Lugn och trygg

Det var evigheter sedan jag gav ifrån mig något livstecken här på bloggen. Men jag ser att ni är några som tittar in här ändå - TACK! Det gläder mig!

Mitt liv är i en enda stor förändringsfas. Det känns som att jag lever mitt i en karusell - nya saker dyker upp hela tiden och jag vet inte riktigt när den ska stanna. När ska förändringen sluta.

Men det märkliga är att jag älskar det! Jag som känner mig trygg med ramar och när jag vet vad som förväntas av mig - jag lever i det motsatta just nu, men jag älskar det! Och det förvånar mig att jag gör det.

Jag mår otroligt bra. Jag är lugnare än vad jag någonsin har varit. Gud känns närmare än på länge. Jag vet vem jag är och jag har börjat älska mig själv - på riktigt. Den känslan är oslagbar!

Illusionen

Vad jag trodde om livet...

• Om jag bara får fast jobb så blir allt bra.
• Om jag bara går ner i vikt så kommer jag känna mig lycklig.
• Om jag bara träffar någon man så hittar jag den trygghet som jag behöver.
• Om jag bara får långt hår så kommer jag trivas med mig själv.

Hur det är just nu...

• Jag har sagt upp mig och har ett 10 månaders vik framför mig - sedan har jag ingen aning.
• Jag väger lika mycket nu som för ett år sedan.
• Jag är fortfarande singel
• Håret är i och för sig på utväxt...

Hur mår jag då?

• Jag känner mig lugnare än på länge.
• Jag känner mig lyckligare än på länge
• Jag är mer trygg i mig själv än vad jag någonsin har varit.

Undrar vad som skulle ha hänt om jag hade släppt kontrollen för länge sedan...

Lycka

Lägenheten är uppsagd. Kontraktet är påskrivet. Nu är den min på riktigt!

Mitt inres fokus har förändrats

För var dag som går så inser jag mer och mer hur mycket jag älskar Jesus. Hur tacksam jag är över allt som Han har gjort för mig. Och det märkliga har skett den senaste tiden.

Jag har ju berättat att jag ska byta jobb och att det är en stor förändring för mig, men jag har inte berättat i vilken omfattning det påverkar mig. Jag har de senaste sju åren arbetat som sångpedagog - först på olika musikskolor och nu de senaste åren på en gymnasieskola. Allt har sett jättebra ut. Jag verkar kompetent och jag har fått elevernas förtroende. 

Men inom mig har det pyrt något. Ni vet den där känslan av att det är något som inte stämmer, men man kan inte sätta fingret på vad det är. Den där känslan ökade under hösten och när jullovet kom så hände det saker som jag inte tror var slumpen. 

Jag tittade på filmer, serier på tv och jag mötte människor som sade samma sak - "jag var tvungen att gå. Jag kunde inte stanna kvar i det sammanhanget för det var inte där jag skulle vara. Det är ganska osäkert i människors ögon, men jag visste att jag inte hade något val". 

... de där orden fastnade i mig. Jag började tänka att det kanske var mig det handlade om, men jag vågade inte riktigt formulera det. När jag sedan satt i min soffa kvällen innan jag skulle börja jobba igen så vågade jag säga det som inte stämde - jag ville inte gå tillbaka till jobbet som lärare. Jag orkade inte längre. 

Jag delade detta med ett fåtal nära vänner. Jag ville inte dela det med så många för jag var rädd för reaktioner. Vad folk skulle säga. I tysthet sökte jag annat jobb och fick det. Men det där jobbet i tystnaden gjorde också att jag kände att jag ljög för människor. Mina vänner, min familj och framförallt mina kollegor. Men jag kände att jag inte hade något val. Jag var tvungen att gå. 

Jag har redan börjat på det nya i den mån jag kan jobba. Mitt jobb på gymnasiet är ju kvar terminen ut och det gör att jag är på det nya så mycket jag kan. Det blir långa dagar och mycket att lära, men det är så roligt! Jag vet att jag har tagit rätt beslut, för jag är helt övertygad om att jag hade blivit sjuk igen om jag hade varit kvar. 

Det lugn som jag känner inför framtiden är något som jag aldrig har känt. Jag har kastat mig utför klippan - just nu flyger jag och jag har ingen aning om vart det landar. Men skillnaden mot så många gånger förut är att jag älskar den här känslan! 

Den lovsång och tacksamhet som finns i mitt inre är helt oslagbar. Nu när jag har släppt sången och musiken som yrke - så flödar istället friheten och Guds Ande på ett helt annat sätt när jag tillber. Den här sången ska jag och två goda vänner sjunga på en gudstjänst i morgon och även om musikstilen inte tilltalar min personliga smak, så älskar jag den ändå. För mitt inre tillber. Och det är det som allt ska handla om...

