en dålig dröm

Med ett glas i handen och med benen i kors satt du mitt i rummet. Du var omringad av människor och du kände de flesta. Du hade vetat om det här sedan länge och du tänkte att det skulle vara roligt att träffa alla igen. Dina vänner. De som du brukade träffa mer eller mindre dagligen.

Du såg dig omkring - sökte ögonkontakt men ingen fångade upp din blick. Du såg hur de tittade på dig, men de såg dig inte. Det var som att du var genomskinlig. Osynlig.

Allt kändes som en dålig dröm. Hjärtat började slå hårdare och hårdare. Snabbare och snabbare. Ljuden blev dova runt dig och det enda du hörde var dina hjärtslag. Det knöt sig inom dig och du kände hur det började domna i fingrarna på dig.

Det är bara en dålig dröm. Det här händer inte på riktigt. Det får inte hända. Jag måste få tillbaka kontrollen!

Ingen såg vad som höll på att hända med dig. Ingen reagerade. Ingen ville se. Det var enklast så. Om man bara ignorerar problemet så finns det inte. Maskerna får inte falla. Allt ska vara som det alltid har varit.

Men allt hade förändrats. Du hade förändrats. Mitt i allt det vanliga så hade hela din världsbild slagits itu. Desperat sökte du efter fäste. Men det var som att marken smulades sönder under dina fötter. Allas ögon var riktade på dig - men ingen vågade se.

så nära

När man mår bra är det väldigt lätt att säga att man ska lita på Gud och komma ihåg att Han är på min sida (precis som jag skrev om igår). Överlag är allting så mycket enklare när livet flyter på och det är då man ofta säger att "Gud är så god och Han är alltid med mig".

Men hur är det när det inte är så lätt? Då känns det snarare tvärtom. Att Gud istället har övergivit mig och att allt hopp är ute. Och hur hanterar man tystnaden som ekar efter att man skrikit på hjälp - men inget händer. När man sitter där med rakbladen för att skära sig i ett försök att minska ångesten. När man ligger vaken en hel natt för man är för rädd för att somna. När man sitter framför datorn och har kollat upp på google hur många tabletter man behöver ta för att inte vakna igen. När man mitt ibland vänner kan känna sig så otroligt ensam. När man känner sig som mest övergiven - hur lätt är det då att säga att Gud alltid är med?

Det är inte lätt alls. Tro mig - jag vet. Men jag tror att i de svåraste stunderna - det är då Gud är som närmast. Har du varit med någon gång om att du kramat om någon och du har bara hört att den andra personen har mumlat något? Man säger "va?" och tar ett steg bakåt för att höra vad som sades. Så tror jag att det kan vara med Gud i de där stunderna. Han håller dig så nära sitt hjärta att du inte kan höra helt vad Han säger - men Han är där.

Och just då - när det är som svårast - då får man gå på tron mer än känslan. För Gud är nära. Han har sagt det och Han ljuger inte.

Om han än vandrar i mörkret och inte ser någon ljusning, skall han förtrösta på Herrens namn och stödja sig på sin Gud.

Jesaja 50:10

Gud är med mig

Jag borde inte vara rädd. Jag har inget att vara rädd för. Gud är med mig. Han är störst. Ingenting kan vinna över Honom. Han är med mig i allt jag gör. I allt jag säger.

Han är med mig. Han är med mig. Han är med mig. Han är med mig. Oavsett hur jag betonar den meningen så förlorar den ingen styrka. Den får ingen annan innebörd - den ger bara olika perspektiv.

Gud är med mig. Han är med mig nu - inte bara tidigare, utan nu. Han är inte emot mig, Han är på min sida och Han ser just mig.

Fascinerande hur en betoning kan förändra perspektivet.

lat eller ärlig?

Som en ovälkommen gäst är du där. Med ditt fula tryne och din illaluktande andedräkt lutar du dig emot mig och ler så där vidrigt som bara du kan. Jag viker undan med huvudet men du följer efter - tvingar mig att se på dig. Du hånskrattar. Väser att jag inte duger. Att alla tröttnar på mig om jag fortsätter så här. Att jag är en svikare.

