Du hoppas att ingen ska fråga och se hur det verkligen är
Alla stormar som rasar där inne, svikna löften och ensamhet
Jag önskar du ville förstå innan det är försent för dig ändå
Om du bara vågar öppna hjärtats tomma rum
Jag vet du skulle gripas av de tårar som Han gråter nu
I saknad efter dig
En liten människa
Älskad av Gud
Du vänder och vrider på livet i jakt efter innehåll
Men du väcks utav verkligheten ur din slummer av storslagna drömmar
Se dig om
Göm inte längre undan din längtan
Vänd dig om
Där fruktan förbyts i frid...
onsdag 5 november 2008
tisdag 4 november 2008
...
det jag längtar allra mest efter just nu
är även det som skrämmer mig mest
om det infinner sig vet jag inte vad det innebär
jag vet inte vad som kommer att ske
jag vet inte vad det startar igång
och det skrämmer mig
tystnaden...
är även det som skrämmer mig mest
om det infinner sig vet jag inte vad det innebär
jag vet inte vad som kommer att ske
jag vet inte vad det startar igång
och det skrämmer mig
tystnaden...
måndag 3 november 2008
Ett krackelerat yttre
När jag åkte hem från jobbet idag så började jag fundera på det här med att sminka sig. Jag sminkar mig varenda dag och när jag tänker efter så vet jag inte varför. Jag vet att jag en gång för många år sedan började och sen har jag bara fortsatt. Jag tycker det är kul med smink och med jämna mellanrum så plockar jag fram alla ögonskuggor jag har och testar att blanda färger och så kollar jag i tidningar på de som jag tycker är snyggt sminkade och sen testar jag på mig själv.
Men ibland så kommer de där stunderna då jag ångrar att jag började. Och jag börjar fundera på varför jag sminkar mig, för vems skull gör jag det? Gör jag det för min egen skull, för att jag känner mig fräschare, eller gör jag det för att jag inte tror att jag är ok om jag går ut osminkad?
Jag vet faktiskt inte hur det ligger till för mig egen del. Helt klart är att jag känner mig fräschare när jag målat mig, men är det den enda orsaken?
Och vad eftersträvar jag? Ett yttre som är snyggt, med ett inre som är trasigt? Eller ett osminkat yttre, men ett inre som är mera helt?
Jag önskar att jag hade ett helt inre, jag är en bit på vägen nu och vad gäller mitt yttre... jag jobbar på att inte alltid känna att jag måste vara sminkad. Jag försöker få mig själv att förstå att jag duger som jag är - osminkad eller inte. För jag vill inte ha en mask som jag kan gömma mig bakom, ibland är det i och för sig skönt, men i längden blir det ganska falskt och unket. Och till slut så krackelerar den påmålade ytan och man visar den man egentligen är, oavsett man vill det eller inte.
Så vad vill vi ha? En tillvaro där man måste gömma sig bakom den målade masken, i rädsla för att inte duga. Eller vill vi ha möjligheten att våga släppa på skyddsbarriären, att våga visa sig utan något smink, precis sådan som man är. Jag vill i alla fall det. Jag vill våga lita på att jag duger. Jag vill tro att jag har ett värde och jag vill tro att jag är ok, precis sådan som jag är.
Kram Cece
Men ibland så kommer de där stunderna då jag ångrar att jag började. Och jag börjar fundera på varför jag sminkar mig, för vems skull gör jag det? Gör jag det för min egen skull, för att jag känner mig fräschare, eller gör jag det för att jag inte tror att jag är ok om jag går ut osminkad?
Jag vet faktiskt inte hur det ligger till för mig egen del. Helt klart är att jag känner mig fräschare när jag målat mig, men är det den enda orsaken?
Och vad eftersträvar jag? Ett yttre som är snyggt, med ett inre som är trasigt? Eller ett osminkat yttre, men ett inre som är mera helt?
Jag önskar att jag hade ett helt inre, jag är en bit på vägen nu och vad gäller mitt yttre... jag jobbar på att inte alltid känna att jag måste vara sminkad. Jag försöker få mig själv att förstå att jag duger som jag är - osminkad eller inte. För jag vill inte ha en mask som jag kan gömma mig bakom, ibland är det i och för sig skönt, men i längden blir det ganska falskt och unket. Och till slut så krackelerar den påmålade ytan och man visar den man egentligen är, oavsett man vill det eller inte.
Så vad vill vi ha? En tillvaro där man måste gömma sig bakom den målade masken, i rädsla för att inte duga. Eller vill vi ha möjligheten att våga släppa på skyddsbarriären, att våga visa sig utan något smink, precis sådan som man är. Jag vill i alla fall det. Jag vill våga lita på att jag duger. Jag vill tro att jag har ett värde och jag vill tro att jag är ok, precis sådan som jag är.
Kram Cece
söndag 2 november 2008
Det är lugnt...
För ett litet tag sedan så skrev jag ett inlägg om att vara problemorienterad vs. handlingsorienterad. Och det där har följt med mig sedan dess. Hur är jag? Fastnar jag i mina problem eller kan jag lyfta upp blicken och komma fram till vad jag kan göra åt det?