I could never praise Him enough

for the cross of Calvary

I could never thank Him enough

for salvation full and free

I could never do anything

to deserve such perfect love

Oh for everything He's done

I could never praise Him enough

For many years I've served the Lord

the best that I know how

Giving unto Him my time

and telling of His power

But if I were to spend 

unending hours on my knees

Praising Him for everything

He's ever done for me

A thousand tongues could never tell

just what the Lord has done

As if He hadn't done enough

He sent His only Son

To hang upon a rugged cross 

and bear the load of sin

That explains why I can't express

the love I have for Him

I could never praise Him enough

for the cross of Calvary

I could never thank Him enough

for salvation full and free

I could never do anything

to deserve such perfect love

Oh for everything He's done

I could never praise Him enough

Det faller på plats

Det är så märkligt allting. Jag är helt förundrad - samtidigt är jag inte förvånad.

Saker och ting faller på plats. Nästan som av sig själv. Det är dessutom nästan mer eller mindre utan kamp. Som att händelserna bara klickar i varandra. Passar ihop med det som just hänt och så givet för nästa.

Känner en enorm tacksamhet till Gud. Glad. Lycklig. Tacksam.

Men framförallt - oerhört lättad!

Lite jobbigt idag

Nu vet alla. Min familj vet. Min chef och mina kollegor. Jag har nästan blivit upplärd färdigt på det nya jobbet. Och idag gjorde jag det värsta... Jag berättade för mina elever att jag inte fortsätter nästa år. Fruktansvärt jobbigt var det. Ångesten och oron rev i mig, men jag ville att de skulle få veta av mig att jag ska sluta.

Reaktionen blev tårar och mitt hjärta brast. Skulle vilja krama om hela bunten, för jag älskar verkligen de där tonåringarna!

Jag vet längst inne att jag har tagit rätt beslut, men de senaste dagarna har osäkerheten kommit. Gör jag verkligen rätt? Överdriver jag inte och överreagerar? Har det verkligen varit så jobbigt egentligen?

Det nya jobbet är fantastiskt roligt. Jag älskar att sitta med papper och strukturera. Jobba med layout och registrering. Jag skulle kunna jobba för evigt med det, så jag vet att jag tagit rätt beslut.

Det är bara det att det idag känns lite jobbigt.

Nu är det klart

Ibland så märker man hur viktigt det är att stanna upp och andas. Och när man gör det så blir det så tydligt hur länge man hållit andan.

Så har det varit för mig. Jag har haft några månader som varit otroligt omtumlande för mig. En tid då stora saker har legat i mig, men som jag inte kunnat dela. Men nu när allt är klart så märker jag hur trött jag är.

Samtidigt är min själ lättare än på länge. Även om det varit ett jobbigt beslut så vet jag att jag har gjort rätt. Den känslan är överlägsen!

Vad jag har gjort? Jo, jag har sagt upp mig och ska byta jobb.

Visdomsord

Förändringens ansikte

För några år sedan började jag läsa en bok som provocerade mig enormt. Jag vet att jag läste något kapitel, men så blev jag så arg att jag ställde tillbaka den i bokhyllan.

I söndags började jag läsa den boken igen. Nu har jag läst ett kapitel och jag har ingen aning om vad som provocerade mig så enormt förra gången. Kanske är det så att jag är på en annan plats i livet och är mer mottaglig för dess innehåll. Eller så har jag helt enkelt förändrats.

Det här med förändring och att utmana sig själv är inte lika jobbigt längre. Jag tycker fortfarande om trygghet och när jag vet vad som förväntas av mig, men jag är inte i lika stort behov av det.

Tänk att det kan förändras så. Att något som skapat irritation och ångest istället kan ge frid och inspiration...

Fear is just a feeling and you can get over it...

Visa mig Gud!

Det har varit en märklig dag idag. Ångesten har suttit i kroppen och jag hade helst av allt bara stängt in mig i mitt hem. Struntat i att svara i telefon och isolera mig.

Men jag gjorde inte det. Istället blev dagen och kvällen helt annorlunda.

Jag skulle bara åka förbi kyrkan en sväng och säga "hej" till en god vän som gästade en konsert här. Vi har inte setts på två år och egentligen är det hans fru som jag känner mest - men jag ville ändå sitta och prata lite.

Det blev att vi satt länge. Pratade om sådant som jag aldrig pratat med honom om. Om Gud. Familj. Förväntningar och trovärdighet.

Under konserten - då jag mest satt och skakade och hade hjärtklappning av all ångest, så var det som att Gud kramade om mig. Viskade stilla att "det ordnar sig. Lita bara på mig för jag är med." Och jag visste att det var sant. Jag kände hur mitt hjärta ställde in sig på bön och i samma stund sjöng han låten Show me.