Din närvaro kväljer mig. Får mig att vilja ge upp. Jag börjar tro på det du säger och rädslan får mitt inre att krampa ihop. Livrädd för att bli ensam. Ändå skjuter jag vänner ifrån mig. Säger en sak men sedan när det väl gäller så bangar jag. Jag borde inte lova saker. Jag borde inte säga att vi ska ses om jag bara några timmar senare ställer in.

Vet inte vad eller vem jag ska lyssna på. Om jag ska lyssna på det dåliga samvetet som skapar ångest eller om jag ska lyssna på mig själv. Det enda som rör sig i mitt inre just nu är att jag borde åka. Att jag inte borde sitta här hemma själv.

Men jag börjar ju må så konstigt. Världen snurrar när jag rör på mig. Huvudet börjar bli tungt. Kroppen skakar. Borde jag åka ändå? Är jag bara känslig? Är jag ärlig mot mig själv när jag bestämmer mig för att stanna hemma eller är jag bara lat? Paniken ökar i mig när jag tänker tanken att åka. Så jag stannar hemma. Med ångesten som en nära följeslagare...

lite ledsen

Tycker överlag att jag mår bättre men idag har det varit en dålig dag. Eller den började rätt ok. Men efter lunch började jag må märkligt. Först var det som att omvärlden inte riktigt hängde med - men sen när den gjorde det var det som att den inte ville sluta röra sig. Fick overklighetskänslor. Den där känslan då man är i gränslandet mellan vakenhet och sömn.

Kroppen har sagt ifrån vid minsta ansträngning idag. Hängde tvätt förut och fick mjölksyra i armarna. Var tvungen att pausa lite. När jag kom tillbaka upp till lägenheten kunde jag nästan inte andas. Att gå upp för fyra trappor tog slut på min ork.

Less på att inte må bra. På att det ska vara så här. Igår trodde jag verkligen att det hade vänt - det kändes så. Men så kommer ett bakslag idag. Som en smäll rakt i ansiktet.

Men alla mina måsten och borden ger mig inte dåligt samvete längre. Har lyckats ändra tanken så jag istället ställer mig frågan om jag behöver göra saker. Oftast gör jag inte det och jag är mer avslappnad.

Men idag är det ångest. Idag styr min stresskänsla. Och det gör mig ledsen...

när vet man?

För varje dag som går blir jag bara mer och mer medveten om att jag inte är den som jag trodde att jag var. Men hur vet man när man har hittat sig själv då? När vet man vem man är? Kommer man någonsin att veta eller är det ett ständigt sökande?

På ett sätt är mitt liv mer osäkert än någonsin just nu och jag som älskar kontroll borde må dåligt över det här. Men på något märkligt sätt så gör jag inte det. Jag känner ett inre lugn. En trygghet jag inte har känt förut.

Och det kan bara betyda en sak - att Gud har gjort något inom mig.

börjar hitta mig själv

Allting stannade upp. För en kort sekund var det som att allting frös till is. Jag såg mig omkring och märkte knappt vad som hände. Jag såg hur mattan korvade ihop sig framför mig. Mina hälar var nedtryckta i marken och lämnade ett avtryck. Jag tänkte att det var jag som hade bromsat men när jag fann mig själv liggandes på marken förstod jag att det inte var så. Någon hade ställt sig i vägen och det tog stopp - tvärstopp.

Efter en kort stund var allt som vanligt igen. Trodde jag. Men allt hade förändrats. Jag satt på marken - oförmögen att resa mig upp. Jag satt där och såg mig omkring och blev varse om verkligheten. Hur allt rusade förbi i ett vansinnigt tempo. Hur alla ljud ekade mellan alla väggar.

När hade det blivit så här? Hur kunde jag inte ha sett?

Nu börjar livet komma i takt igen. Bit för bit faller på plats. Jag börjar komma i kapp mig själv igen. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv igen. Men jag är inte den som jag trodde att jag var. Jag har förändrats. Allt har förändrats. Jag håller så sakta på att lära känna mig själv igen...

konsten att inte göra något alls

Idag har jag inte gjort något vettigt överhuvudtaget. Jag sov länge, åt frukost, lade mig i soffan och somnade igen. Vaknade till liv vid fyra-tiden och har sedan dess ätit middag och suttit kvar i soffan. Sovrummet är stökigt. Köket är fullt av disk. Men vet du? Det bekommer mig inte.

