dålig dag

Jag önskar att jag kunde skriva något vettigt och genomtänkt. Men det är en dålig dag idag. Känner mig bara tom...

Du är värd bättre!

Under tiden som jag har varit sjukskriven har jag funderat ganska mycket. På mig själv, hur jag reagerar i vissa situationer, varför just jag har blivit sjuk och vad det är i mitt inre som har gjort att jag har de krav på mig som jag har. Jag har många dagar haft dåligt samvete över att jag blivit sjuk och jag känner att jag har svikit mina kollegor, min chef och mina elever. Men framförallt har jag känt att jag svikit mig själv. Jag tänker "vad är det för fel på mig som gör att jag inte orkar jobba medan andra gör det - jag måste vara en dålig människa".

Det märkliga i mitt resonemang är att jag inte har tänkt att andra som är sjukskrivna är dåliga människor - bara jag. Och även om jag ser det orimliga i det så har jag ändå inte kunnat ändra på mitt sätt att se på mig själv.

Men så igår kväll när jag pratade med min bror på telefon så sa han "varje gång du tänker så om dig själv så ska du också tänka så om någon annan du känner som är sjukskriven - då kommer du se att det inte håller".

Och han hade rätt. Först när jag fick det perspektivet förändrades min tanke. Först då hörde jag hur orimligt det lät.

Så varje gång du trycker ner dig själv - testa att vänd tanken mot någon annan. Se om du fortfarande tycker att din åsikt håller eller så märker du precis som jag att du är värd bättre...

en vändpunkt

För första gången sedan jag blev sjuk känner jag att det kommer att ordna sig. Sedan några timmar tillbaka är hopplösheten borta. Meningslösheten lyser med sin frånvaro och jag känner mig lugn. Vet att det kommer att bli bra. Vet att jag inte behöver oroa mig i förskott utan att jag kan ta det som det kommer.

Det sägs att man måste nå botten innan det kan vända. Jag tror att det ligger en sanning i det. Och jag tror även att jag har nått min botten. Så tufft som det har varit de senaste veckorna - det önskar jag ingen.

Men idag är första dagen som jag har kunnat prata om mitt jobb utan att känna mig pressad och stressad. Istället har jag idag känt att jag saknar dem. Idag är också första dagen då jag inte har känt mig hotad när jag har fått råd. Jag har inte gått in i försvar utan jag har kunnat ta till mig det som de har sagt.

Jag tror inte att allt kommer att gå spikrakt från och med nu. Men jag tror att jag har nått en vändpunkt.

förlåt

Har en sömnlös natt. Trodde att jag skulle kunna somna utan tabletter i natt men jag hade tydligen fel. Och tar jag en nu blir jag dåsig hela förmiddagen så det är bara att uthärda.

Var på julbord ikväll med några vänner. Det gick över förväntan faktiskt. Orkade inte följa med hem till ett par efteråt - åkte hem istället. Sa inte ens hej då. Känner mig så himla dum för det. Men jag orkade inte förklara. Klockan var ju inte ens halv tio så vad skulle jag säga? Kan ju inte direkt skylla på att man gjort mycket på dagen och var trött.

Det är som att jag har två lägen. Antingen går jag i försvar och försöker förklara hur jag mår och hur jag känner. Eller så undviker jag folk. Undviker deras frågor. Det gjorde jag ikväll. Höll mig till de som verkligen vet hur jag mår och satte mig långt ifrån de som jag inte pratat så mycket med.

Och även om jag vet att de tycker om mig och att de uppskattade att jag var med så är rädslan ändå där. Rädslan att jag ska vara tråkig. Den som tar död på en partystämning. Jag orkade inte prata så mycket. Ville bara stänga ute alla ljud ett tag och försvinna in i mig själv. Till min egen trygga värld dit ingen når.

Vet inte vad jag vill längre eller hur jag ska göra. Känns som att jag gör fel hur jag än gör. Om jag bara är hemma och vilar - då gör jag för lite. Om jag är ute och gör saker - då gör jag för mycket. Tycker verkligen inte om när jag inte vet hur man ska göra. Jag vill veta. Jag vill förstå. Jag vill göra rätt saker.

Förlåt - men jag vill bara att allt ska vara bra igen...

det är så svårt

Jag tog några steg tillbaka - eller rättare sagt, jag var tillbaka på ruta ett. Jag borde inte ha åkt till jobbet förra torsdagen för jag orkade det inte. Men det är lätt att vara efterklok. Det är lätt att i efterhand säga hur man borde ha gjort. Men just då såg jag det inte. Eller det kanske var så att jag inte ville se det.

Det har tagit mig över en vecka att varva ner. En vecka då jag inte har klarat av att sova i min säng - har sovit i soffan. En vecka då jag haft en ständig ångest, en ständig känsla av rastlöshet.

Det var först idag som jag kunde sitta i min soffa utan att göra något. Först idag kunde jag vila mitt på dagen. Först idag har jag kunnat äta normalt.

Det har blivit så tydligt den senaste veckan att jag inte har några marginaler överhuvudtaget. Pratade i telefon idag i fyrtio minuter och jag märkte hur luren skakade av mina darrande händer. Inte av ångest - kroppen säger bara ifrån.

Ibland önskar jag att jag hade varit med om en olycka eller något där skadorna syns. Då hade det varit enklare att förklara. Då hade jag inte behövt gå i försvar så ofta. Men hur förklarar man när man är trasig i själen? Jag vill ju inte att folk ska tycka synd om mig - jag vill inte att de ska behöva vara oroliga för mig, samtidigt vill jag inte ljuga. Det gör det hela så svårt.

