Lite torka

Jag har kommit in i en torka - en nödvändig sådan tror jag. Jag har helt tappat lusten att kolla på tv och jag har minskat ned min tid vid datorn ganska kraftigt den senaste veckan. Det är som att jag är mätt på det. När jag var sjukskriven gjorde jag inget annat - satt i soffan och kollade på tv och hade datorn bredvid mig. Kanske fick i mig min dos då...

Därav min brist på inlägg här. Jag har inte försvunnit - jag lovar, jag har bara lite slut på ord just nu.

Jag är här.

Jag har inte försvunnit - jag lovar. Det har bara varit lite mycket så jag har varken hunnit eller orkat skriva något här på bloggen. Kom in i världens energiflow och började vårstäda lägenheten och jag tänkte att det är lika bra att passa på så länge den finns kvar - energin alltså. 

Nu är jag nästan klar - skönt! Det som är kvar är två skåp i köket, ett par smålådor i bokhyllan och tvätta fönster. Men det sparar jag till en annan dag. Tänkte ta alla fönster på fredag när jag är ledig och även köra det sista till återvinningen då. Då blir det även själva städningen, nu har det bara varit rensning och insättande av papper i pärmar. 

Jag fick för övrigt besked om jobbet som jag har sökt och jag fick det! Förvisso är det bara 25% men jag sade ja till det och så söker jag något mer jobb. Det blir inte att jag flyttar utan jag bor kvar här och det känns bra. Väldigt bra till och med och det är en väldigt skön känsla!

Min oas

smultronplanta

min härliga solstol...

Varje sommar har jag lite blommor i mina lådor på balkongen men jag har en tendens att glömma bort dem så att de till slut dör. Det är ju inte lika fint som när de blommar. 

Men i år tror jag att det blir en förändring. Gjorde i ordning där ute i onsdags och jag älskar det redan. Jag tar en extra tur till balkongen när jag går upp på morgonen bara för att se hur fint det blev. Och innan jag går och lägger mig gör jag samma sak. 

Så idag när jag satt där med en kopp kaffe och med en bok kände jag mig lugnare och lyckligare än på länge. Även om framtiden och mitt liv är mer osäkert än någonsin kändes det inte oroligt.

fina blommor

Jag tror minsann att jag har hittat min oas. Min plats där jag kan andas liv. Det känns bra.

Välj livet!

I rätt tid händer det som ska hända. Vila i det - det är svårt, tro mig jag vet, men det är nödvändigt att du gör det. Inget du gör eller tänker kommer att ändra Guds kärlek till dig så luta dig tillbaka och låt Honom fylla dig med den kärlek som bara Han kan ge. 

Det kanske känns som att det inte är möjligt - att ingen kan älska dig, men det är den största lögnen som du lever i. Gud älskar dig. Gud älskar dig. 

Gud älskar dig! 

Och även om du har svårt att tro det och känna det så kan du gå på Hans ord - att Han älskar dig. Det kommer Han göra i evighet. Han kommer att älska dig ända tills du känner ända in i hjärtat att det är sant och då kommer Han att älska dig ännu mer. Han är den som kommer att andas liv i dig när du knappt orkar andas själv. Jag har varit där så jag vet att är så. 

Livet kan vara så sjukt orättvist och det kan kännas som att det inte är värt att leva - men det är det. Gud gör det värt det. Lev för din egen skull för ditt liv är värt att leva. 

Så välj livet!

Tusen tårar

Huvudet vilar tungt i händerna samtidigt som hon tar ett djupt andetag. Sorgen är påtaglig, den känns ända in i hjärtat. Det känns konstigt. Annorlunda på något vis. 

Känslan av att vilja ge upp är stark. Hon förstår inte varför hon ska kämpa - det tjänar ju ingenting till. 

Tankarna avbryts när det ringer. De pratar i kanske tjugo minuter på en lite halvknackig linje. Men det samtalet räddade hennes liv. 

Ge inte upp! Lev din dröm! Du är så begåvad! Du fram och tillbaka som en liten tätting och du märker inte att det tar livet av dig. Du märker bara att du mår dåligt, men du förstår inte vad det kommer av. Du är fortfarande sjuk - kom ihåg det! Du är på bättringsvägen, men du är inte frisk än.

Uppmaningarna och orden är många och de träffar henne rakt i hjärtat. Ökar på sorgen, ångesten.

Men så plötsligt händer det. Den där märkliga känslan ökar ännu mer och när de har lagt på får det sin förklaring. För på hennes kinder rinner det tusen tårar...