Jag har idag för första gången någonsin känt att jag inte måste prestera en massa saker hela tiden. Jag har sagt det förut - men det var först idag som jag verkligen förstod.

Om någon har problem med att jag bara har suttit i soffan idag - då är det deras problem. Jag har njutit av varenda sekund!

att våga vara ärlig mot sig själv

Genom att vara ärlig mot sig själv och våga sätta ord på sina känslor - det är först då man hittar roten som kan växa sig fast.

Det är först när jag själv inser att jag är sjuk som mitt tillfrisknande kan börja. Det är först när jag vågar stiga åt sidan från min kallelse från Gud som jag vågar lita på min tros stabilitet. Det är först när jag vågar möta mina innersta och mina mörka tankar som de mister sin kraft. Det är först när jag vågar omdefiniera de ord jag har som värdegrund om mig själv som jag förstår dess rätta innebörd.

Att sticka huvudet i sanden och blunda för verkligheten gör den inte mindre smärtsam. Det får det heller inte att försvinna. Jag skjuter det bara framför mig. Men genom att våga möta det jobbiga och bearbeta sig själv - det är då man utvecklas. Det är då man kan gå vidare. Det är då roten får fäste och man kan växa - man blir den som man är skapad till att vara.

Livet är smidigt ibland, men allt som oftast kommer det en massa bulor i vägen och man försöker parera och anpassa sig så gott det går. Det kan du göra om du tittar och vågar möta det - du är också förberedd. Om du däremot blundar - då märker du inte ens när bulorna dyker upp. Smällen kommer utan förvarning. Tittar du - då ser du när smällen kommer. Det kan göra lika ont som om du blundade. Men du är i alla fall förberedd.

så mycket starkare

Jag lutar huvudet åt höger och ser hur allt rusar förbi. Gud har målat hela världen vit och det gnistrar överallt. En krusning rör sig över sjön, lämnar en svag rökridå över vattenytan. Ser den bara i ögonvrån. Fokuserar jag på den försvinner den.

Det jag ser slår an en ton inom mig. Mitt inre stämmer sina instrument för att spela. Spela ett stycke jag aldrig har hört förut, men ändå är det något välbekant över förberedelserna. Jag har varit med om det förut. Det var länge sedan - men det sitter i ryggmärgen. Allt går på rutin men inget lämnas åt slumpen.

Jag sneglar åt vänster och allt är stilla. Ser hur människor pratar. De skrattar. De rör sig fram och tillbaka. Varje människa har en egen historia. En livsbok.

Vem är hon som sitter snett till vänster om mig? Svartklädd med stora silverörhängen. En piercing i vänstra delen av överläppen. Håret uppsatt i en trasslig knut.

Vem är han som sitter bakom henne? Bruna kängor, ljusa jeans, en grå t-shirt och en ljus kofta. Lite skäggig och med en snus under läppen pratar han med kvinnan bredvid. Flickvän? Fru? Hon är i alla fall hans barns mor. Ett band som kommer hålla dem samman för all evighet.

Jag lutar mig tillbaka, tar ett djupt andetag och blundar för en sekund eller två. Ett leende letar sig fram på mina läppar och längst inne i mig känner jag igen det. Det finns inget som hotar. Inget som kan störa. Jag känner mig fri.

Livet börjar komma tillbaka. Utan förvarning. Det bara dök upp. Som en långväga och oväntad gäst. "Välkommen!" Jag log. Öppnade försiktigt dörren till mitt inre och kände hur allt kom tillbaka. Tårarna steg i mina ögon. Alla känslor överrumplade mig. Det var så länge sedan. Hade glömt bort att det var så här det var. Jag hade tagit så små steg under så lång tid att jag inte märkt någon skillnad.

Men Du såg. Du bekräftade. Du gav mig tron tillbaka. Förhoppningen. Förvissningen.

