En eller två?

Ibland funderar jag på om jag ljuger för folk... För ibland är det som att jag är två olika personer.

När jag är bland människor, på mitt jobb, bland mina vänner eller i kyrkan då är det som att jag är den som det är tänkt att jag ska vara. En som är glad, stark, lugn, stabil och soft.

Men så när jag går undan och det bara är jag själv - då är jag en annan. Då rämnar fasaden och sprickorna blir stora avgrunder.

Men är det så att jag ljuger och är två personer eller är jag fortfarande en och samma människa?

Jag tror inte att jag ljuger. Jag tror att jag helt enkelt bara inte har styrkan just nu att vara den jag är menad att vara. Inte hela tiden. Så när jag är bland folk - det är då jag ser mig själv. Den som jag är skapt att vara. Jag ser den kapacitet som finns i mig.

Och när jag ser det - det är då jag får tillbaka tron på mig själv. Tron på att det ändå finns ett liv och en framtid där jag inte behöver ha mina mörka, mina svarta stunder. I alla fall inte så ofta.

Och när det blir så... det vet jag inte, men jag ser fram emot det.

I natten

i natten

när det bara är jag

mörkret och tystnaden

det är då jag försöker samla ihop bitarna

som under dagen har splittrats

som ett krossat glas

i natten

jag trevar efter bitarna

bitarna som skär in i mina fingrar

jag märker inte att jag blöder

jag vill bara hitta dom

i natten

det är då jag försöker

försöker förstärka bilden av mig själv

det behövs mer än bara konturerna

av min själ

av mitt liv

av mig

Allt blir bra

Jag blundar i ett försök att stänga ute verkligheten. Försöker ta några djupa andetag och känner hur klumpen växer i bröstet på mig. Det stora grå kommer över mig och jag kan nästan inte andas. Tvingar upp ögonen i en desperat längtan efter att se något ljus. Det bara måste finnas ljus...

Det flimrar för ögonen och hjärtat stjäl allt blod, allt liv.

Jag blundar igen. Känner hur klumpen växer sig större och större. Den får inte plats längre, tårarna pressas uppåt och jag känner hur det blir fuktigt på kinderna. Försöker torka bort dom men det går inte. Tårarna rinner i en allt snabbare takt och jag känner hur paniken håller på att ta över.

Allt känns overkligt. Som att det inte händer mig. Jag lever som i en bubbla och hur jag än försöker så går det inte att slå hål på den. Hur mycket jag än skriker så stannar ropen bara en liten bit ifrån mig.

Jag blundar och suckar. Och det är då något förändras. Jag känner hur Du sätter Dig vid min sida. Du håller Dina händer under mina ögon och fångar upp mina tårar. Dina andetag torkar mina våta kinder. Din andedräkt andas liv i mig. Dina hjärtslag får mitt oroliga hjärta att stilla sig.

Jag känner igen Din doft, Dina ord som viskar stilla; "sch, allt blir bra".

Jag blundar och känner hur klumpen försvinner, paniken minskar. Jag märker att jag ler - för första gången på länge. Friden kommer över mig och jag tror på Dina ord - att allt kommer att bli bra...

ett ord - en blick

ett ord
en blick

det kan räcka
för att förgöra
eller förstöra

ett ord
en blick

det kan räcka
för att känna sig förbrukad
eller förnekad

ett ord
en blick

det räcker
för att bli starkare
eller lugnare

ett ord
en blick

det räcker
för att känna sig älskad
eller bekräftad

tänk att det krävs så lite...

