Återvändsgränd?

Jag har ju gått upp i tid den här veckan. Från att ha jobbat 25% i fyra veckor har jag nu börjat på 50% och det känns rätt bra. Glad när jag igår märkte att jag inte kände panik över att jobba en dag till. Glad att jag har kunnat sova flera nätter utan sömntablett.

Men nu ikväll har den där sjuka tröttheten smygit sig på. Stängde av min tv för ett litet tag sedan, mobilen är på ljudlös, lamporna är släckta. Det enda som är på är min dator. Jag hör surret ifrån dess fläkt och hur tangenterna klickar till när jag skriver.

Men jag vet att det vänder. Jag vet att det bara är tillfälligt så jag är inte orolig. Det har bara blivit lite för mycket idag.

Fick höra ett rykte idag som kan påverka min framtid. Kollade upp det och det visade sig stämma. Vet inte om jag vågar tro på att det kan gå vägen den här gången eller om det återigen är en återvändsgränd. Jag vill tro. Jag vill hoppas. Men jag vet inte om jag vågar.

Tror jag går och lägger mig istället.

Godnatt!

Älskade vännen!

Vad jag önskar att du ska få må bra. Att du ska känna att det vänder snart, för det kommer det att göra.

Men jag vet också att man inte tror det när det är som jobbigast. När det räcker med att man hör telefonen så drar allt igång. Hjärtklappningen, yrseln, skakningarna, oron, hur tankedrevet drar igång för fullt och så är resten av den dagen förstörd.

Jag vet hur det är de där dagarna då man känner att det är lite bättre. Man känner hopp igen och man vill göra allt och lite till. Så man börjar greja, tar en promenad bara för att märka att det blev lite för mycket och så var resten av den dagen förstörd.

Men vet du - det kommer att vända. Du kommer inte märka det från en dag till en annan. Kanske inte ens från en vecka till en annan. Men efter ett tag märker du att återhämtningen går lite snabbare. Du orkar svara i telefonen utan att du får panik.

Sakta men säkert kommer din lägstanivå att höjas och du blir starkare - lite i taget.

Stirra dig inte blind på det som du inte orkar och på det som inte går som du vill. Försök att fokusera och glädja dig åt det lilla som du faktiskt klarar av. Att du orkade gå ur sängen. Att du fick i dig mat. Att du orkade borsta tänderna. Att du orkade gå runt kvarteret. De där små sakerna - det är dem som du ska glädjas över.

Vet också att du inte är ensam - även om det ofta känns så.

Normalt trött idag =)

En del av er vet att jag har ganska lång väg att åka de dagar jag jobbar. Det tar mig en timma ungefär från mitt hem till mitt jobb. Oftast går det ganska bra och jag brukar unna mig en latte på vägen.

Idag när jag var på väg hem och hade kommit ungefär halvvägs insåg jag att jag var otroligt trött. Men jag märkte att det inte var den där sjuka tröttheten utan det var en normal trötthet. Jag var helt enkelt trött för att jag hade jobbat och det kändes nästan märkligt att känna det.

Men samtidigt som det var lite jobbigt att märka att jag hade ungefär en halvtimme kvar hem i bilen så blev jag ändå glad. För den känslan gjorde att jag kände att jag är på bättringsvägen. Att jag mår så pass mycket bättre mot vad jag har gjort. Skönt det.

Idag var jag även till en salong och bokade tid för klipp och färg. Det är den dyraste salongen men jag kände att det var värt det. Har inte klippt mig på salong på ett och ett halvt år tror jag. Emellan har en kompis mamma klippt mig. Men nu så jag lyxa till det. I deras rum där man schamponerar är stolarna utrustade med massage! Förstå så skönt!!! Längtar redan.

Men nu säger den här fröken godnatt för i morgon blir det till att jobba igen.

Upprörd

Med jämna mellanrum dyker det upp en reklamfilm på tv. Jag vet att det är någon mobiltelefon det handlar om, men jag minns inte vilken modell eller vilket märke. Men det som gör att jag lagt den på minnet är deras slogan som kommer mot slutet.

"Skaffa ***** så att du inte missar någonting".

Jag stör mig på det - så att du inte missar någonting. Vad är problemet? Vad vore så hemskt om man missade någonting? Behöver vi verkligen ytterligare ett verktyg till att hålla koll på allting?

Jag tycker att det räcker med facebook. Har du ett konto där - då har man koll på allt. Helt seriöst är det ju så. Eller tycker du att jag har fel?

Där får du veta relationsstatus, man kan se bilder på viktiga och oviktiga tillfällen i andra människors liv, du ser vilka de har som vänner, du kan följa andra människors konversationer, du vet när de fyller år och med jämna mellanrum uppdateras status och man kan få veta något så ovärt som hur många timmar de har sovit.

Nu hör jag till dem som har ett konto på facebook och inte för att skryta, men jag skaffade det långt innan hypen drog igång och varenda människa - och en del husdjur - skaffade en profil där.

Att ständig vara online, att ständigt ha möjligheten att ha koll på allt skapar mer stress än lugn. Det är jag helt övertygad om. Så är det för mig i alla fall. Jag tycker bara det är skönt att slippa min dator ibland och den senaste tiden har jag inte fått panik om jag märkt att mobilen ligger kvar hemma.

Men det kanske jag är ensam om...

Jag hittade tillbaka

En del människor vet ända från att de är små vad de vill bli när de blir stora - jag hör inte till dem. Jag drömde aldrig om att jobba med musik och när det var dags att börja gymnasiet blev det omvårdnad som jag valde.