Jag önskar att jag helt säkert kunde säga att jag är en handlingsorienterad människa, men jag tror inte att jag är det. Eller... till viss del är jag nog det, men väldigt ofta behöver jag någon som säger åt mig att lyfta upp blicken. Som säger åt mig att jag ska fokusera på något annat. Och varje gång det händer - att någon annan måste påminna mig - känner jag mig så dum. Jag kan tycka att jag borde ha sett det själv... men det gör jag inte.
Och igår, eller rättare sagt i natt blev det väldigt tydligt. När jag var på väg hem - jag hade varit på fest med min bror och han var världens snällaste som skjutsade hem mig - tack! I alla fall, när vi är på väg så ser vi lite längre fram på vägen att det står en bärgningsbil utmed vägkanten. Och när vi kommer närmare så ser vi att det står en del bilar och att det har blivit en liten folksamling. När jag tittar upp lite mer åt höger, åt vägrenen, ser jag att det ligger en bil på taket och att det är en kille som är - vad jag tror - skitsur. Han springer fram till bilen och börjar sparka på den.
I och med att det var lite halt så tänkte jag att killen var sur för att han lyckats krascha bilen och att det var därför han sparkade på den. Vi stannar inte utan vi åker vidare och när vi passerar platsen så tittar jag bakåt och ser då att det sitter en kille kvar i bilen, fastklämd. Och helt plötsligt får killens agerande en helt annan innebörd.
Killen som sparkade på bilen var antagligen inte alls sur. I alla fall inte på bilen. Förmodligen ville han vända på den så att hans kompis kunde komma loss. Och i den panik han kände var hans enda tanke "jag måste sparka och vända på bilen". De personer som hade stannat till på olycksplatsen visste att man inte kunde, eller skulle göra något förrän räddningspersonalen kom dit så att man kunde stabilisera hans tillstånd. Men killen vände sig mot personerna med panik i blicken och försökte få dem att hjälpa honom - utan resultat.
Och jag har tänkt på det här hela dan idag. Att det kanske inte är så konstigt att man behöver ha nån som utifrån kan säga till en att det är dags att se på situationen utifrån ett annat perspektiv. När man är mitt uppe i detta fantastiska ekorrhjul av destruktivitet ser man inte längre än vad som finns just runt omkring. Och ibland kan det ju bli så att man känner panik och man blir ännu mer stirrig.
I de lägena behöver man, eller i alla fall jag behöver någon som säger åt mig att ta det lugnt. Någon som kan vara lugn åt mig tills jag själv hittar lugnet. Någon som kan hjälpa mig att lyfta upp blicken och hålla upp huvudet tills jag känner mig stark nog att själv hålla uppe det.
Idag insåg jag att det inte är så konstigt att man inte kan se det långsiktiga perspektivet och det gör inget att någon måste påminna mig. För efter tillräckligt många påminnelser kanske jag kan se det själv...
Kram Cece
Jag önskar att jag helt säkert kunde säga att jag är en handlingsorienterad människa, men jag tror inte att jag är det. Eller... till viss del är jag nog det, men väldigt ofta behöver jag någon som säger åt mig att lyfta upp blicken. Som säger åt mig att jag ska fokusera på något annat. Och varje gång det händer - att någon annan måste påminna mig - känner jag mig så dum. Jag kan tycka att jag borde ha sett det själv... men det gör jag inte.
Och igår, eller rättare sagt i natt blev det väldigt tydligt. När jag var på väg hem - jag hade varit på fest med min bror och han var världens snällaste som skjutsade hem mig - tack! I alla fall, när vi är på väg så ser vi lite längre fram på vägen att det står en bärgningsbil utmed vägkanten. Och när vi kommer närmare så ser vi att det står en del bilar och att det har blivit en liten folksamling. När jag tittar upp lite mer åt höger, åt vägrenen, ser jag att det ligger en bil på taket och att det är en kille som är - vad jag tror - skitsur. Han springer fram till bilen och börjar sparka på den.
I och med att det var lite halt så tänkte jag att killen var sur för att han lyckats krascha bilen och att det var därför han sparkade på den. Vi stannar inte utan vi åker vidare och när vi passerar platsen så tittar jag bakåt och ser då att det sitter en kille kvar i bilen, fastklämd. Och helt plötsligt får killens agerande en helt annan innebörd.
Killen som sparkade på bilen var antagligen inte alls sur. I alla fall inte på bilen. Förmodligen ville han vända på den så att hans kompis kunde komma loss. Och i den panik han kände var hans enda tanke "jag måste sparka och vända på bilen". De personer som hade stannat till på olycksplatsen visste att man inte kunde, eller skulle göra något förrän räddningspersonalen kom dit så att man kunde stabilisera hans tillstånd. Men killen vände sig mot personerna med panik i blicken och försökte få dem att hjälpa honom - utan resultat.
Och jag har tänkt på det här hela dan idag. Att det kanske inte är så konstigt att man behöver ha nån som utifrån kan säga till en att det är dags att se på situationen utifrån ett annat perspektiv. När man är mitt uppe i detta fantastiska ekorrhjul av destruktivitet ser man inte längre än vad som finns just runt omkring. Och ibland kan det ju bli så att man känner panik och man blir ännu mer stirrig.