Långa nätter

tystnaden har sänkt sig för länge sen
men ljuden ekar i mitt inre

genom fönstret ser jag det gula skenet ifrån gatlampan
jag ser hur snön har försvunnit
den har ersatts av vattenpölar

den grå asfalten ser alldeles svart ut
den blänker
undrar om den gråter

jag blundar
hör hur regnet slår mot fönstret
för varje slag känner jag smärtan i mitt inre

det knyter sig i bröstet
tårarna fastnar
det tar stopp

jag känner igen känslan
krampen
smärtan

jag är varm
men ändå kall
ända in i märgen
mitt inre skakar

hjärtslagen tävlar mot regnet

jag blundar
går in i mig själv
till det rum som bara är mitt
dit ingen annan har tillträde
det är bara mitt

ljudet förändras
det blir som en dimma
det blir dovare
lite svagare

hjärtat lugnar ner sig
slutar att tävla

fokuserar om
släpper kraven
förväntningarna
förhoppningarna

hittar tillbaka till mig själv
här och nu

tillsammans med dig klarar jag allt...

I'm moving on

För att kunna förändra ditt liv så måste du själv bestämma dig för att göra det. Du kan bli påverkad och inspirerad av andra till att göra något, men när det gäller att ta själva beslutet - då är det bara du själv som kan göra något åt det.

Och den tanken är alldeles fantastisk samtidigt som den är väldigt skrämmande. Att det är jag själv som har min framtid och mitt liv i mina händer... Jag har möjligheten att förändra mitt liv.

"Men du vet inte vad jag har för erfarenheter med mig! Du har inte levt mitt liv och du har ingen aning om varför jag mår så dåligt!"

Sant. Jag har inte levt ditt liv. Jag har ingen aning om vad du har för erfarenheter eller varför du har ont i själen. Men jag vet att du är den enda som har möjligheten att förändra ditt liv. Du är den som kan förändra din tillvaro. Det enda du behöver göra är att bestämma dig för att göra något åt det.

Jag menar inte att det blir enkelt, för det vet jag att det inte blir. Men det jag vet är att det är värt det! För seriöst - är din miserabla tillvaro ett alternativ? Vill du vara kvar där eller vill du i alla fall göra ett försök till att förändra ditt liv?

När jag rör mig framåt och går vidare, det är då jag blir starkare och inget kan då bryta ner mig. De dagarna då jag trodde på mina tvivel, de tillhör det förflutna. När jag börjar leva mitt liv för mitt egen skull, det är då jag kan bli precis den som det är meningen att jag ska vara. Jag tror verkligen att jag äntligen kan gå vidare...

Död eller levande?

I fönstret i mitt vardagsrum har jag två rätt stora gröna växter och på håll ser de riktigt fina ut. Men om man går närmare märker man att de inte är så fina som man först trodde. Man ser att färgen är ganska blek, de hänger en del och om man rör vid bladen märker man att de är alldeles torra.

Blommorna har varit döda sedan länge, men av någon märklig anledning ser de fortfarande rätt ok ut. I alla fall på håll och det är det som gör att jag inte har slängt dom. Så de står där och påminner mig varje gång jag ser dom att jag borde gjort något åt det.

Och nu när jag satt och tittade på dom började jag fundera på hur många av alla människor man möter varje dag som är just som mina blommor. Fina och ståtliga när man ser dom på håll, men om man kommer närmare märker man att det inte alls är som man först trodde.

Jag tror att ganska många människor går omkring och visar upp en bild som inte alltid är helt sann. Man gör sitt bästa för att hålla ihop sitt liv när man ute bland folk, man sminkar sig och gör sig i ordning och sedan är man redo att möta världen. I alla fall på ytan. Insidan kanske krackelerar. Man är livrädd att någon ska komma för nära för då skulle de märka att man är alldeles blek, torr och halvdöd.

Jag tror inte att man ska vara helt ärlig mot alla - då skulle man dränera sig själv, men man måste ha någon som man är helt ärlig mot. Någon som kan hjälpa dig att hitta orken igen, någon som kan få dig att känna dig levande igen.

För om du inte har det - då kommer du att gå under och det är inget alternativ - det vet du...

Trasig i själen

Vad gör man när man är trasig i själen? När det inte syns utanpå att man har ont. Man känner smärtan och man undrar om det är på riktigt. Det är ju så diffust, man ser det inte, man kan inte ta på det...

