Skillnad

Du måste skilja på din sjukdom och ditt inre helande.

Det fick jag höra idag i ett sms. Jag har aldrig ens reflekterat över att det kan vara olika saker. Har hela tiden tänkt att jag inte är helad. Inte i någonting. Ingenting har gjort någon nytta. Kanske lite små framsteg, men inga stora.

Men så när jag fick höra det - du måste skilja på din sjukdom och ditt inre helande... Då insåg jag att det är skillnad.

Jag har blivit helad. På flera områden i mitt liv. Relationer som tidigare varit destruktiva. Där jag har sett mig som mindre värdefull - där känner jag mig idag likvärdig.

Och jag har inte ens reflekterat över det eller ens märkt det. Det är som att jag måste bli påmind om det. Att någon annan visar vart jag är idag. Först då ser jag skillnaden.

Jag har fortfarande min sjukdom. Min ångest och min depression. Den är jag inte frisk ifrån. Det vet jag inte om jag någonsin kommer att bli. Men det gör inget. Inte så länge jag kan se skillnad på vad som är min sjukdom och vad som är livet.

Jag är inte min sjukdom. Det är något som jag har. Däremot är jag en del av mitt inre helande. För det rör min person och hur jag ser på mig själv.

Den skillnaden är enorm!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Lär mig - och jag ska glömma.
Visa mig - och jag ska komma ihåg.
Gör mig delaktig - och jag ska förstå.
Ta ett steg tillbaka - och jag ska handla.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Märkligt

Igår kväll träffade jag en tjej och när vi började prata lite så inser jag att hon har koll på mig. Hon vet vart jag jobbar och när jag började där... Min hjärna gick på högvarv för det kändes som att vi borde ha pratat med varandra utifrån det som hon visste.

Till slut kom det fram att hon var den som vikade för mig när jag var sjukskriven. Det var en sådan konstig känsla. Att någon som jag aldrig träffat förut visste en sådan sak om mig. Jag har inga problem att prata om min sjukdom, men här var det inte på mina villkor. Hon hade fått veta det ändå.

Det skapade en mycket märklig och annorlunda känsla i mig. Och jag är nog inte så bra på att hantera det på ett särskilt bra sätt.

Helt slut

Jag hade glömt bort hur påverkad jag blir av ångesten. Eller rättare sagt hur påverkad jag blir efter att en hel dag ha hållit den på avstånd genom att jobba och låtsas som ingenting.

När jag kom hem lade jag mig på sängen och låg däckad där fram till för en dryg halvtimme sedan. Jag har inte sovit, men jag har inte ens orkat ha ögonen öppna. Först nu har jag fått i mig lite mat. Efter att ha varit hemma i fyra timmar.

Jag ber en bön till Gud att det inte blir en likadan dag i morgon...

Gud...

Du lämnade mig. För bara en liten stund sedan så lämnade du mig. Men det gör inget. Jag ligger kvar i gräset och känner hur luften fyller mina lungor. Gräset kittlar mig under fötterna och jag ser hur löven dansar i vinden.

Livet kommer åter. Jag känner lugnet. Friden. Inget spelar någon roll längre. Allt är glömt. Förlåtet. Jag är förlåten. Det är glömt.

Ångesten har försvunnit. Om så bara för en sekund eller två, så är den borta.

Jag känner mig lugn. Fridfull. Guds täcke av värme och omsorg lägger sig över mig. Det fyller mig med vetskap om något som är större. Något som är större än mig själv. Något som jag inte kan påverka. Men som ändå kommer till mig.

Jag fylls av en visshet. En visshet om att jag är starkare än vad jag någonsin hade trott om mig själv. Att jag klarar av så otroligt mycket mer än vad jag trodde var möjligt. Att ingen - inte ens jag själv, har sett vad jag är kapabel till.

Genom Gud är allting möjligt och det är Hans kraft som nu fyller mig. Hans kärlek som strömmar igenom mina ådror. Hans enorma lugn som gör min kropp så tung. Som hjälper mig att gå till vila.

Livlina

Av någon anledning sitter ångesten kvar i mig. Den envisas med att påverka mig och jag blir helt låst. Koncentrationen sviktar. Hjärtat slår så hårt i bröstet på mig att det skapar huvudvärk. Jag biter ihop käkarna och drar upp axlarna. Som om jag vill skydda mig själv.

Jag vet bara inte vad det är jag ska skydda mig emot. Vad det är som vill mig illa. Vad det är som skapar oro i mig. Jag ser inget mönster och jag kan heller inte se något samband. Jag vet bara vad det är jag känner.