När jag började läsa musik på folkhögskola var jag inte alls inställd på att utbilda mig vidare inom just det ämnet. Det fanns en underliggande oro att jag skulle tröttna på sången och jag ville inte att det skulle bli jobb av mitt största intresse. Nu blev det ändå så att jag började på musikhögskolan och sedan några år tillbaka har jag titeln sångpedagog.

Jag har hela tiden tyckt om mitt jobb och jag har inte känt att det har varit jobbigt. Inte ens när jag blev deprimerad och sjukskriven kände jag så, jag såg andra orsaker till att jag blev sjuk.

Men i helgen har allting ställts på sin spets. För första gången på flera år var jag med i en kör, inte som ansvarig för någon del - jag var bara med och sjöng och jag blev påmind om hur roligt det var. Igår när jag satt i min soffa insåg jag att jag hade glömt bort det.

De senaste tio åren har sång varit förknippat med lektioner, teknik och prestation. Jag har varit medveten om hur jag låter, hur jag vill låta och vad det är jag förmedlar. Men nu har jag hittat tillbaka till kärleken igen. Jag har hittat tillbaka till själva kärnan i sången och vad det är jag älskar med det.

Och det känns ganska skrämmande att min stora farhåga slog in och att det har tagit mig tio år att inse det...

Total praise

Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.

Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt.

Amen

Så var det med den sömnen

Har haft ett par nätter när jag har sovit utan sömntablett och det har funkat hyfsat. Men nu i morgon ska jag upp vid åtta för att vara med på en kördag och jag märker hur svårt jag får att varva ner, bara för att jag vet att jag har en tid att passa på morgonen. Suck.

För det mesta brukar min sömntablett kicka in ganska så snabbt - oftast inom en halvtimme. Men nu har det gått en timme och det är bara lite smått som jag märker att jag inte är riktigt som vanligt.

Får väl dra igång min nya älsklingsserie - accidentally on purpose - och se om jag kan somna till något avsnitt.

Godnatt på er!

Smak?

Har haft en konstig smak i munnen hela dagen. Nästan lite metallisk. Som skönt är har det inte påverkat när jag har ätit utan all mat har smakat som det ska, men det är ändå lite störande.

Vet inte om det beror på att jag glömde ta min medicin i morse. I vanliga fall tar jag den direkt när jag gått upp, men idag kom jag på det först när jag hade varit uppe i över en timme. Kom på det just för att det smakade så konstigt.

Spelar väl kanske inte så stor roll egentligen. I det stora hela mår jag ju faktiskt ganska så bra.

Mitt val

För någon vecka sedan köpte jag en burk vitaminer och mineraler i ett försök att må lite bättre. Har ni gjort det någon gång? Köpt vitaminer alltså... Det är en djungel. Det fanns så många olika alternativ och till slut var jag tvungen att fråga om hjälp.

Ett av de olika märkena jag tittade på hade namnet mitt val - kvinna och det där namnet startade igång min tanke.

Mitt. Val.

Jag har skrivit tidigare om att livet består av en massa val hela tiden och att man får leva med konsekvenserna av det man väljer att göra. Problemet är dock att man ofta gör sina val utifrån vad andra i ens närhet ska tycka och tänka, eller i alla fall så känner man många gånger en liten gnagande oro över vad andra ska tänka. Fast det kanske bara är jag som gör det...

I alla fall - igår när jag satt på min balkong så slog det mig att det faktiskt är mitt liv det handlar om - inte någon annans. Om jag väljer att sitta hemma en hel dag i min soffa - då är det mitt val och mitt liv. Jag lever inte någon annans liv och de val jag tar gör jag utifrån vad jag tror är rätt för mig. Så varför ska jag känna mig orolig? Egentligen?

Jag gör mina val och jag lever mitt liv. Du gör dina val och du lever ditt liv. Undrar om man kanske skulle ta och vila lite i det istället för att oroa sig över vad andra tycker.

Jag vill uppdatera...

... men jag orkar inte ikväll. Jag är helt slut och skriver i morgon istället.

Godnatt

Fika

En dag av kaos blev lite lättare efter en fika på min balkong med finaste vännen. Det var ett sådant tillfälle som man bara mår bra av.

Det spelade ingen roll att blommorna i lådorna sedan länge är döda eller att granen fortfarande står i ena hörnet - det gick att bortse ifrån det.

Istället pratade vi om livet, om lycka, förväntningar. Om samhällets normer och hur man ska förhålla sig till dem. Det var ett sådant samtal som dröjer sig kvar.

Precis vad jag behövde.

...

Andas, andas, andas. Det är mitt mantra idag.

Försöker sortera tankar och känslor - det går sådär...

Samuel Ljungblahd

Jag har tipsat om honom förut men jag gör det igen. Han är fantastisk!

Trygg

Det knirkade till i det gistna gamla träet och hon log. Ljudet var så bekant att hon rös till av välbehag. Hon älskade att vara här. Hon gick längst ut på bryggan, satte sig ned och tog ett djupt andetag. Hon fylldes av liv, av lugn. Hon var hemma.

Hemma, där ingen kunde störa. Där ingenting kunde förstöra. Det var bara hon och livet.

Hon stängde ute alla tankar på det som hade varit. Oron inför framtiden lät hon bara försvinna bort. Ljudet ifrån de små vågorna som kluckade emot bryggan slog an en ton inom henne. Det var som det skulle vara. Det var som om ingen tid hade gått. Ingenting hade hänt.

Hon var i sin egen värld och hon kände sig trygg. Precis som det skulle vara.

På tal om fokusering

Hittade den här bilden på Parsmos sida... Underbar!