Nu känner jag mig lugn. Trygg. Vinden får mig att lyfta och det bär. Marken under mina fötter är stadig. Den har varit det ett tag men jag har inte sett det. Har bara känt av all obalans. Hur allt har skakat. Jag har tappat fotfästet gång på gång.

Men Du trodde alltid på mig. Du lyfte mig när jag föll. Du bar mig när jag var trött. Du trodde när jag själv inte trodde.

Du är mitt allt. Du genomsyrar hela mig - allt jag gör, det gör jag med Dig. Du torkar mina tårar. Du andas Ditt liv i mig. Inget kan förändra det. Du ger mig livet tillbaka. För varje andetag jag tar. För varje hjärtslag så stiger livet åter inom mig.

Vet att jag är skapad till att leva. Det är meningen med allt - att leva. Att ge upp är inget alternativ. Trots allt. Trots all smärta. All ångest.

Längtan att leva är så mycket starkare.

Nytt år - nya möjligheter

Om bara några timmar är det ett nytt år. Vi skriver 2010 och man brukar säga "nytt år, nya möjligheter". Men vad innebär det då? Är det att man ska blunda för det som har varit? Att se på det som något gammalt? Eller är det att man hela tiden ska sträva efter nya saker - nya lösningar på situationer?

För min del så innebär det att jag kan se på framtiden med tillförsikt. Att det som kommer inte behöver vara som det alltid har varit.

Jag vet inte hur många nyårslöften som jag avlagt bara för att bryta dem några dagar senare med en unken känsla av att jag har misslyckats - än en gång. Men för Gud är ingenting omöjligt och om man tar med sig Honom i sina beslut så kanske man kan få lite hjälp på traven. Löftet, eller kanske önskan man har om ett bättre liv - kan infrias. Det är ingen omöjlighet även om det kanske kan kännas så.

För när det är som mörkast - kom ihåg att för Gud är inget omöjligt.

fortsatt sjukrivning

Mitt inre är något lugnare. Har träffat min läkare nu och jag blev sjukskriven ytterligare en månad. I slutet av januari blir det vårdplanering och om det känns ok så går jag tillbaka på några procent annars blir det fortsatt sjukskrivning ytterligaren en månad.

Är helt slut nu. Nacken knakar och värker. Men någonstans känner jag mig lättad. Jag blev tagen på allvar. Jag kan luta mig tillbaka på hennes ord att hon inte tyckte att det var tillräckligt ok. Hon var glad att se mig för hon såg en förbättring och hon var imponerad över det, men hon tyckte inte jag skulle tillbaka till jobbet nu.

Och ändå tror jag att jag förskönade mitt status lite. Jag sa inte de allra värsta stunderna. Jag berättade lite, men inte allt. Men det känns ändå bra.

jag. orkar. inte.

Tänk att du ställer dig vid starten. Du är mer redo än någonsin. Du tar sats och när du sätter ned fötterna så känner du hur du glider fram längs isbanan. Inget grus i vägen. Inga stenar eller små grenar som ligger där och stör. Du kanar fram och det känns som om det aldrig ska stanna. Den iskalla kylan biter i kinderna och du älskar känslan av vind i håret som sticker fram under mössans kant.

Jag skulle vilja att livet kunde kännas så. Lite smidigt. Som att det flyter på bra utan något som är i vägen och fäller krokben. Jag orkar inte slåss längre. Jag. Orkar. Inte. Varför sätta sig själv först när det ändå inte blir någon större förbättring? Jag är sjukskriven och mår dåligt. Då kan jag lika gärna jobba och må dåligt. Det blir ju ändå ingen större skillnad i mitt mående. Jag kanske inte blir friskare av att vara sjukskriven?

Eller är jag otålig? Borde jag ge det mera tid? Jag vet att det kan ta flera år innan man kan vara tillbaka i arbetslivet igen och jag vet att det kan ta rätt lång tid innan man accepterar sitt status. Men det gäller bara andra - inte mig. Jag vill att det ska vara bra nu. Jag kan tycka att det är helt ok att andra mår dåligt och är hemma och är sjukskrivna länge - men inte jag. Det här händer inte mig. Jag är inte sjuk på riktigt. Jag är bara känslig.

