Ny layout

Det sägs att ombyte förnöjer och nu har jag bytt layout igen =) Blev lite less på att man bara kunde skriva ett visst antal ord när man skulle kommentera. Plus att jag ville byta lite =)

Kram på er

Jag - utbränd?

Jag vet inte varför jag har så svårt att säga att jag är utbränd, det är enklare på något vis att säga att jag har en utmattning. I betydelse är det samma sak – men för mig är det skillnad. Dessutom står det på mitt sjukintyg att det är depression som är min diagnos – inte utbrändhet. Men det betyder inte att jag inte har accepterat det hela.

Fanns det en tanke med att jag skulle bli sjuk? Nej. Tror jag att det finns någon mening med det? Nej, det tror jag inte, men det var så här det blev. En del människor vet inte hur de ska hantera om någon i deras närhet hamnar i kris och man kan få höra att ”det finns en mening med det ”. Men är man den som får höra det – det är som ett hån.

Jag tror inte att det var Guds mening att jag skulle få en depression, eller att jag skulle behöva vara sjukskriven. Jag tror inte att det var meningen att jag skulle ha ångest och behöva äta antidepressiv medicin. Däremot har jag lärt mig saker, framförallt har jag lärt känna mig själv genom det här.

Men jag tror inte att det var meningen ifrån början.

Guds vatten

Jag behöver tvätta min bil. Den är både dammig och smutsig och det börjar även bli dags att byta till sommardäck. När jag väl håller på med det kan jag tycka att det är ganska okej, men det är så segt innan.

Man måste fixa fram vatten och bilschampo och tvättsvampar och man blir blöt och trött i armarna av alla försök att gnugga bort myggen som dött emot motorhuven. Men efteråt när bilen står och skiner i solen känner man sig ändå glad och det var värt de där timmarna som det tog att få den ren.

Ibland önskar jag att man bara kunde knäppa med fingrarna och så blir bilen ren, men det fungerar ju tyvärr inte så och likadant är det ju med en själv. Det skulle vara så skönt om man bara vaknade en dag och allt var löst och man hade inga problem.

För att få bilen ren behöver jag vatten och för att få mitt liv rent behöver jag Gud och även om vattnet gör mycket, blir det ändå inte helt rent om man inte gör lite själv. Det är jag som behöver gnugga och skrubba - men jag har hjälp av vattnet.

Det känns skönt att veta!

En helt vanlig dag

Mår än så länge bättre idag. Har varit i stan med mamma och har nu betalt mina räkningar.

Ofta så här dagen-efter-vidrig-ångest brukar jag vara väldigt trött, men faktiskt är jag inte det idag. Inte tröttare än vanligt i alla fall. Däremot känns det väldigt främmande att jag kan ha så dåliga dagar.

Tog ett mannakorn nyss och det kändes som att Gud ville säga något till mig.

Herren bevarar dig, Herren är ditt skydd på din högra sida. Solen skall inte skada dig om dagen, och inte månen om natten.

Det pendlar lite...

Vill sova men vågar inte riktigt. Har tagit en tablett fast jag hade tänkt sova utan i natt. Vågar inte chansa på en sömnlös natt där rädslan och ångesten tar över helt och hållet.

Formuleringarna fastnar inom mig. De stannar där och jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det jag just nu känner.

Jag vågar inte sätta ord på känslorna, på tankarna. För om jag gör det, då blir allt på riktigt. Så länge jag inte säger dem högt eller skriver ned dem, då finns de inte. Då är allt bara på låtsas och då behöver jag heller inte acceptera det.

Jag avskyr när måendet pendlar så här. Jag mådde bra fram till fem ungefär, sedan började det sakta sjunka. Jag tar åt mig allting och läser in vad jag tror att andra tänker om mig. Egentligen har jag ingen aning.

Jag behöver också snart ta några beslut men jag vet inte om jag klarar av det. Önskar att någon annan kan ta dem åt mig. Jag vet att det inte funkar så, men man kan ju alltid hoppas. Får panik av valmöjligheter och att jag måste säga ja eller nej. Alla jag pratar med har åsikter - själv vet jag inte vad jag tycker.

Det sjunker

Jag sjunker ikväll. Känner mig trött och ledsen och depression tar över. Det var länge sedan jag kände så här. Förut när jag satt här i soffan kände jag hur ångesten gjorde entré. Hjärtat rusade och händerna skakade.

Det är så märkligt när det händer. Av ingen anledning alls känner jag mig livrädd. Hela kroppen spänner sig och jag är redo att rusa så långt jag bara kan, samtidigt är jag paralyserad av den där vidriga rädslan. Jag avskyr när det blir så. Jag verkligen avskyr det.