Det är tungt vissa stunder. Väldigt, väldigt tungt. Jag koncentrerar mig på varje andetag i ett försök att lägga fokus på något annat än oron som härjar i mig.

Vet inte vad jag skulle ha gjort om jag inte hade haft min livlina. Som andas åt mig när jag inte orkar andas själv. Som håller mig vid liv när jag knappt orkar själv. Alla skulle behöva en sådan livlina.

Älskad - trots att ångesten river omkring och har sitt eget liv i mig

Jag har inte varit så aktiv här på bloggen i sommar. Jag vet det. Men jag har mått ganska så bra. Jag har varit borta mycket och jag har inte haft behov av att skriva här.

Men de senaste dagarna har ångesten börjat kännas i kroppen. Jag skakar, har svårt att sortera mina tankar, hjärtat sitter i halsgropen och jag känner mig konstant stressad. Jag har ont i kroppen, fryser och det susar i mig.

Kryper ihop i min korgfåtölj, sätter mig i solen som skiner in igenom mina stora vardagsrumsfönster. Har ro att sitta där i tio minuter. Sedan orkar jag inte. När jag reser mig upp svartnar allt och jag måste hålla mig i för att inte falla ihop.

Vet inte varför ångesten påverkar mig så mycket. Vet inte varför det händer just nu. Jag har mått så bra i sommar. Känt mig lugn. Älskad. Glad.

Trots att jag är påverkad av ångesten nu, så känner jag mig älskad. Det har jag inte gjort förut. Då har ångesten gått hand i hand med att jag trycker ned mig själv. Så något har hänt. Jag tror att Gud har hänt.

Jag önskar innerligt att jag inte ska bli så här påverkad. För det märkliga är att trots att jag ser och förstår att det är min sjukdom som tar över - så sjunker jag ändå. Det stör mig. Jag vill inte att det ska vara så.

Men jag måste kanske acceptera det. Kanske acceptansen gör att det blir lättare att hantera...

Jag lever och jag mår ganska så bra

Published with Blogger-droid v1.7.4

Mina tankar går till er

Sitter i sängen och uppdaterar mig om det senaste i nyhetsvärlden och det som dominerar just nu är bombningen i Oslo och skjutningen ute på Utøy. Ju mer jag läser och förskräcks, desto mer tacksamhet känner jag över att just jag får ha det så bra. För närvarande helt förskonad ifrån katastrofer och dödsskjutningar. Jag har det bra här och jag är trygg. Jag vet också att mina vänner som bor i Oslo är ok men det var oro innan jag fick något besked ifrån dem. Tack och lov befinner de sig på semester på annan ort just nu.

När något sådant här händer så tar det över nyhetssändningarna och det sänds mer eller mindre dygnet runt ifall det framkommer nya uppgifter som kan bringa klarhet i det som har hänt. Och jag behöver inte gå längre än till mig själv för att se att det finns något i mig som vill veta och att jag även förfasas över den katastrof som det är.

Dagligen i nyheterna rapporteras det om katastrofer i form av svält, mord, krig och förstörelse. I Afrika pågår just nu en av vår tids värsta svältkatastrofer. Det är fruktansvärt. Vidrigt. Det går inte att beskriva det på något annat sätt. Men man måste komma ihåg att en katastrof har inte ensamrätt på att vara just en katastrof. Jag vet att det just nu dör en massa människor för att de inte har mat och jag tycker inte det är rätt att det är så.

Men även om svältkatastrofen är just en katastrof som man måste komma ihåg - så är även det som har hänt i Norge idag en katastrof. Och när något sådant här händer, särskilt så nära inpå vårat eget liv - då blir det så att man blir upprörd och som uppslukad av det som har hänt. Så är det i alla fall för mig. När något händer och när jag vet att jag har någon slags relation till platsen (i och med att jag har vänner som bor där) då blir jag engagerad och jag kan sitta en hel dag framför nyhetssändningarna för att se vad som händer och jag vill vara uppdaterad om det senaste. Det är mitt sätt att hantera katastrofer.

Jag har människor i min absoluta närhet som reser mycket och jag tror att det blir någon slags trygghet för mig att veta att de är ok genom att jag vet vart de här katastroferna kommer ifrån. Vem eller vilka gjorde det och varför? Får jag veta det så kan jag på något vis släppa det hela lite lättare. Det är så jag fungerar. Men det betyder inte att jag förminskar någon annan katastrof som just nu finns i världen.