I de lägena behöver man, eller i alla fall jag behöver någon som säger åt mig att ta det lugnt. Någon som kan vara lugn åt mig tills jag själv hittar lugnet. Någon som kan hjälpa mig att lyfta upp blicken och hålla upp huvudet tills jag känner mig stark nog att själv hålla uppe det.
Idag insåg jag att det inte är så konstigt att man inte kan se det långsiktiga perspektivet och det gör inget att någon måste påminna mig. För efter tillräckligt många påminnelser kanske jag kan se det själv...
Kram Cece
fredag 31 oktober 2008
I svagheten växer närheten
Vad är det som gör att en del människor blir vänner, medan en del stannar vid bekanta? Vad är det som saknas i relationen till en bekant, men som finns mellan två vänner?
Jag känner väldigt mycket folk, många av dem är bekanta, men jag har dock förmånen - jo, jag kallar det för förmån, att ha ett flertal vänner. Jag vet att om något skulle hända så har jag flera stycken som jag kan höra av mig till - när som helst på dygnet - och de skulle ställa upp för mig. Men vad är då skillnaden mot de andra relationerna?
Jo, de som jag har som vänner, det är de som jag också varit som mest öppen och ärlig mot. De vet vad jag slåss mot, de vet mina problem, de vet mina svagheter och jag vet om deras. Bit för bit har man vågat dela med sig av sitt innersta väsen och man har märkt att det har hållit. Den andra personen är kvar.
Och det känns nästan lite märkligt. Många gånger tror man att man måste vara stark och inte visa sina svagheter, man vill ju inte framstå som någon svag människa, för vem vill umgås med en sådan? Men egentligen är det tvärtom. De som jag känner mig som mest närmast, de som jag litar mest på, är de som jag kan vara svag inför. Det är de som jag kan gråta inför. Det är de som älskar mig för den jag är - inte för mina erfarenheter eller min bakgrund.
De senaste två åren har jag genomgått en förändring i mitt liv. Jag har tagit tag i vissa bitar och jag har förändrats som människa. Lätt? Inte en enda gång faktiskt. Men det har ändå varit värt det. Och jag är fortfarande inte där jag ville vara, men jag är på väg framåt, och jag inte den jag brukade vara.
Och under de här åren har jag haft några personer som har funnits hos mig hela tiden. Jag har fått sms, blivit bjuden på kaffe, fått kramar, de har lyssnat och de har stannat kvar hos mig. Oavsett hur jag har mått. Och de är de som är mina vänner. Och det kommer jag att vara dem evigt tacksamma för.
Ärlighet är det enda sammanhang, där närhet kan utvecklas, och för att denna ska få en chans, måste det finnas tillit. Om någon visar att den litar på dig, måste även du lita på den andre. Annars växer inte vänskapen.
Så hur har du det med dina vänner? Har du någon eller några som du känner dig helt trygg med? Har du någon som du vågar visa dig svag inför? Om du inte har det, då kanske du ska fundera igenom varför. Det kanske är så att du måste slappna av lite grand och sänka ner din gard några pinnhål. Du kanske inte kan skylla på alla andra, utan du kanske ska se vad du själv kan göra. Det kanske ska vara du som vågar visa dig svag och det kanske ska vara du som tar första steget.
Kram Cece
Jag känner väldigt mycket folk, många av dem är bekanta, men jag har dock förmånen - jo, jag kallar det för förmån, att ha ett flertal vänner. Jag vet att om något skulle hända så har jag flera stycken som jag kan höra av mig till - när som helst på dygnet - och de skulle ställa upp för mig. Men vad är då skillnaden mot de andra relationerna?
Jo, de som jag har som vänner, det är de som jag också varit som mest öppen och ärlig mot. De vet vad jag slåss mot, de vet mina problem, de vet mina svagheter och jag vet om deras. Bit för bit har man vågat dela med sig av sitt innersta väsen och man har märkt att det har hållit. Den andra personen är kvar.
Och det känns nästan lite märkligt. Många gånger tror man att man måste vara stark och inte visa sina svagheter, man vill ju inte framstå som någon svag människa, för vem vill umgås med en sådan? Men egentligen är det tvärtom. De som jag känner mig som mest närmast, de som jag litar mest på, är de som jag kan vara svag inför. Det är de som jag kan gråta inför. Det är de som älskar mig för den jag är - inte för mina erfarenheter eller min bakgrund.
De senaste två åren har jag genomgått en förändring i mitt liv. Jag har tagit tag i vissa bitar och jag har förändrats som människa. Lätt? Inte en enda gång faktiskt. Men det har ändå varit värt det. Och jag är fortfarande inte där jag ville vara, men jag är på väg framåt, och jag inte den jag brukade vara.
Och under de här åren har jag haft några personer som har funnits hos mig hela tiden. Jag har fått sms, blivit bjuden på kaffe, fått kramar, de har lyssnat och de har stannat kvar hos mig. Oavsett hur jag har mått. Och de är de som är mina vänner. Och det kommer jag att vara dem evigt tacksamma för.
Ärlighet är det enda sammanhang, där närhet kan utvecklas, och för att denna ska få en chans, måste det finnas tillit. Om någon visar att den litar på dig, måste även du lita på den andre. Annars växer inte vänskapen.