Tom och less

I brist på stabilitet i livet just nu försöker jag skapa trygghet runt mig. Mitt hem är min borg - brukar man säga och lite så är det för mig just nu. Jag håller mig hemma och jag rensar. 

Har skrivit upp en lista på alla mina garderober, byråer och hyllor och när jag har städat ur dem och sorterat vad jag ska ha kvar, vad som ska till second hand och vad som ska till återvinningen stryker jag med en tjock fet penna. Rensar till vansinne och det har hittills blivit närmare 20 papperskassar som ska försvinna från mitt hem. Nu ikväll börjar jag med sovrummet och dess klädgarderober.

Jag tömmer och det känns snart lika tomt som mitt inre. Framtiden är mer osäker än någonsin och det gör att jag mår sämre. Var på anställningsintervju idag och efteråt kände jag mig bara ledsen. De lät positiva till allt jag sade, men det gjorde de även förra gången och då fick en annan jobbet. Dessutom var tjänsten bara på 25% och inte halvtid som de tidigare sagt. Vilket förändrar allt. 

Min sammanlagda jobbprocent i höst hamnar på 45% om jag får det jag sökte idag, men det går inte, det räcker inte. Så alternativet är att söka något helt annat eller söka ett tredje jobb. Inget av det känns särskilt lockande. 

Så nu känner jag mig mest tom och väldigt less på att få småtjänster hela tiden. Jag tänker att det inte är för mycket begärt att få ett jobb som är halvtid eller åtminstone 75% - men det verkar som att det är det, för det händer ju inte...

I rätt tid

Jag avskyr att leva i ovisshet. När jag inte vet vad som förväntas av mig eller när jag inte vet vad som ska hända. Jag vill ha kontroll och jag älskar det gamla och invanda - för mig är det tryggt.

Just nu lever jag i osäkerhet. Jag vet inte hur det ser ut för mig med jobb till hösten eller om jag ska bo kvar här och det skapar en ofantlig oro i mig. Man kan tycka att jag borde vara van vid det här nu, men det är jag inte. Jag försöker bara hantera det på rätt sätt.

Men så idag när jag åkte hem från jobbet insåg jag att för Gud händer allting i rätt tid. För när jag tänkte tillbaka på hur mitt liv har sett ut så har saker och ting löst sig i rätt tid. För min del hade det inte gjort något om jag hade fått veta saker tidigare för då hade jag inte oroat mig så mycket.

Men i precis rätt tid har saker och ting löst sig. Tänk om man kunde påminna sig om det istället för att måla upp värsta tänkbara scenarie och fastna där...

Vaken mitt i natten

Sömnen lyser med sin frånvaro och jag vet inte riktigt varför. Kände att jag var trött och gick och lade mig för att läsa redan vid tjugo över tio och tog en tablett för att hjälpa sömnen på traven men det lyckades inte. Nu sitter jag - snart tre timmar senare och är ungefär lika trött som innan. Men tydligen inte tillräckligt för att somna. 

Jag tror inte att man kan förstå sömnproblem om man inte varit ute för det själv. Hur den där känslan av trötthet krockar med det vakna. Hur man kan vara så trött att man inte orkar hålla ögonen öppna, men det är som förgjort att kunna somna. 

Det har varit ganska ok för mig ett tag nu faktiskt. De där nätterna då jag ligger vaken till tre-fyra är ganska sällsynta. Om det blir en sådan natt brukar det oftast finnas en förklaring. Jag vet inte vad det skulle vara idag. Jag har i och för sig mina teorier men jag vet inte. 

Jag har fortfarande inte hört något från jobbet jag sökt vilket skapar ofantligt mycket oro i mig. Oro jag inte kan hantera. Idag har jag varit ledig och jag har tidigare inte haft några problem alls att bara sitta i soffan och glo på tv en hel dag, men nu blir jag för rastlös. Bestämde mig för att röja här hemma istället. Skrev upp på en lista allt som behöver städas och varenda garderob och skåp finns med. 

Jag började härja på balkongen. Ut med borste och sedan dammsugaren, för att när det var klart ställa ut möblerna. När det var klart började jag med en byrå - som blev till en byrå till - som blev till överskåpen i köket och även städskåpet. Så hanterade jag min oro. 

Då var klockan närmare åtta och jag kände mig välförtjänt av att lägga upp benen i soffan och kolla på tv - det gick knappt en timme. Då tog jag tag i tv-bänken och röjde bland videoband. Jag har sju papperskassar som jag ska köra ner till second hand i morgon efter jobbet och tre kassar som ska till återvinningen. När de är borta fortsätter projektet rensa mitt hem. 