Och även fast den texten är en bön, så blev den i kväll en bekräftelse på att jag har tagit rätt beslut. Att den förändring jag står inför är en förlängning av den bön som jag bett - att jag ska vara där Gud vill att jag ska vara.

All of the things that I've shared with you

Given me joy

I'm proud to say that I know you

Let me see
Let me know what awaits me

Show me what You want to
Show me where You want me
What can I change?
I'm still the same
But I'll give anything for you to
Show me where You want to
Lead me closer to Your heart

Because You're all
That I'm living for

To compromise
Never crossed my mind
You are the one that I turn to

Give me a chance to see more of who You are

Brottningskampen

Ibland önskar jag att jag kunde berätta allt för er. Visa vem jag är och sluta gömma mig bakom de skrivna raderna. Tala om för er vad det är jag brottas med just nu. Den förändring som jag står inför. Ibland vill jag berätta allt. In i minsta detalj.

Men jag är inte där. Inte än. Kanske inte någonsin.

Att vara personlig, men inte privat har hela tiden varit min tanke med den här bloggen. Det har på ett sätt varit min räddning. Att kunna skriva alla mörka, destruktiva tankar som har snurrat i mig utan att jag riskerar att möta frågor när man ses. Jag har kunnat välja mina stunder då jag är helt ärlig.

Men det är också väldigt svårt. Särskilt nu. Vill berätta allt - men ingenting är klart. Snart ska jag berätta. I alla fall lite grand.

Jag är fortfarande ett barn

Det finns något fridfullt över bilden. Lugnet. Värmen. Vilan. Den påminner mig om min barndoms fönster. Det som fanns i taket på vindsrummet. Där jag låg på golvet och tittade ut. Drömde mig bort när jag såg molnen röra sig i vinden. Tänkte att det var huset som rörde sig och att molnen stod still. 

Det fascinerade mig. Att jorden snurrar men att vi inte trillar av. 

Ibland kommer längtan tillbaka - längtan att vara barn igen. Den tid då man bara levde. Omedveten om alla beslut som man skulle ställas inför som vuxen. Alla svårigheter och sorger. 

Men det hör ju till livet att man växer. Att bli vuxen handlar ju om att ha blivit förberedd på att ta just beslut. Att möta de situationer som hör till livet. 

Och när jag tänker efter så inser jag att jag även nu känner mig trygg. Lugn. Orädd inför framtiden och vad den kommer att innebära. Jag är vuxen i mina föräldrars ögon, men i Guds ögon är jag fortfarande ett barn. 

Hjärtat gör lite ont

Ibland liksom livet stannar upp för en stund. Något händer som gör att hjärtat värker av smärta. Det är inte mitt hjärta som är trasigt - det är någon annans. Men det som gör mest ont är att jag inte kan göra något för att underlätta. Hur mycket jag än vill.

Men jag finns här. Jag försvinner inte. Även om det gör ont hos mig också.

...

Jag har inte skrivit på länge - jag vet. Men jag finns här - det är bara lite mycket just nu...

Vänskap

Ibland blir jag så medveten om vänskapens betydelse. Hur den både kan förändras och vara som den alltid har varit.

Det finns de i mitt liv som jag har hittat tillbaka till. De som jag inte haft kontakt med på flera år, men som när man träffas uppdaterar vad som hänt sedan sist och sedan är man tillbaka där man en gång var.

Det finns personer i mitt liv som jag alltid trott ska vara kvar. En vänskap som känns trygg och som sträcker sig långt tillbaka. Men den visade sig inte hålla. Livet har kommit emellan och förändrat förutsättningarna. Den insikten väckte en stor sorg i mig.

Sedan finns det de som kommit till på senare år. De som man inte trodde skulle ha så stor betydelse men som visat sig vara så otroligt värdefulla.

Det finns människor som man förstår redan när man träffas första gången att de här människorna kommer att ha en speciell plats i hjärtat. En vänskap som fördjupas samtidigt som livet förändras. Vänner som visar sig vara ovärdeliga.

Att vara någons vän är en gåva. Man blir på ett sätt inbjuden att dela någons liv. Möta både svårigheter och glädje tillsammans. Det är helt fantastiskt, samtidigt som det kan vara oerhört svårt. Man vet inte om man verkligen vågar visa att det är svårt. Att man har en tung period.

Men man kan inte veta om det håller om man inte vågar. Antingen rinner vänskapen ut i sanden eller så fördjupas den. För mig har det oftast visa sig hålla. Vänskapen har vuxit och den har blivit något som jag värdesätter högt.

Jag hoppas att du också får vara med om det.