Så hur har du det med dina vänner? Har du någon eller några som du känner dig helt trygg med? Har du någon som du vågar visa dig svag inför? Om du inte har det, då kanske du ska fundera igenom varför. Det kanske är så att du måste slappna av lite grand och sänka ner din gard några pinnhål. Du kanske inte kan skylla på alla andra, utan du kanske ska se vad du själv kan göra. Det kanske ska vara du som vågar visa dig svag och det kanske ska vara du som tar första steget.
Kram Cece
torsdag 30 oktober 2008
Vänskap
Att lära känna en person, att släppa någon inpå livet, kan vara helt fantastiskt. Det kan ge en så mycket, men samtidigt så är det en stor risk. För ju mer man lär känna någon, ju mer man öppnar sig, desto mer litar man på personen i fråga. Man vågar visa mer och mer de sidorna i sig som kanske inte är de bästa och man vet inte hur det tas emot. Man vet inte om det bär. Och man vet inte om det är värt risken. Tänk om jag inte duger?
För snart två år sedan befann jag mig i den situationen. Jag kom i kontakt med en person som mer eller mindre tvingade mig att möta mina egna sidor. Sidor som jag inte ville se och känslor i mig som jag inte riktigt ville acceptera. Och varje gång vi pratade så kände jag det som att jag stod på en ranglig bro över ett stup. Jag hade ingen aning om det skulle hålla eller inte. Jag visste inte om jag dög. Jag var livrädd, det enda jag kunde gå på var att han sa att det var lugnt. Att jag skulle lita på honom.
Och varje gång jag tog ett steg och tittade tillbaka, såg jag att det hade hållit. Det hade funkat. Och han hade inte försvunnit.
Nu har jag kommit över bron och kan säga att den höll hela vägen. Jag klarade av det och jag är inte så rädd längre. Och min vän som var med hela vägen finns fortfarande kvar. Han försvann inte, trots att han vet så otroligt mycket om mig. Alltså duger jag. Jag är ok.
Och när jag tänker ett steg till, slår mig tanken om värdet av vänskap och vad det egentligen innebär. Det är en sådan förmån att lära känna någon, en annan människa litar på dig och släpper dig inpå livet.
När allt kommer omkring är det så att de enda människor som kan såra en djupt är de som man tillåter att komma på djupet, ända in i ens själ.
Så skriver Erwvin McManus i sin bok hungrig i själen. När jag kom till det stycket i boken så läste jag den meningen om och om igen. Först höll jag inte riktigt med honom, jag tyckte att man visst kunde bli sårad av någon som man inte känner så väl. Men sen när tanken hade slagit lite ro i hjärnan och jag hade funderat lite till så insåg jag att han hade rätt.
För tänk om någon av dina vänner skulle såra dig. Någon av de som står dig närmast gör eller säger något som ger dig ett sår, det såret skulle bli djupare än om samma sak skulle sägas av någon som du inte känner så väl.
Så hur förvaltar du den gåvan? Gåvan att vara någons vän...
Kram Cece
För snart två år sedan befann jag mig i den situationen. Jag kom i kontakt med en person som mer eller mindre tvingade mig att möta mina egna sidor. Sidor som jag inte ville se och känslor i mig som jag inte riktigt ville acceptera. Och varje gång vi pratade så kände jag det som att jag stod på en ranglig bro över ett stup. Jag hade ingen aning om det skulle hålla eller inte. Jag visste inte om jag dög. Jag var livrädd, det enda jag kunde gå på var att han sa att det var lugnt. Att jag skulle lita på honom.
Och varje gång jag tog ett steg och tittade tillbaka, såg jag att det hade hållit. Det hade funkat. Och han hade inte försvunnit.
Nu har jag kommit över bron och kan säga att den höll hela vägen. Jag klarade av det och jag är inte så rädd längre. Och min vän som var med hela vägen finns fortfarande kvar. Han försvann inte, trots att han vet så otroligt mycket om mig. Alltså duger jag. Jag är ok.
Och när jag tänker ett steg till, slår mig tanken om värdet av vänskap och vad det egentligen innebär. Det är en sådan förmån att lära känna någon, en annan människa litar på dig och släpper dig inpå livet.
När allt kommer omkring är det så att de enda människor som kan såra en djupt är de som man tillåter att komma på djupet, ända in i ens själ.
Så skriver Erwvin McManus i sin bok hungrig i själen. När jag kom till det stycket i boken så läste jag den meningen om och om igen. Först höll jag inte riktigt med honom, jag tyckte att man visst kunde bli sårad av någon som man inte känner så väl. Men sen när tanken hade slagit lite ro i hjärnan och jag hade funderat lite till så insåg jag att han hade rätt.
För tänk om någon av dina vänner skulle såra dig. Någon av de som står dig närmast gör eller säger något som ger dig ett sår, det såret skulle bli djupare än om samma sak skulle sägas av någon som du inte känner så väl.
Så hur förvaltar du den gåvan? Gåvan att vara någons vän...
Kram Cece
tisdag 28 oktober 2008
Värde
Jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen.
Vem du än är
Var du än är
Så är du sedd, älskad och bekräftad.
Du är någon som är värd att bli älskad. Inte för det du gör, utan för att du är en människa. Du har ett värde i och med att du är född. Ingen människa är precis som du är - du vet väl det?!
Kram Cece
Vem du än är
Var du än är
Så är du sedd, älskad och bekräftad.