Det är som att jag på något vis måste ha något konkret att styra över och ha kontroll över. För jag har då ingen koll på mitt liv. Jobb hänger i luften och jag vet inte om jag ska bo kvar eller om jag ska flytta efter sommaren. Jag vet ingenting känns det som. Men rensningen kan jag bestämma över. Känns bra på något vis.

Jag tycker inte riktigt om på vilket sätt den här bloggen har utvecklats. Jag klagar så mycket. Jag vill komma tillbaka till tiden då jag skrev lite klokare saker. Lite tankar. Funderingar. Men det är som att livet har lagt det åt sidan ett tag. Det finns där inne i mig någonstans - jag vet bara inte riktigt vart. Men jag hoppas att det kommer tillbaka...

Det vore gött!

Har haft en ganska lugn helg förutom lite födelsedagskalas. Har varit trött, men har kunnat släppa tankarna på jobbet. Men i morgon är det vardag igen och med den vissheten kommer oron. Tankarna irrar iväg och det är svårt att koncentrera sig. 

Är så galet trött på det här nu. Hur måendet skiftar från en dag till en annan. Kan till och med skifta rejält under en och samma dag. Önskar mig bara lite lugn och ro och lite stabilitet. Det vore gött det!

Hon

Hon visste inte hur det gick till eller när det hände. Men plötsligt fann hon sig själv sjuk. Hon var inte som vanligt. Hon var inte galen - det visste hon, men hon var inte som alla andra.

Regnet föll ute och medan hon sträckte ut sig i soffan tog hon ett djupt andetag. Hon kände hur kroppen sög åt sig all syre som strömmade in i hennes lungor, men hon kände inget liv. Det var som att hennes själ hade avskärmat sig mot omvärlden. Den var inte närvarande.

Jaget var förändrat och det hade blivit övertaget av en tomhet, av sorg. Det var det som höll på att förgöra henne. Sakta, sakta tog det livet av henne och hon hade ingen kraft att kämpa. Det kändes meningslöst. Onödigt.

Hon visste inte hur hon skulle göra för att förändra tillvaron. Vad hon skulle göra för att det skulle kännas enklare. Hon hade försökt allt. Ingenting hjälpte.

Hon orkade inte längre. Hon blundade, suckade och viskade försiktigt "Jesus..."

Lite tungt

Har haft några tunga dagar. Några riktigt tunga dagar. Nu verkar det dock som att det lättar lite som skönt är. Jag avskyr verkligen när det händer. När depressionen tar över och dess vidriga klor river tag i en och vägrar släppa taget. När all ork är borta och meningslösheten genomsyrar hela tillvaron.

Jag vet att jag för något år sedan skrev om att man kan välja hur man mår. Att om man låter tankarna snurra vidare in i banor som inte är särskilt hälsosamma - då mår man inte bättre. En del kallar det att man ska tänka positivt - det gör inte jag. Jag kallar det för att välja tankebanor som påverkar ens mående.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - jag är en pessimist. Men oftast är jag en glad pessimist. Jag ser problem i alla möjliga och omöjliga situationer. Kan något gå fel tror jag att det gör det. Därför är det lite komiskt att två av mina närmsta vänner är obotliga optimister. Jag var hemma hos en av dem igår och även om jag inte ville ha medhåll i mina tankar så blev jag lite störd av hennes optimism. Det krockade med min värld på något vis.

Är lite orolig över min tillvaro också. Jag märker hur jag säger ja till saker och hur kalendern blir bokad. I morgon ska jag först till kuratorn på förmiddagen, städa kyrkan, handla present. Lördag är det kalas på kvällen plus att min bror är hemma. Söndag är det även då kalas. Nästa vecka är det jobb som vanligt och utöver det är det grill med kören och styrelsemöte de närmsta veckorna. Över detta hänger oron för jobb och hur allt kommer att lösa sig. Plus att jag känner att jag vill göra i ordning på balkongen, jag behöver rensa i förrådet och rensa ur en massa prylar ur mina garderober. Blir trött bara jag skriver om det.

Jag vet - jag måste säga nej och skala i saker. Jag vet bara inte vad...

Jobb

Det känns som att hela mitt liv står och hänger på det här jobbet som jag har sökt. Det kanske var därför som det tog så lång tid för mig att skriva - det var så viktigt och jag vill verkligen ha det. Och även om jag hoppas på det så vet jag inte om jag verkligen vågar göra det. Förra gången de sökte en sångpedagog fick en annan det. Jag blev bortvald.