En del vänder sig till Gud när de mår dåligt, jag gör tvärtom. Inte så att jag vänder mig till den onda sidan, men jag isolerar mig. Jag bygger upp min mur och isolerar mig, kommer tillbaka till mina gamla tankebanor att "ensam är stark". Jag vill bara svära och skrika. Inget av det hjälper, men jag vill ändå göra det.

Jag vill gå och lägga mig och sova bort det värsta, men jag är rädd för tystnaden, för mörkret. Jag är rädd för vad som kan hända.

Ångesten tar över nu igen och jag orkar inte riktigt hantera den på rätt sätt...

Förlåt...

Ledig dag

Idag har jag kunnat ta allt i min egen takt och enligt min rutin och då mår jag bra. Sov till halv tio, låg kvar i sängen till tolv, upp och åt lite frukost och plockade i ordning i lägenheten innan jag gick ner och startade igång de första maskinerna med tvätt. Nu är alla sex maskiner hängda och jag väntar bara på att de ska torka.

Sitter i soffan med fötterna på bordet och lyssnar på grannarna som pratar. Köket ser ut som kriget och det är disk på hela diskbänken, men det orkar jag inte ta hand om idag, gör det i morgon istället.

Vet inte vad som ska hända ikväll. Är körslaget på tv och jag har ju två gamla elever med i en kör så det blir nog att jag tittar på det.

Har inte så mycket vettigt att säga idag känns det som. Mer än att jag mår ganska bra - skönt.

Tröööött!

Jag hade nästan glömt bort att jag kunde vara så här trött mitt på dagen. Det är helt sjukt. Vaknade kvart i nio av att telefonen ringde och sedan kunde jag inte riktigt somna om. Var iväg på ett möte för att sedan åka in till stan och äta lunch med två vänner. Thai-mat. Mycket, mycket gott!

Direkt när jag kom hem gick jag ner till vårdcentralen för att träffa min kurator. Vet inte om det blev så mycket klokt sagt egentligen för jag var så trött. Jag hade inte behövt säga det för hon märkte det redan när jag kom dit. I vanliga fall brukar vi prata i lite drygt en timme, men idag sade hon redan efter trekvart att vi skulle titta på en ny tid för jag såg så trött ut. Hon hade rätt - jag orkade verkligen inte koncentrera mig och jag minns inte ens vad vi pratade om.

Ikväll ska jag hem till ett par vänner och titta på let's dance. Blir en trött, slö kväll men det känns helt okej.

Nu däremot blir det liggande läge i soffan...

Det börjar vända

Mår lite bättre nu ikväll faktiskt och det trots att jag var med mina föräldrar till min morbror och hans familj för att äta våfflor. Jag ville verkligen inte åka dit, jag ville bara vara hemma och stänga in mig i min ensamhet, men det blev inte så. Men förvånande nog gick det bra.

Nu är jag hemma igen och har tänkt att sitta i min soffa resten av kvällen. I morgon ska jag till kuratorn igen, det känns väldigt, väldigt skönt.

Ruta ett?

Det känns verkligen som att jag är tillbaka på ruta ett. Är trött - samtidigt är rastlösheten vidrig. Klarar knappt av att vara hemma.

En del känner att de måste aktivera mig och lyssnar inte när jag säger nej. Det slutar med att jag gör våld på mig själv för att bevara friden. Tårarna gjorde entré och jag känner mig som en förlorare - en looooooser.

Jag vet att jag inte är det, men känslan är ändå helt och hållet närvarande.

Var det för tidigt att börja jobba igen? Borde jag ha varit hemma längre? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte mår så bra idag.

Det känns märkligt

Mår fortfarande inte alls bra. Märker hur jag faller tillbaka till mönstret att vilja ta med datorn till sovrummet och sätta igång någon film eller serie att somna till. Oron och rastlösheten är helt galen inom mig, kommer inte till ro överhuvudtaget.

Har en väldigt märklig känsla inom mig och den är svår att förklara, men det känns som att min kropp gör sig redo för att gäspa. Den där öppna, ytliga känslan som gör att man inte kan djupandas. Luften fyller bara lungorna till hälften och jag spänner mig, drar upp axlarna mot öronen och jag får påminna mig om och om igen att släppa ner dem.

Det värker i kroppen ikväll också. Handlederna är stela och det pirrar i musklerna som om de har jobbat hårt. Fingrarna är svullna och ser ut som små korvar. Ringen jag fick av mina bröder när jag fyllde 25 och som jag haft på mig nästan dagligen sedan dess, den passar inte längre.

