framför tvn, insåg att jag var lite hungrig och tassade ut i köket - fortfarande med täcket virat om mig, plockade fram några smörgåsrån som jag nu tuggat i mig. Smörgåsrån utan pålägg är nattmat som helt klart är underskattat.

Och nu som ett sista försök att rensa hjärnan sitter jag här vid datorn och skriver av mig det som jag tänkt de senaste timmarna. Inte alla tankar såklart - lite måste jag få hålla för mig själv, eller till vissa väl valda personer som får stå ut med alla mina tankar i mailen...

Känns nästan bra att jag inte ska köra bil i morgon, då kan jag blunda några minuter på bussen och ändå veta att jag kommer att komma fram utan att hamna i diket. Inte för att jag hamnat där nån gång och det är jag för övrigt väldigt glad över.

Kära tappra vänner som läser denna blogg - nu ska jag göra ytterligare ett försök att sova. Har förhoppningsvis minskat tankeverksamheten ett par hack.

Kram Cece

Fortfarande inte så värst djup

Ungarna i min barnkör är helt bedårande! Tänk er själva - 18 stycken lågstadiebarn som bara är så söta och blir så stolta när jag lyckades med konststycket att lära mig deras namn. Nu återstår bara att jag ska komma ihåg namnen till nästa vecka, och veckan därefter, och veckan därefter. Har tagit kort på dom och skrivit deras namn under så jag har att plugga på.

Dagen idag har varit betydligt bättre än igår. Ingen huvudvärk och jag vaknade pigg i morse. I morgon går min buss vid halv nio så jag måste gå upp rätt tidigt. Fast det finns säkert några av er som inte tycker det är så tidigt att klockan ringer kl 07:00. På torsdag däremot - då är det tidigt på riktigt. Då går bussen från stationen 06:55, vilket innebär att jag måste gå upp senast 05:45. Men om jag känner mig själv rätt - vilket jag tror att jag gör vid det här laget, så kommer jag gå upp strax efter 06:00 och ha smått panik här hemma för att hinna göra mig i ordning och hinna till bussen. Jag får återkomma om mina tidiga morgnar så småningom.

Trodde jag hade en ganska så lugn fredag och lördag framför mig, men idag insåg jag att jag inte har det. På fredag förmiddag ska jag och Pernilla till Hjo och handla lite, vid tolv ska jag träffa Marie för en lunchfika, och på eftermiddagen ska jag träffa Sofia för en promenad och kaffe. Kvällen är inte bokad än och jag har inga större planer på att göra så mycket. Men nåt blir det...

På lördag ska jag och Veronica ev träffa Emma på dan och sen på kvällen har jag lovat att hjälpa till med lite prylar i kyrkan. Och på söndag blir det först möte och sen kl 15:00 blir det rep inför församlingslägret. Kommer nog hålla på hela eftermiddagen och kvällen och sen på måndag är det dags att börja jobba igen...

Känns inte som att jag kommer att känna mig så utvilad efter den här helgen. Får passa på när jag sitter på linje 1 mellan hemmet och jobbet helt enkelt.

Igår kväll somnade jag före 23:00 och jag funderar på att köra samma taktik ikväll. Då kanske jag inte är så bedrövligt trött när klockan ringer tidigt i morgon. Hm, inga större eller djupare funderingar här ikväll märker jag men varför vara djup hela tiden? Det är jag tillräckligt ändå.

Kram Cece

Inga djupa funderingar

För ovanlighetens skull så är jag redan uppe och i ordning. Vet inte när det hände senast en vardag. Har varit ute och fixat lite ärenden och nu är jag tillbaka hemma igen och har mailat lite. Ska kolla på Oprah om en halvtimme tänkte jag och sen vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på.

Känns nästan konstigt att jag är pigg så här dags. Brukar alltid va i koma, kanske har att göra med att jag somnade vid elva igår. När klockan ringde vid nio var jag pigg och utan huvudvärk. Hoppas den håller sig borta hela dan också. Har ju en kör nu ikväll också, mina 20 lågstadieungar... Men de är söta. I alla fall för det mesta.

En tanke slog mig förut... Vad sjutton är det för fel på oss tjejer som hela tiden måste ha toalocket nedfällt? Eftersom jag bor själv så har jag mitt lock som jag vill och vet inte om jag kommer att störa mig på om locket är uppfällt när jag nån dag kommer att bo med nån. Ärligt så vet jag inte ens hur jag har det nu...