Vet inte längre vad som är smart eller vad jag ska göra. Får råd och tips från alla möjliga håll och jag vet inte längre vem jag ska lyssna på. Ibland undrar jag vad som ska behöva hända för att omgivningen ska förstå hur jag verkligen mår. Att jag är sjuk och inte bara hittar på. Men i samma stund som jag tänker det så funderar jag på om det kanske egentligen är jag som behöver förstå allvaret. Hela tiden hittar jag bortförklaringar till hur jag reagerar. Hittar alltid en logisk förklaring.

Vissa stunder får jag panik bara jag tänker på jobbet. Andra stunder känner jag att jag vill tillbaka och tror att jag kan klara av det. De kanske har rätt - det kanske bara är till att bestämma sig. Att välja vad man fokuserar på. Att bestämma sig för att man ska klara av det och inte utgå ifrån att man rasar ihop längre fram på vårterminen.

Trodde det var idag jag skulle till läkaren - jag hade fel. Det är i morgon förmiddag jag ska dit. Och innan dess ska jag ut och handla lite med min pappa. Det blev jättejobbigt när han föreslog det för det rubbade min rutin. Det var inte vad jag hade tänkt mig. Det är de stunderna som jag betvivlar att jag kan jobba nu om ett par veckor.

Har haft huvudvärk de senaste dagarna. Tror det har med morgondagens besök att göra. Jag är så spänd och hjärtat går på i hundraåttio hela tiden och det känns som att mitt huvud ska sprängas. Min kropp är inställd på fara. Minsta lilla får mig att lägga an och jag skjuter på allt som rör sig. Allt blir till hot och jag är i ständig försvarsposition. Samtidigt som jag är längst fram vid frontlinjen och har full koll på allt som är runt mig. Jag är ensam - ingen annan är med mig där jag är. Det ekar och jag hör vartenda ljud. Min kropp är på helspänn och jag är redo. Det är bara det att jag inte vet vad det är som jag är redo för...

Jag kan bara leva...

Jag vill inte längre vara ledsen. Jag vill inte längre vara rädd när det blir mörkt runt mig. Jag vill inte längre ha ångest. Det räcker nu. Det får vara nog nu.

Tänk om det vore så enkelt. Att man bara kunde bestämma sig för att må bra. Att man inte längre blev påverkad av all stress, all prestation, allt som trycker på utifrån.

Om det var så lätt - då hade jag mått bra för länge sedan. Då hade jag inte haft min ångest. Då hade jag inte haft mina tankar på att ge upp. Då hade jag inte känt mig stressad och fått hjärtklappning när jag är bland för mycket folk. Då hade jag inte haft en ständig känsla av oro och rastlöshet i mig.

Men det är som att omgivningen tror att det bara är att bestämma sig. Ta ett beslut och känn inte efter så mycket. Problemet för mig är dock att jag har gjort just det. Jag kände inte efter utan jobbade på precis som vanligt och det ledde till en sjukskrivning.

Och visst - jag orkade följa med min bror på rea idag. Det var inte så mycket folk som jag hade trott och det gick riktigt bra. Just då. Men ett par timmar senare kände jag hur paniken kom krypandes. Jag märkte hur jag bet ihop käkarna så hårt att jag fick huvudvärk. Jag märkte att jag bara ville bort - försvinna ifrån allt och alla. Stänga ute omvärlden och bara få vara ifred.

Men hur förklarar man det för någon som tycker att det bara är att bestämma sig? Hur hanterar man oron inför läkarbesöket på måndag? Hur blir det? Vad kommer läkaren att säga och vad kommer omgivningen att säga beroende på vad som sker då?

Jag vet inte. Jag känner mig helt tom. Jag har inga svar. Jag har ingen kontroll. Och jag avskyr att inte veta och ha kontroll. Jag kan bara leva och lita på Gud. Lita på att Han ändå är med. Att Han har kontroll när jag inte har det.

För jag vet att jag är trygg med Honom. Jag vet att Han aldrig lämnar mig oavsett vad som händer. Och längst inne i hjärtat känns det väldigt väldigt skönt...

god jul!