Jag och en nära vän fick veta detta tio minuter innan hennes tåg skulle gå och när vi stod där på perrongen och tittade lite i tidningen i telefonen för att se vad som hade hänt var omfattningen svår att uppskatta. Vi förstod att något fruktansvärt hade hänt, men inte så mycket mer. Vi tittade på varandra och sade "det är lite man vet om livet. Man dör en gång och när det sker - det vet vi inte. Vi kan bara leva nu och tala om för dem som är nära att de betyder något för oss. Att vi älskar dem. För vi vet helt ärligt inte när det är för sent."

Just nu går mina tankar till mina vänner i Norge - för ni står mig nära. Jag älskar er!

Ledig

Jag har semester och njuter av detta varje morgon. Hoppas ni gör detsamma.

Kram Cece

Du är fantastisk!

Varför tycker man att det är okej att skada sig själv? Eller att tycka illa om sig? Kanske till och med hata sig själv?

Man vill behandla andra människor bra och man vill att andra ska behandla en själv på ett bra sätt, men när det gäller hur jag behandlar mig själv...

Min bror sade en gång till mig att för varje destruktiv tanke jag tänkte om mig själv, samma tanke skulle jag tänka om en nära vän. Först då skulle jag se det orimliga i hur jag ser på mig.

Jag ska göra mitt allra bästa från och med nu att vara snäll emot mig själv. Jag vill tala om för mig hur vacker jag är. Att jag är snäll och omtänksam. Att jag är fantastisk. För det är jag!

Published with Blogger-droid v1.7.2

Ljusets herre

Det är mäktigt egentligen. Hur mörkret får ge vika för ljuset. Det räcker med ett litet - det måste inte vara stort för att det ska bli ljust.

I livet är det likadant. Du behöver inte göra allt för att göra skillnad. Det räcker att du gör något litet. Men skillnaden för den som tar emot kan vara enorm. Det kan faktiskt vara skillnaden mellan livet och döden.

Gud, hjälp mig att vara det ljuset.

En dag utöver det vanliga

Idag efter frukost gick jag på promenad med den här eminenta fröken. Första gången hon och jag gick ut själva och hon skötte sig med den äran. Jag med för den delen. Har i hela mitt liv varit rädd för hundar och det är först de senaste åren som jag kan umgås med dem och till och med tycka om det.

Den här rasen heter cane corso och tillhör gruppen vakthundar. Det är min brors hund och de har haft henne i ett halvår ungefär och nu börjar hon räkna in hela familjen i sin flock. Helt underbart att vara ute och gå med henne sent på kvällen och ändå känna sig trygg. Så fort något frångår normen reagerar hon.

Idag när vi nästan var hemma så gick vi förbi en trädgård som hade en självgående gräsklippare. Hon reagerade grymt snabbt och började morra på den och ville skydda mig. Det händer inte varje dag...

Vandra med mig

Gud
min Gud
Du är min Gud

Ingenting kommer någonsin att förändra det faktum att Du är Gud. Du manar på mig. Påminner mig om min kallelse. Det som Du vill att jag ska göra.

Du väcker någonting i mig. Jag känner igen den ton som börjar klinga i min själ. Det är ingen mörk ton ifrån ett ostämt instrument. Det är en ljus ton. Klar och ren.

Tonen öppnar mina ögon och jag ser. Ser hur trädens grenar rör sig i Guds andetag. Jag ser hur det spricker upp och himlen blir blåare. Det påminner mig om att det bakom alla tjocka gråa moln - där finns solen. Där finns värmen. Där finns det som väcker liv i mig.

Jag lutar mig tillbaka

blundar

och ber...

Även om jag inte kommer att förstå
hjälp mig att säga tack ändå
även om inte alla frågor får svar
lär mig att leva det liv jag har
öppna mina ögon hjälp mig se
hela livet går du med

vandra med mig, Herre
alla mina dagar vill jag leva nära Dig
led mina steg, Jesus
med allt jag är och allt jag har
vill jag tillbe Dig

lär mig att be
hjälp mig att ge
låt undret få ske
jag ber

Mattias Martinsson "vandra med mig"

Upp & ner

Idag har det varit en dag av kluvna känslor. Semesterfika på jobbet med jordgubbar och glass var glädje. Att min kollega och nära vän flyttade var inte lika kul. Men jag förstår henne. Man ska följa sitt hjärta och den här staden var inte hennes hem. Det känns bara tråkigt. Särskilt som vi bodde i samma hus också...

Men snart kommer några av mina gamla vänner hit och hämtar upp mig. Ska åka till kusten och fira midsommar och det ska bli riktigt mysigt. Får hoppas på fint väder. Eller i alla fall att det håller upp. Fast egentligen spelar det ju ingen roll. Huvudsaken är att man har varandra.

Glad och lugn midsommar önskar jag er alla!