Ibland önskar jag att det fanns något konkret att visa på. En tydlig skada som orsakar smärtan som jag känner. Det skulle vara så mycket enklare. Man kunde peka på det och visa andra människor och säga "se, det är det här som gör ont. Det är därför som jag måste vara hemma och vila. Det är därför jag inte alltid orkar vara med. Det är därför som jag känner mig så ledsen ibland."

Men det funkar ju inte när såret och skadan sitter i själen. När man är trasig i ens inre - det syns ju inte. Och hur mycket jag än vill kunna peka på det och visa för andra det jag känner så går det inte. Jag kan inte visa skadan. Jag kan inte visa dig orsaken till varför jag inte orkar.

För mitt sår finns i mitt inre. Min själ är inte hel - den har fått en skada. Och just för att jag mår dåligt i själen så kan jag inte visa dig något konkret. Jag kan inte riktigt få dig att förstå - för jag förstår knappt själv.

Jag förstår inte riktigt hur det kan vara så att jag mår fysiskt dåligt när jag har en psykisk utmattning... Det övergår mitt förstånd. Men jag vet också att det går över - jag måste bara ge det tid.

Till slut händer det

tålamod
behöver det
vill ha det

helst nyss

förändring
behöver det
vill ha det

helst nyss

men förändringen går inte till så
den är inte omedelbar
den är inte direkt

det behövs tålamod
det behövs tid

det spelar ingen roll hur frustrerad jag blir
den kommer inte snabbare för det

jag får helt enkelt be en bön
eller två

jag får lyssna på det du säger
jag får göra det jag kan
och sedan vänta

och vänta

och vänta

och vänta

för till slut händer det

jag måste bara ge det tid...

Det är nog

Jag kan inte alltid förstå dig.
Jag kan inte alltid känna dig.
Jag kan inte alltid höra dig.
Jag kan inte alltid se dig.

Men du...

Du kan alltid förstå mig.
Du kan alltid känna mig.
Du kan alltid höra mig.
Du kan alltid se mig.

Och det är nog för mig just nu...

tanken

en tanke
flyktig
men ändå inte svag

den lämnar ett avtryck
i ditt hjärta
i ditt sinne
i hela din varelse

den får dig att le
den får dig att känna värme
den får dig att förstå

att du är älskad
värdefull
viktig

den får dig att inse något nytt
inse att det finns bara en
en enda av just dig

ingen annan
bara du

med dina erfarenheter
med dina vanor
med det du kan

tanken
flyktig
men inte svag

den får dig att vilja förändra
den får dig att vilja älska
den får dig att vilja ha betydelse för någon annan
den får dig att vilja ge vidare

ge vidare det som du själv kanske inte fick

bekräftelse
närhet
kärlek

tanken
inte längre lika flyktig
den har blivit starkare

den får fäste i dig
gror i hjärtat
växer sig större
starkare

den ger dig styrka

styrka att förändra
att älska
att ha betydelse
att ge vidare

tanken
inte bara en tanke längre
den får dig att förstå

förstå att du duger
precis som du är

du ovälkomna gäst

trött
allt snurrar
sängen och sömnen känns lockande

men nånstans känns det som att allt inte är ok
det känns som en kall vind

jag vänder mig om och då ser jag dig
den jag sist av allt vill träffa
allt blod försvinner
mitt inre fryser till is

paralyserad ser jag dig komma in
med skitiga skor lägger du dig i soffan och ser på mig
som om du känner mig
som om du vet allt om mig

du vill att jag ska slappna av
men jag står som förstenad kvar
darrande av rädsla

jag tar mod och kraft till mig och bara skriker åt dig

du har ingen rätt att vara här i mitt liv!
du kan inte bara klampa in här
tro att du kan känna dig som hemma
fattar du det!?
jag vill att du ska försvinna ut ur mitt hem!
ut ur mitt liv!