Du är någon som är värd att bli älskad. Inte för det du gör, utan för att du är en människa. Du har ett värde i och med att du är född. Ingen människa är precis som du är - du vet väl det?!
Kram Cece
måndag 27 oktober 2008
Liv...
I förrgår när jag hade parkerat bilen hemma hos mig och satte nyckeln i källarporten så föll min blick på det som låg inblåst i hörnet. Där, i skydd från det mesta låg en hög med höstlöv. Det var inte några fina löv, ni vet de som är så där röda och gula och helt fantastiska. Nej, det var bruna, lite förtorkade löv.
Men så där i mitten låg ett löv som inte såg ut som de andra. Det var som att det precis hade fallit ner från trädet och det var helt grönt fortfarande. Och det låg där i mitten, nästan som om det var skyddat av de andra. Och jag fastnade med blicken på det där lövet ett tag och så började jag fundera.
Tänk om man kunde se på sig själv på det där sättet. Att det gröna fick stå för det som var bra, det som är positivt med mig och det bruna var det som inte var så bra. För min blick fastnade på det gröna, det fina och det som stod för liv. Men det är så många gånger som man istället bara ser det som är fel, det som är negativt, det som är destruktivt och det som bryter ner.
Jag vill vara den som ser det som ger liv. Den som ser det vackra, det fina och det positiva. I mig själv, men likväl hos en annan människa. För om man ser det, om det är det som man ger näring, så kommer det att växa och till slut så tar livet över. Det mörka, det negativa får inte plats utan man är någon som sprider liv.
Man säger att det hjärtat är fullt av, talar munnen. Jag vill tala liv. Jag vill vara den som uppmuntrar och bekräftar. Jag vill vara den som ser. Gud, hjälp mig...
Kram Cece
Men så där i mitten låg ett löv som inte såg ut som de andra. Det var som att det precis hade fallit ner från trädet och det var helt grönt fortfarande. Och det låg där i mitten, nästan som om det var skyddat av de andra. Och jag fastnade med blicken på det där lövet ett tag och så började jag fundera.
Tänk om man kunde se på sig själv på det där sättet. Att det gröna fick stå för det som var bra, det som är positivt med mig och det bruna var det som inte var så bra. För min blick fastnade på det gröna, det fina och det som stod för liv. Men det är så många gånger som man istället bara ser det som är fel, det som är negativt, det som är destruktivt och det som bryter ner.
Jag vill vara den som ser det som ger liv. Den som ser det vackra, det fina och det positiva. I mig själv, men likväl hos en annan människa. För om man ser det, om det är det som man ger näring, så kommer det att växa och till slut så tar livet över. Det mörka, det negativa får inte plats utan man är någon som sprider liv.
Man säger att det hjärtat är fullt av, talar munnen. Jag vill tala liv. Jag vill vara den som uppmuntrar och bekräftar. Jag vill vara den som ser. Gud, hjälp mig...
Kram Cece
söndag 26 oktober 2008
Att vara målmedveten
Ibland när jag läser intervjuer i tidningar och läser vad de får för frågor, är det alltid en fråga som jag fastnar vid. Och det är frågan om vem som de har som största inspirationskälla. Jag har ingen som helst aning om vad jag skulle svara på en sådan fråga. Det finns faktiskt ingen speciell person som jag ser upp till på det sättet.
Men så idag när jag var i Göteborg på high school musical on ice-tour med hela familjen slog det mig. Jag är och har aldrig varit särskilt intresserad av de filmerna, men min brorsdotter är det och det var för hennes skull vi åkte. Och när vi sitter där och är halvvägs in i föreställningen så blir jag så imponerad. De var så sjukt duktiga på att åka skridskor!
Och det var då jag kom på det. De som inspirerar mig är de som är bra på det de gör. Om det sen är att de är bra på att prata med människor och se dem, eller om det är människor som är bra på musik, eller på datorer, eller på någon idrott - det spelar egentligen inte så stor roll.
Att vara målmedveten och att vara inställd på att bli ännu bättre och att ha den disciplinen det krävs - det imponerar och inspirerar mig.
Kram Cece
Men så idag när jag var i Göteborg på high school musical on ice-tour med hela familjen slog det mig. Jag är och har aldrig varit särskilt intresserad av de filmerna, men min brorsdotter är det och det var för hennes skull vi åkte. Och när vi sitter där och är halvvägs in i föreställningen så blir jag så imponerad. De var så sjukt duktiga på att åka skridskor!
Och det var då jag kom på det. De som inspirerar mig är de som är bra på det de gör. Om det sen är att de är bra på att prata med människor och se dem, eller om det är människor som är bra på musik, eller på datorer, eller på någon idrott - det spelar egentligen inte så stor roll.
Att vara målmedveten och att vara inställd på att bli ännu bättre och att ha den disciplinen det krävs - det imponerar och inspirerar mig.
Kram Cece
fredag 24 oktober 2008
Att våga
Tänk att det kan vara så svårt ibland att vet hur man ska göra. Att veta om man tar rätt beslut eller inte. Jag har ganska många gånger stått vid ett vägskäl och inte vetat hur jag ska göra. Vilket beslut är det rätta? Hur ska jag kunna välja mellan två alternativ som ser lika bra ut? Hur ska jag veta vilket som är bäst?