Men snälla nån - slappna av lite. Det har inte slagit dig att din sambo/man vill ha locket uppfällt? Vad sägs om kompromiss? Ni kanske kan köra med varannandag principen. En dag får du ha det nedfällt och nästa dag får han ha det som han vill ha det och sen kan ni varva.

Och seriöst, om det nu stör dig så mycket att locket är uppfällt, hur jobbigt är det att fälla ner det? Hur många sekunder extra tar det för dig?

Och förmodligen finns det en del saker som din man stör sig på när det gäller dig, så slappna av lite. Fast det kanske är lätt för mig att säga som är singel...

Kram Cece

Huvudvärk? Absolut...

Ibland är mina elever små söta änglar som gör precis som jag vill och de är tysta och fina. Men ibland - läs idag - är de små monster som bara inte vill väl i livet. Ikväll när jag hade ungdomskören så drev de mig till vansinne! Jag hade redan huvudvärk innan och den blev inte direkt bättre efter en och en halv timme med 25 tonåringar. De pratade hela tiden och inte med en normal ljudnivå. Det var till och med så att några av killarna reagerade. Vet inte vad jag ska göra med dem...

Och nu när jag kom hem så ringde jag till supporten på bredbandsbolaget - de hade fel adress till mig på fakturan... Ingen kö överhuvudtaget så jag rekommenderar att ringa till deras support runt åtta.

Har surfat runt på lite bloggar och läst och nu ska jag ta och ikläda mig mina grå mysbrallor, min flanellpyjamaströja och mina duntofflor. Ta två panodil och sen sätta mig resten av kvällen i soffan och kolla på halvtimmeskomedier. Hade tänkt ta en promenad, men med tanke på mitt status så hoppar jag över det. Tar det i morgon istället.

För övrigt så börjar jag åka buss till jobbet från onsdag. Blir en och en halv timme där jag bara kan softa och varva ner - ska faktiskt bli lite skönt. Är grymt trött på att bilpendla nu. Så nu har jag tänkt att jag ska plöja lite böcker. Har börjat om med Stieg Larsson nu, men sen så vet jag inte riktigt. Förslag någon?

Kram Cece

Facebook

Ibland funderar jag på fenomenet facebook. Jag är inloggad rätt så ofta och jag tycker det är ett enkelt sätt att hålla kontakt med personer som man inte träffat på länge. Har haft kontakt med folk som jag inte träffat sen högstadiet, eller såna som jag umgicks med för fem år sen, men sen tappat kontakten med.

Så jag tycker i det stora hela att det är positivt med facebook. Men så har jag insett att det är ju värsta skvallerbyttan! Inom loppet av några minuter så sprids den informationen man lagt ut till ett otal människor. Så man får va lite varsam på vad man skriver för ibland vill man inte att alla ska veta allt.

Igår när jag och Victoria satt och drack kaffe hemma hos hennes mamma, klurade vi på vad vi skulle kunna skriva på facebook bara för att se hur snabbt ett skvaller sprids. Så vi får väl se vad som dyker upp på hennes eller min profil...

Fina, fina Victoria! Det var sån glädje att träffa dig igår och jag blev helt varm i hjärtat när du ringde. Förgyllde hela min dag faktiskt. Sen orkade jag inte träffas så länge - blev för mycket intryck och jag blir lite okoncentrerad och rastlös då. Åkte hem och färgade håret istället vilket ni redan vet. Resultatet lade jag ju ut igår :-)

Har haft en halvbra dag. Mår jätteilla just nu och ska nog försöka sova men det är rätt mycket tankar i hjärnan så vi får väl se hur jag lyckas. Somnade på soffan hemma hos mina föräldrar i eftermiddags - hur skönt som helst! Och jag är fortfarande lika slut så det kanske är en bra idé att försöka sova nu. Ska ju upp och jobba i morgon och vara sprudlande och inspirerande fröken. Börjar med en sångensemble i morgon och jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Får lösa det i morgon när jag kommer dit. Orkar inte tänka på det nu.

Kram Cece

Ego? Absolut !

Jag vet att det är lite ego att lägga in en massa bilder på sig själv. Å andra sidan är det min blogg :-)

Grattis!

Världens bästa Petra fyller år idag och jag hurrar det allra högsta jag kan! Tycker om dig hur mycket som helst och hoppas du har en alldeles fantastisk födelsedag - trots att jag inte är där.

Kram i massor!!!

Våga vägra sova

När klockan var 21:00 var jag så sjukt trött. Gick och lade mig, trots att det kändes smått löjligt att gå och sova så tidigt. Jag behövde kanske inte va så orolig... klockan är nu 00:40 och jag har fortfarande inte somnat.