ingen reaktion
du rör dig inte ur fläcken
du bara lyfter på ögonbrynen och ser på mig
och så kommer det jag avskyr allra mest

ditt sätt att se på mig och le mot mig
ett leende fyllt av ditt vidriga förakt
ditt fula hånleende

kylan sprider sig i mig
men samtidigt kommer en styrka
en beslutsamhet

istället för att skrika mig hes - du lyssnar ju ändå inte
istället för att slå mig blodig - du reagerar ju inte ens
istället för att hata dig - du bryr dig ju inte
istället går jag därifrån

jag försöker ignorera din närvaro och det du gör med mig
jag håller för öronen och slutar lyssna på dig
lyssna på dina lögner

för jag vet att du ljuger för mig

jag vet att jag är ok
jag vet att jag duger
jag vet att jag är värd det bästa

du vidriga
äckliga
förhatliga
ångest

bara så du vet - jag vill inte lyssna på dig längre...

Du duger

För ett par månader satt jag och min goda vän Therese och diskuterade livet över en tallrik med tacos på kistagallerian i Stockholm. Vi hann prata om ganska så mycket, men det var en grej vi pratade om som jag blev påmind om när jag satt i kyrkan i söndags.

Vad skulle jag säga till mig själv om jag fick träffa mig när jag var 18?

I år är det femton år sedan jag fyllde arton och vad skulle jag säga till mig själv - utifrån hur mitt liv är idag och hur det har varit? Femton år... förstå vad mycket som har hänt. Det var innan jag fick min första panikångestattack. Innan jag lät kraven på mig själv ta över mitt liv. Det var innan jag straffade mig själv med ett destruktivt beteende.

Nu är det ju omöjligt att hälsa på sig själv i det förflutna, men om jag fick den möjligheten, då skulle jag vilja säga till mig själv att slappna av - allt måste inte bli perfekt, livet blir bra ändå. Jag skulle säga till mig själv att släppa alla krav och lyssna mer på mig själv och på hur jag mår.

Jag skulle säga - sluta ha dåligt samvete hela tiden! Du klarar av mer än du tror så var inte så rädd hela tiden. Och vet du - det är inte hela världen om det blir lite fel nån gång. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå.

Livet är alldeles för kort för att låta krav och dåligt samvete ockupera din tillvaro. För du duger precis som du är! Du är älskad som du är. Skratta mer åt dig själv och ta inte dig själv på så stort allvar. Släpp alla kraven på dig själv och lev livet lite mer. Älska din omgivning och framförallt - älska dig själv!

För du duger - precis som du är...

barn och cancer...

Jag brukar inte vara den som engagerar mig i olika kampanjer som ska samla in pengar, men för det här gör jag ett undantag.

Att någon ska behöva drabbas av en så horribel sjukdom som cancer - det är inte rätt. Och det gör ännu mer ont när ett barn drabbas. De har inte ens börjat leva än...

Ett par bekanta till mig förlorade sin son för ett par år sedan i just cancer och jag kan inte ens ana eller föreställa mig den smärtan.

Just därför känns den här kampanjen extra viktig. En person kan inte hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Man behöver inte vara miljonär för att hjälpa till - det räcker med två tior. För den summan har du hjälpt någon...

http://www.barncancerfonden.se/2256

Våga prova

Hur många gånger har du fått frågan om du kan göra något, men du har sagt nej rent automatiskt bara för att du inte gjort det innan? Jag vet att jag i alla fall har gjort det - flera gånger.

Att kliva ut i det okända - det man aldrig har prövat kan vara ganska jobbigt och rent av skrämmande. Man vet inte vad som väntar en och det kan kännas som om uppgiften är alldeles övermäktig. "Inte ska väl jag. Andra är så mycket bättre än mig på det där..."

Men du - hur kan du veta det? Om du aldrig har prövat - hur kan du då utgå ifrån att du inte klarar av det?

Många gånger tror jag att man säger nej bara för att man är rädd - rädd för att misslyckas. Men tänk om du är alldeles fantastisk på uppgiften? Tänk om det du blir tillfrågad om är helt rätt för dig?

Längst inne i dig tror jag att det finns en längtan, en längtan att pröva det där. Så varför inte våga? Våga ta det där steget att göra det som du inte gjort innan.

För du vet inte vad du kan förrän du provat...