Jag tror att man i de lägena helt enkelt bara får ta ett beslut och sen lita på att det blir bra. Att våga ta de konsekvenser som det kan bli. Ibland tänker jag "vad är det värsta som kan hända?" Det är ju inte så att världen rasar samman... Oftast får ens beslut ganska så små konsekvenser och det är rätt sällan som de är helt omöjliga att ordna till.
Så min lilla filosofiska tanke så här på kvällskvisten är... våga ta beslutet och lita på att det bär!
Kram Cece
Jag tror att man i de lägena helt enkelt bara får ta ett beslut och sen lita på att det blir bra. Att våga ta de konsekvenser som det kan bli. Ibland tänker jag "vad är det värsta som kan hända?" Det är ju inte så att världen rasar samman... Oftast får ens beslut ganska så små konsekvenser och det är rätt sällan som de är helt omöjliga att ordna till.
Så min lilla filosofiska tanke så här på kvällskvisten är... våga ta beslutet och lita på att det bär!
Kram Cece
torsdag 23 oktober 2008
Ett hörn av kärlek
Hm... jag är godissugen. Funderar på om jag ska traska ner till ica och köpa lite. Eller så biter jag ihop och struntar i det. Svårt val...
Har varit i Jönköping idag med Veronica och Ami. Var ute på ikea och a6 och småshoppade lite. En stor glädje med dagen var att vi sprang på Victoria när vi satt och åt. Så mysigt! Var grymt trött när jag kom hem och la mig på soffan och läste lite, men det gick inte så bra - jag somnade. Vaknade en timma senare så nu får vi väl se när det passar att jag somnar i afton.
I morgon ska jag och Pernilla till Hjo på förmiddagen. Och sen är jag helt ledig. Ska väl kolla lite vad jag ska sjunga på söndag - ska sjunga i kyrkan igen. Tycker inte jag gör annat just nu. Men det är ju i och för sig kul att de vill att jag ska göra det.
Fick för övrigt en kommentar angående mitt inlägg igår om prövningar. "Det handlar om hur hårt du kan bli slagen och ändå fortsätta röra dig framåt..."
Nu däremot ska jag ta en stund och placera mina vänner i varsina hörn i mitt hjärta. För om jag gör det kan jag alltid bära er med mig.
Kram Cece
Har varit i Jönköping idag med Veronica och Ami. Var ute på ikea och a6 och småshoppade lite. En stor glädje med dagen var att vi sprang på Victoria när vi satt och åt. Så mysigt! Var grymt trött när jag kom hem och la mig på soffan och läste lite, men det gick inte så bra - jag somnade. Vaknade en timma senare så nu får vi väl se när det passar att jag somnar i afton.
I morgon ska jag och Pernilla till Hjo på förmiddagen. Och sen är jag helt ledig. Ska väl kolla lite vad jag ska sjunga på söndag - ska sjunga i kyrkan igen. Tycker inte jag gör annat just nu. Men det är ju i och för sig kul att de vill att jag ska göra det.
Fick för övrigt en kommentar angående mitt inlägg igår om prövningar. "Det handlar om hur hårt du kan bli slagen och ändå fortsätta röra dig framåt..."
Nu däremot ska jag ta en stund och placera mina vänner i varsina hörn i mitt hjärta. För om jag gör det kan jag alltid bära er med mig.
Kram Cece
onsdag 22 oktober 2008
Prövningar
Hur ska man hantera när saker och ting inte går ens väg? När jag tycker att livet inte är rättvist mot mig utan det är som att hela världen bestämt sig för att gå emot mig? Eller när man ligger där i sängen, försöker sova och utan förvarning kommer ångesten. Allt blod förflyttas till fötterna och du känner dig helt iskall inombords. Rädslan tar över och man blir alldeles paralyserad och skakig på en och samma gång.
Det första jag vill säga är att livet inte är rättvist. Det är lika bra att du inser det och accepterar det. För när man ser en del personer så är det som att allt bara flyter på för dem. Det är som att de aldrig behöver lägga mer än två fingrar i kors för att lyckas. Och när man ser på en del andra så är det bara slit och inget löser sig av sig självt. Varför ska det vara så?
För ett par månader sedan när jag var i Stockholm så åt jag lunch med min bror Simon och vi pratade en del om hur vi som syskon är väldigt olika. Jag är yngst och den som vill ha trygghet, jag vill veta vad som ligger framför och jag vill väldigt gärna ha ett fast jobb. Simon å andra sidan har inte alls samma behov av trygghet. Den största delen av hans vuxna liv har han varit elitidrottare och har varit beroende av sponsorer och av inspelade pengar för att klara sig. Och han har inte haft problem med det alls. Han tycker bara det är skönt att leva och jag vet inte hur många gånger han sagt att "det löser sig".
Nu är läget att jag har vikariat och han har fast jobb - han som inte ens vill ha det... Smått ironiskt kan man tycka. Och jag kan ibland tycka att han har det så lätt för sig. Han tycker att det löser sig och det gör det ju. Nu missunnar jag honom inte hans jobb, absolut inte. Han är så värd det efter alla år av slit som idrottare. Men jag kan tycka att det är lite orättvist. Jag vill ju ha trygghet och fast jobb och han har inte alls samma behov av det. Så varför får han ha den tillvaron och den tryggheten?