När jag hade släckt lampan och stängt igen ögonlocken till mina gröna ögon, drog hjärnan igång. Varken vet eller förstår hur så många tankar kan ploppa upp på så kort tid och vägra ge sig av.

Efter en timme gav jag upp och gick upp igen istället. Lade mig i soffan och såg slutet av nån dålig film, messade lite med L, spelat lite poker på facebook, men inte är jag tröttare för det.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Sätta mig i soffan eller lägga mig i sängen igen. Förslag någon?

Kram Cece

Fredagkväll

Undrar när man kom till den tidpunkten att man tyckte det var ok att vara hemma en fredagkväll. När man inte längre fick panik över att ingen hörde av sig och undrade om man ville göra nåt. Ikväll är en sån kväll. Sitter hemma i mina myskläder och såvida ingen hör av sig efter att jag skrivit det här, förblir kvällen sådan.

Mår lite skumt idag. Ont i huvudet och mår lite illa. Kanske bra att jag bara är hemma och softar...

Kram Cece

Vänner

Tänk vad livet skulle vara tomt utan vänner. Har precis avslutat en lång konversation på msn med en av mina närmsta och äldsta vänner. Vi har känt varandra i 18 år nu och det är inte mycket som vi inte har pratat om. Han är som min bror och ikväll var han den som lyssnade på min fajt.

När jag har den konversationen igång säger en annan vän hej på msn. En som jag känt i 8 år nu. Hon bor kvar i Stockholm och vi hörs inte lika mycket längre, men jag saknar henne så oerhört mycket! Vi träffas inte så ofta, men varje vi gång vi hörs eller ses, är det som att ingen tid har förflutit. Vi plockar upp där vi var och pratar om allt.

Och när jag sitter här och skriver med de här två, så piper det i mobilen och jag får ett sms. Det enda som står är gonatt! Kommer från den person som jag känt i snart 2 år, men som på den korta tiden betytt så mycket för mig. Är min vän, min mentor och mitt bollplank.

Och helt plötsligt är ångesten inte lika jobbig längre. Jag känner mig inte lika ensam och det känns inte lika tungt längre. För jag vet att jag har vänner som älskar mig, som bryr sig om mig och som tänker på mig.

Tack för att ni finns! Kärleken är i allra högsta grad besvarad...

Kram Cece

jobbat färdigt för den här veckan

Vet inte riktigt om det går att kortfattat förklara vad som har hänt på jobbet, men jag ska göra ett försök. På grund av vissa problem med en del chefer så har vi nu hamnat i ett läge då vi inte har någon chef... Omorganisation heter det tydligen med ett fint ord.

Nu ska vi istället ha två kontaktpersoner som vi som kollegium ska vända oss till och de i sin tur ska vända sig till kulturchefen. Känns smått spännande. Vi har fått höra att det är på obestämd framtid, men om det är sant så känns hela situationen som konstgjord andning och snart är det nedlagt. Men samtidigt så kan jag inte annat än att ge det en ärlig chans och hoppas på det bästa. Smått rörigt är det i alla fall.

Då känns det betydligt bättre på mitt andra ställe. Nu har jag träffat alla elever där och så smått kommit igång. Finns mer noter nu än tidigare och pianot kommer att stämmas nästa vecka vilket är stooooor glädje. Man mår fysiskt illa när man tar vissa toner.

I morgon är jag ledig och det ska bli så skönt! Har några smågrejer bara som jag måste fixa med, annars ska jag nog mest bara ta det lugnt och filosofera över livet. Kanske kolla på Oprah - det var grymt länge sen.

Undrar om det är fler än jag som har gamla spöken som man med jämna mellanrum måste fajtas med. Jag vill i alla fall tro att jag inte är ensam om det, man bara inte pratar så mycket om det. Och det kanske är korkat av mig att "berätta" om det här - jag vet inte, men om jag kan underlätta för nån som tror att du är ensam om att bråka med din hjärna, så är det värt det.

Kram Cece

Tvåsamhet vs ensamhet

Har funderat lite mer på det här med att vara singel, eller ensam som en del kallar det. Vad är det som säger att man är ensam bara för att man är själv? Ibland har jag känt mig som mest ensam när jag är i en folksamling. Ibland till och med när jag är bland mina vänner.

Och vad är det som styr egentligen? Vem bestämmer vilken mall som är det rätta? Vad är det som säger att det är rätt att leva tillsammans med någon? Om jag nu inte träffar nån att leva med - lever jag då fel bara för att jag inte faller in i mallen?