Men jag tycker att det borde vara min tur nu. Jag har vikarierat så länge (fem år nu) och jag vill att det ska vara min tur nu att få ett jobb som är tills vidare. Borde det inte vara det?

Men så länge jag inte hör något, för varje minut som går då telefonen är tyst, minskar hoppet. Jag vågar inte tro. Jag vågar inte hoppas. För min erfarenhet säger att jag inte får det. Så har det varit hittills.

Jag försöker att inte tänka för mycket på det. Jag kan inte göra något åt det nu ändå. Jag har gjort min del - jag har skickat in en ansökan och nu kan jag bara vänta. Vänta vänta vänta. Men jag är ganska glad ändå =)

Godnatt

Hade telefontid idag med min läkare. Blev fortsatt sjukskriven 50% i ytterligare sex veckor. Känns kluvet faktiskt. Inser ju att det är nödvändigt med tanke på hur jag mår.

Satt med en jobbansökan igår och jag som i vanliga fall inte har några problem att formulera mig satt i fem (!) timmar med det personliga brevet. Jag kunde inte tänka - det gick bara inte.

Nu idag har jag legat på soffan mest hela tiden. Har varit helt slut och somnade ett par timmar. Men känner mig lika trött nu trots det.

Har inte mycket vettigt att säga nu. Godnatt.

Hon

Utåt sett var allting som vanligt. Solens strålar värmde och man kunde höra hur fåglarna lekte lite längre upp i träden.

Hon såg sig omkring och känslan var den gamla välbekanta. Det var något som inte stämde. Någon passade inte in. Hon. Med håret precis så snyggt som i vanliga fall. Sminket var perfekt. Leendet fanns där - men det nådde inte riktigt ända fram.

När hon såg sig omkring så insåg hon att ingen märkte något. Alla skrattade och pratade. Men alla ljud ekade. Det slog emot det tomma och lämnade en efterklang som inte smakade gott. Hon önskade att det inte var så här.

Men hennes önskningar slog inte in...

Förlåt!

Jag faller tillbaka i mina gamla mönster och det skrämmer mig. Det skrämmer mig så mycket att jag frångår ett löfte jag har gett mig själv att inte skriva något efter att jag har tagit min sömntablett. Jag känner mig mycket märklig, men tankarna snurrar runt i mig och de formulerar sig av sig självt så jag måste få ur mig dem. Det får bli som det blir. Möjligt att jag lyckas hålla ihop det, eller så redigeras det i mer vaket tillstånd i morgon.

Jag lovar sak på sak och till slut märker jag att jag lätt kan fylla mina veckor med sådant som sakta men säkert fick mig att bli sjuk. Det som fick mig att sätta mig själv i sista rummet. Jag måste sätta stopp. För om jag inte gör det, då kommer jag snart vara sjuk igen. Fel... ännu sjukare. För jag är inte frisk. Jag är fortfarande sjuk, men jag klarar av att jobba några få procent.

Jag ser min sjukdom som kronisk. Min depression ledde till en stark stressreaktion och jag har inte alls samma tolerans för det som tidigare. Däri ligger det kroniska problemet. Och om jag inte gör något konkret av det så kommer jag att falla tillbaka till sjukdomens vidriga klor igen. Och då vet jag inte hur stark jag är och om jag orkar ta mig upp.

Den här veckan kan lätt fyllas med kalas, förberedelser till dem, träffa vänner, vara barnvakt, förbereda jobb, jobba, läkartider, besök hos kuratorn, jobbsökningar och allt annat som hör en vanlig vecka till. Och jag insåg nu att jag aldrig orkar se hela bilden. Jag måste få bena upp allting i små delar. En dag, eller kanske till och med en halvdag i taget. För om jag planerar och tänker på hela alltet får jag panik. Bokstavligt talat.

Allt startade ju upp världens tankedrev trots att jag tog min sömntablett för en halvtimme sedan och är ganska groggy just nu. Men jag märkte att det drog runt i mig och det släppte inte - jag var tvungen att få ned det.

Har återigen tänkt på det som min vän Nena sade till mig för ett tag sedan. "Bara för att du ler - betyder inte det att du hela tiden är glad. Bara för att du jobbar - betyder inte det att du är frisk." Hon har rätt. Jag är fortfarande sjuk. Skillnaden är att jag orkar lite grand, men jag kunde aldrig ana hur svårt det skulle vara att veta vart gränsen går. Rädslan att göra andra besvikna gör att jag tänjer på gränserna och så kör jag över mig själv ännu en gång.

För det är så jobbigt att säga nej med hela kroppen. Det dåliga samvetet ligger kvar och gror. Förlåt!