Å andra sidan har jag haft jobb när jag behövt ha det. Det längsta jag gått arbetslös är en månad. Och jag har ju jobb nu, jag har inkomst och jag trivs med det jag gör, så på vilket sätt skulle det vara orättvist? Egentligen? För en del är det enklare än för andra, så är det bara och det är så livet fungerar, så acceptera det och lev ditt liv och gör ditt bästa utifrån de förutsättningar som du har.
Att leva innebär att man får erfarenheter, positiva såväl som negativa. Och det är inte så svårt att hantera det positiva, det är värre med motsatsen. Varje gång något händer som inte är så positivt försöker jag se på det utifrån och fråga mig själv på vilket sätt jag kan ta lärdom av situationen. Och det är det andra jag vill säga. Försök se på det hela utifrån ett annat perspektiv. Se på det som att du kan lära dig något av det. Påminn dig själv om att du blir starkare av det när du tagit dig igenom det.
När det gäller min ångest som dök upp häromnatten så kan jag välja att se på det på två sätt. Antingen ser jag på det som ett misslyckande och som ett nederlag att det dök upp. Jag kan se på mig själv som en sjuk, svag människa som har ett problem som inte försvinner. Eller så kan jag se att det faktiskt var två veckor sedan det hände senast. Jag har ju mått bra ända fram tills nu och jag mår ju faktiskt bra idag igen. Ångesten och oron är borta och jag känner mig lugn och tillfreds med livet.
Jag har ångest och det har jag accepterat och det har jag lärt mig att leva med. Och jag vet ju också nu vad som kan trigga igång min ångest och jag har lärt mig att hantera den. Men hur ska jag se på den? Ska jag se på det som att det är livet? Eller ska jag se på den som en prövning från Gud? Eller kan jag se att det förmodligen är en kombination?
I boken "berörd av himlen redan här" av Darlene Zscech skriver hon "Prövningen är inte för att Gud ska se hurdana vi är; Han känner oss redan innan och utan. Men varje test av tron gör vårt hjärta lite starkare och det växer i mognad och visdom..."
Jag tror nog att jag ser på mitt liv på det här sättet, eller jag försöker göra det i alla fall. Varje motgång, eller om man vill kalla det för prövning gör att jag växer som människa. Varje gång jag tagit mig igenom något jobbigt så känner jag mig starkare och jag känner en annan typ av mognad mot vad jag kände innan. Jag ser det inte som att Gud vill sätta dit mig, utan jag ser på det som att jag kan lära mig något av det. Jag tycker inte att Gud är orättvis som skickar negativa saker på mig, snarare som att Han tillåter att det händer. Han vet vad jag kan hantera och jag vet att jag aldrig blir prövad över min förmåga, även om det ibland känns så.
Men med Guds hjälp och med vänners hjälp kan jag ta mig igenom det och efteråt kan man stå där och känna sig lite starkare. Gud har aldrig brutit sina löften till mig... och Han kommer inte att bryta sina löften till dig heller.
Kram Cece
Det första jag vill säga är att livet inte är rättvist. Det är lika bra att du inser det och accepterar det. För när man ser en del personer så är det som att allt bara flyter på för dem. Det är som att de aldrig behöver lägga mer än två fingrar i kors för att lyckas. Och när man ser på en del andra så är det bara slit och inget löser sig av sig självt. Varför ska det vara så?
För ett par månader sedan när jag var i Stockholm så åt jag lunch med min bror Simon och vi pratade en del om hur vi som syskon är väldigt olika. Jag är yngst och den som vill ha trygghet, jag vill veta vad som ligger framför och jag vill väldigt gärna ha ett fast jobb. Simon å andra sidan har inte alls samma behov av trygghet. Den största delen av hans vuxna liv har han varit elitidrottare och har varit beroende av sponsorer och av inspelade pengar för att klara sig. Och han har inte haft problem med det alls. Han tycker bara det är skönt att leva och jag vet inte hur många gånger han sagt att "det löser sig".
Nu är läget att jag har vikariat och han har fast jobb - han som inte ens vill ha det... Smått ironiskt kan man tycka. Och jag kan ibland tycka att han har det så lätt för sig. Han tycker att det löser sig och det gör det ju. Nu missunnar jag honom inte hans jobb, absolut inte. Han är så värd det efter alla år av slit som idrottare. Men jag kan tycka att det är lite orättvist. Jag vill ju ha trygghet och fast jobb och han har inte alls samma behov av det. Så varför får han ha den tillvaron och den tryggheten?
Å andra sidan har jag haft jobb när jag behövt ha det. Det längsta jag gått arbetslös är en månad. Och jag har ju jobb nu, jag har inkomst och jag trivs med det jag gör, så på vilket sätt skulle det vara orättvist? Egentligen? För en del är det enklare än för andra, så är det bara och det är så livet fungerar, så acceptera det och lev ditt liv och gör ditt bästa utifrån de förutsättningar som du har.