För en tid sen så träffade jag en gammal klasskompis när jag var och handlade mat. Vi hade inte träffats på flera år så det var hur kul som helst att prata lite och uppdatera om hur livet hade blivit sen sist. Hon var gift och hade två barn och när jag på hennes fråga om jag var gift eller hade barn, svarade nekande så var hennes respons "jaha, men det går ju lika bra ändå" !?!?!?! Det är klart att det går lika bra ändå!

Det var som att hon inte visste vad hon skulle säga eller som att hon skulle trösta mig eller nåt. Jag behövde inte bli tröstad. Och jag behövde verkligen inte höra att det går lika bra ändå, trots att jag är singel, för det vet jag att det gör.

Tro nu inte att jag planerar att leva singel hela livet för det gör jag inte. Jag vill verkligen träffa nån som jag kan prata med om allt, nån som jag kan skratta tills jag gråter med, nån som jag kan älska. Men om det nu skulle dröja tills jag är 40 - har jag levt fel då fram tills då? Eller har livet helt enkelt bara blivit så här och det är ok...

Kram Cece

ps. Jag har inte glömt det jag skrev igår om förändringen på jobbet. Skriver mer om det en annan dag.

förändringar...

Har varit med om en mycket intressant och händelserik dag på jobbet. En anings omtumlande också. Orkar inte utveckla mer nu, gör det i morgon när jag har smält det hela...

Nu ska jag flytta mig själv till sängen. Ska upp tidigt i morgon.

Kram Cece

älskad

Tänk dig att du går på en väg. Inte så bred, men heller inte särskilt smal. Du går där och ser på hur det ser ut runtomkring dig. Du hör några fåglar som kvittrar i nåt träd lite längre bort och du ser hur vinden får träden att vaja lite lätt. Det är så där lite lagom kallt. Du måste egentligen inte ha en mössa på dig, men det har du ändå, bara för att det är lite mysigt.

Allt känns helt ok, men så plötsligt så händer det. Nånting får dig att rycka till, du tappar fotfästet och inom loppet av några sekunder så finner du dig själv liggandes på marken nere i diket. Du tittar dig omkring och du förstår inte riktigt vad det var som hände, för du ser inte vad det var.

Du reser dig upp och det är först då som du märker hur djupt diket är. Du börjar kravla dig uppför kanten för att nå vägen igen, men det är inte så lätt som du tror. Det är lite blött i gräset så du slirar mest. Men så när du nästan är uppe på vägen igen, du känner gruset mot händerna så händer det igen. Och du faller tillbaka ner i diket...

Lite känns det som att du vill ge upp och ligga kvar, för det var ju så jobbigt att klättra och försöka ta sig upp igen. Samtidigt vet du att det inte är något alternativ. Du kan ju inte tillbringa ditt liv nere i ett dike, men uppgiften som ligger framför, att klättra upp igen, känns så övermäktig och du vet inte hur du ska klara av det. Du vet inte om det är värt det.

Men så hör du någon som ropar på dig och du tänker i ditt stilla sinne; jag kanske kan få hjälp att komma upp. Och precis när du tänkt tanken öppnar du dina ögon. Och när du lyfter blicken så ser du din räddning. Precis i rätt tid. Han står där och ler mot dig och tanken som du nyss tänkt, att stanna kvar i diket, känns helt plötsligt väldigt främmande.

Du reser dig upp och sträcker upp din hand och möter Hans hand. Det är fortfarande ganska jobbigt, men sakta och säkert närmar du dig vägen. Och när du är tillbaka uppe på vägen pustar du ut en stund och han hjälper dig att borsta av dig löven som fastnat på din tröja.

Du står där, lite skitig och trött och möter Hans blick. En blick som säger; du är älskad och jag saknar dig. Jag tror på dig och jag vet att du klarar av mer än vad du själv tror att du gör. Och om du nån gång skulle känna dig ensam och tro att du är övergiven, säg mitt namn och du ska se att jag är precis bredvid. Jag lämnar inte din sida, för jag älskar dig.

Och du vet inte vad du ska säga, orden känns så fattiga. För hur ska man kunna förklara sin kärlek, sin tacksamhet till någon som har gjort och gör allt för dig. Och du har inte gjort något för att förtjäna det, du får det ändå, bara för att du är människa.

Och du står där, med ett enda ord som upprepas i ditt inre. Du lyfter din blick och möter Hans och du viskar; Tack!

...

det var inte bara jag som var vaken inatt - tack för sällskapet!