Och det är svårt att acceptera det här. Svårt att förstå och inse sina begränsningar. Men det är precis det som jag behöver göra. Annars kommer jag aldrig att må bättre. Det är bara väldigt svårt...

mitt liv är i Dina händer

att släppa kontrollen

att våga lita på någon annan

det finns inget som är så befriande

samtidigt som det är så skrämmande

att inte veta vad som ska hända

att inte förstå det som sker

det är frustrerande

och svårt

men ändå

försöker jag

jag släpper taget

hoppas att Du bär mig

för Du har sagt att Du gör det

så nu får Du mitt liv i Dina händer

De torra tårarnas kavalkad

Har alltid tänkt att jag inte mår så dåligt - att det inte är så farligt egentligen. Visst har jag ångest, men det är ju inte så att jag har hyperventilerat någon gång. Jag har ju inte ångest på riktigt. Jag överdriver bara och letar efter anledningar till att må dåligt. Jag är bara känslig.

Fick höra igår att jag inte skulle gå på mina känslor utan på beslut. Att jag måste tänka på att jag riskerar att förlora jobbet när jag inte är där.

Som att jag inte redan vet det... Jag mår redan dåligt över att jag mår dåligt - jag behöver inte bli påmind om det.

Detta ständiga pendlande i måendet tar död på mig. Får mig att vilja ge upp. Kämpar dagligen med det dåliga samvetet över att jag är sjukskriven. Tänker att andra klarar ju av att jobba inom mitt yrke så varför gör inte jag det?

Allting blev på allvar i fredags. Jag ställdes inför sanningen - den sanning jag inte vill acceptera. Att jag är sjuk. Att jag är långt ifrån att börja jobba igen. Att jag mår sämre än många andra.

Jag kunde inte hantera det. Jag kippade efter andan och märkte hur händerna började domna bort. Allt snurrade och jag visste att jag var på väg att svimma om det fortsatte. Nu vet jag vad den typen av panikångest betyder.

Nu kan jag inte blunda för sanningen även om jag vill och försöker göra det. Vet bara inte hur jag ska hantera det...

det är sant

Det finns ingen som har rätt säga till dig att du inte duger.
Det finns ingen som har rätt att säga att du inte är värd att vara lycklig.
Det finns ingen som har rätt att säga att du inte är värdefull.

Det finns de som kanske har sagt så till dig - men det betyder inte att det är sant.

Du duger.
Du får vara lycklig.
Du är värdefull.

Det borde du få höra - för det är sant...

Finaste...

My first day of winter

lycka

Lycka är att sitta på golvet - känna doften av nybakt bröd och märka att man har krafter kvar...

Lite starkare

Det är märkligt hur fort det kan vända. Förra veckan visste jag inte hur jag skulle orka andas. Idag mår jag rätt bra. Var hos sjukgymnasten på morgonen och hon var jättenöjd över att jag kunde komma ned i djup avslappning redan andra gången jag är där. Det får mig att tro att jag har bromsat i tid. Det kanske innebär att min sjukskrivning inte behöver bli så lång.

Måste förvisso alltid vila ett par timmar på eftermiddagen för att komma ner så pass i varv att jag kan somna i rimlig tid. Men just nu har jag den möjligheten. Nu måste jag inte vara på jobbet när jag behöver vila. Nu kan jag släppa allt och ligga på soffan.

Och det är ok. För jag har insett och accepterat att det är nödvändigt för min läkning. Och nu när jag ser tillbaka några veckor så märker jag att jag är lite starkare. Jag mår lite bättre. Men framförallt så är jag mer sann och ärlig emot mig själv.

Och det tror jag är det viktigaste...

Det var inte meningen

Allt känns så overkligt. Som att det inte är på riktigt. Det jag känner - det är inte mina känslor. Hur jag mår - det är någon annans upplevelser. Hur jag tänker - det är någon annans tankar.

För det här skulle inte hända. Inte mig. Andra kan må och känna så här - men inte jag.

Jag som alltid fått höra att jag är så stark. Stabil. Glad. En som klarar av allt. Jag borde inte må så här. Jag är förmodligen bara känslig och överdriver. Ja, så måste det vara. Jag överanalyserar allt hela tiden. Jag får helt enkelt sluta känna efter så mycket. Det är väl bara till att leva. Eller?

Det var inte meningen att det skulle bli så här.

Men nu är det så här det är. Jag kan inte blunda för det. Jag kan inte springa ifrån det. Jag kan inte gömma mig för det. Jag måste acceptera det. Jag måste lära mig att hantera det.

Jag måste lära mig att leva igen. På rätt sätt den här gången...

Det känns annorlunda

Jag har så mycket tankar och känslor inom mig. Men jag kan inte sätta ord på dem. De bara finns där och får mig att känna mig annorlunda. Det känns inte fel - bara annorlunda.

Jag önskar att den här känslan kunde stanna för evigt. Att inte rädsla och oro ska få styra mig. Utan att jag istället kan känna mig lugn. Tillfreds med tillvaron och livet.

Men det funkar ju inte så. Det vet jag sedan tidigare. Är rädd att jag inte ska orka det som ligger framöver. Vet att jag inte borde oroa mig i förskott, men jag gör det ändå. Det sägs att det är vanligt när man är sjuk som jag.

Men just nu - just idag - har jag mått rätt så bra. Och det är jag väldigt glad för.

Fixat & donat

Som ni ser har jag bytt layout på bloggen - hoppas ni gillar den. Numera kan man skriva kommentarer i en liten chattbox i sidomenyn till höger och gör gärna det. Alltid roligt att få ett avtryck av er som läser.

För övrigt är jag ruskigt stolt över mig själv som lyckats klura ut det här med html-koder alldeles själv. Mycket stolt!