Att leva innebär att man får erfarenheter, positiva såväl som negativa. Och det är inte så svårt att hantera det positiva, det är värre med motsatsen. Varje gång något händer som inte är så positivt försöker jag se på det utifrån och fråga mig själv på vilket sätt jag kan ta lärdom av situationen. Och det är det andra jag vill säga. Försök se på det hela utifrån ett annat perspektiv. Se på det som att du kan lära dig något av det. Påminn dig själv om att du blir starkare av det när du tagit dig igenom det.
När det gäller min ångest som dök upp häromnatten så kan jag välja att se på det på två sätt. Antingen ser jag på det som ett misslyckande och som ett nederlag att det dök upp. Jag kan se på mig själv som en sjuk, svag människa som har ett problem som inte försvinner. Eller så kan jag se att det faktiskt var två veckor sedan det hände senast. Jag har ju mått bra ända fram tills nu och jag mår ju faktiskt bra idag igen. Ångesten och oron är borta och jag känner mig lugn och tillfreds med livet.
Jag har ångest och det har jag accepterat och det har jag lärt mig att leva med. Och jag vet ju också nu vad som kan trigga igång min ångest och jag har lärt mig att hantera den. Men hur ska jag se på den? Ska jag se på det som att det är livet? Eller ska jag se på den som en prövning från Gud? Eller kan jag se att det förmodligen är en kombination?
I boken "berörd av himlen redan här" av Darlene Zscech skriver hon "Prövningen är inte för att Gud ska se hurdana vi är; Han känner oss redan innan och utan. Men varje test av tron gör vårt hjärta lite starkare och det växer i mognad och visdom..."
Jag tror nog att jag ser på mitt liv på det här sättet, eller jag försöker göra det i alla fall. Varje motgång, eller om man vill kalla det för prövning gör att jag växer som människa. Varje gång jag tagit mig igenom något jobbigt så känner jag mig starkare och jag känner en annan typ av mognad mot vad jag kände innan. Jag ser det inte som att Gud vill sätta dit mig, utan jag ser på det som att jag kan lära mig något av det. Jag tycker inte att Gud är orättvis som skickar negativa saker på mig, snarare som att Han tillåter att det händer. Han vet vad jag kan hantera och jag vet att jag aldrig blir prövad över min förmåga, även om det ibland känns så.
Men med Guds hjälp och med vänners hjälp kan jag ta mig igenom det och efteråt kan man stå där och känna sig lite starkare. Gud har aldrig brutit sina löften till mig... och Han kommer inte att bryta sina löften till dig heller.
Kram Cece
tisdag 21 oktober 2008
Leeeediiiiig!
Tänk att ett enda ord kan skänka så mycket glädje... Kom hem från jobbet för en timme sen, har ätit kvällsmat och suttit i soffan lite och slökollat på tv. Magda och Veronica är på väg hit om en stund, men jag funderar på att avstyra det hela. Är väldigt, väldigt trött och borde kanske bara va hemma och lägga mig istället.
Orkar inte skriva något långt filosofiskt inlägg ikväll - inte för att jag inte har några tankar, mer att jag inte orkar.
Kram Cece
Orkar inte skriva något långt filosofiskt inlägg ikväll - inte för att jag inte har några tankar, mer att jag inte orkar.
Kram Cece
Delvis klart
Det är märkligt men det stämmer faktiskt. Vargtimmen... De jobbigaste timmarna på natten mellan 02:00-04:00. I alla fall var det så för mig i natt. Jag kom inte till ro, somnade först strax efter 03:00 och när klockan ringde vid 08:00 i morse var jag helt borta. Tycker inte riktigt om när känslorna och ångesten tar över hela min varelse. Å andra sidan har den hållit sig borta i ungefär två veckor så jag har ändå haft det rätt bra.
Fördelen nu är ju att jag förstår och ser vad som triggar igång den. Men ändå var jag inte förberedd på den. Messade en del med L inatt. Vet inte vad jag skulle gjort utan den kontakten. Det var min livlina...
Idag känns det ändå bättre. Är helt slut och vill helst bara hem och sova i soffan, men jag har ju elever så det funkar ju inte. Ska vara här till halv sju. Sen är jag ledig i 12 dagar. 12 hela långa dagar då jag inte behöver åka till jobbet. Förvisso har jag ju pedagogdagarna i Stockholm, men det känns inte som att de räknas...
Kram Cece
Fördelen nu är ju att jag förstår och ser vad som triggar igång den. Men ändå var jag inte förberedd på den. Messade en del med L inatt. Vet inte vad jag skulle gjort utan den kontakten. Det var min livlina...
Idag känns det ändå bättre. Är helt slut och vill helst bara hem och sova i soffan, men jag har ju elever så det funkar ju inte. Ska vara här till halv sju. Sen är jag ledig i 12 dagar. 12 hela långa dagar då jag inte behöver åka till jobbet. Förvisso har jag ju pedagogdagarna i Stockholm, men det känns inte som att de räknas...
Kram Cece
mitt i natten...
Kan inte sova. Alla tankar drar åt varsitt håll i hjärnan och de ger mig ingen ro. Det stora grå rullade in över mig med full kraft och vägrar försvinna. Det börjar till och med förvandlas till ett stort svart hål. Förundras varje gång över hur snabbt det kan förändras. Hur något litet kan ge så här stora konsekvenser. Det är väl priset man får betala för att man är känslomänniska gissar jag...
Kram Cece
Kram Cece
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)