När jag har suttit stilla i mer än en kvart och jag ska börja gå igen känner jag mig som en stel gammal tant. Fotlederna är låsta och det tar mig någon minut innan jag kan gå som vanligt igen. Minns inte riktigt när jag kände så senast. Jag vet att jag hade det i början av min sjukskrivning och när något jobbigt hände, men de senaste veckorna har jag inte känt av det.

Vet inte om jag ska se det som ett bakslag eller som en naturlig reaktion på att jag har börjat jobba igen. Jag har sedan länge slutat försöka förstå allt. En del saker får man ta bara för vad de är.

Hjärnan är mer med nu i alla fall, inte lika seg som tidigare ikväll. Alltid något...

Men trots att jag kanske låter negativ och som att jag radar upp mina problem, känner jag mig ändå stolt över att jag börjat jobba igen. Stolt och glad.

Jobbig dag

Usch. Idag har det varit en jobbig dag. Började redan i morse när jag vaknade mitt i en dröm av telefonen. Inte för att det var jättetidigt, men tillräckligt för att störa min rutin. Kom iväg i samma tid som igår till jobbet, men idag var känslan att jag var sen, trots att jag skulle komma fram en och en halv timme innan första eleven skulle komma.

Hade noll tålamod på mina medtrafikanter och det kändes inte alls bra. Dock dök det bara upp tre elever idag och mellan alla hade jag minst fyrtio minuter vilket kändes väldigt skönt. Det skulle ha kommit tre elever till, men det gjorde det aldrig.

Har fått påminna mig själv om att ta det lugnt idag och komma ihåg att andas. Har känt mig überstressad och varje sak som har hänt har känts som jobbiga saker som bara är i vägen.

Är ändå stolt över att jag är tillbaka på jobbet igen, även om jag känner mig löjlig som reagerar som jag har gjort idag, tycker jag överdriver. Tre elever på en dag - fånigt att inte orka.

Men jag ska försöka fokusera på det positiva och inte på det som inte har varit bra idag. Är glad över att min sista elev är världens lilla guldkorn som förgyllde min dag. Att en annan elev som fortfarande sjunger för min kollega tittade in och gav mig en kram och sade att hon var glad att jag var tillbaka och att hon såg fram emot att få komma tillbaka till mig så småningom.

Jag fokuserar på det istället för att jag känna efter och märka att jag är helt slut. Att jag egentligen är för trött för att laga mat, men jag måste, matkassen står fortfarande kvar i hallen.

Ikväll blir det vila, vila, vila. Likadant i morgon. Det blir bra det.

Det har gått en hel livstid

Jag överlevde. Jag klev upp, duschade, satte mig i bilen och for till jobbet. Köpte en latte på McDonalds på vägen och kom fram vid halv ett. Plockade med lite papper, slängde onödiga kopior och började bläddra ibland noterna och satte mig vid det ostämda pianot och började spela. Märkte att jag kom ihåg hur man läser noter och rösten bar bättre än vad jag trodde. Jag mötte mina kollegor som alla log och sade "vad roligt att se dig, välkommen tillbaka!"

Jag gick mellan mitt rum och kopiatorn och insåg att jag inte alls behövde småspringa, det gick alldeles utmärkt att gå lugnt och stilla. Hjärnan var seg och jag behövde koncentrera mig lite mer än vanligt, men jag klarade av det. Med stapplande små steg tar jag mig tillbaka till arbetslivet igen.

Är inte jättetrött nu, inte heller särskilt uppe i varv, men jag märker att allt går lite långsammare än i vanliga fall. Det känns som att kroppen sitter i någon slags form och varje rörelse är lite stel, lite trög.

När jag satt i bilen idag var det som att det var igår jag åkte den vägen för att komma till jobbet - på samma gång kändes det som att det har gått en hel livstid. Jag är fortfarande den jag var i oktober då jag senast var där, men jag är ändå helt förändrad. Jag är samma person, men ändå inte.

Men jag överlevde...

I morgon jobbar jag igen...

Det känns helt overkligt att jag ska börja jobba igen i morgon. Förvisso är det bara 25 % nu till en början, men ändå. Väldigt, väldigt overkligt.

Försöker släppa alla tankar och all oro - det går väl sådär.

Anade att det skulle bli så här och blev väl inte helt förvånad, ändå känns det lite tufft.

All självkänsla och all den säkerhet som jag har byggt upp de senaste månaderna är som bortblåsta och det känns som att jag är tillbaka på ruta ett igen. Fast inte på så sätt att jag får panik över att jag ska jobba, jag har bara en molande oro i mig och jag känner mig återigen tveksam på mig själv och mina beslut.

Tror jag måste sluta ta stilnoct några nätter. Har tagit i princip varenda kväll nu den senaste månaden tror jag och jag märker hur kroppen börjar vänja sig vid dem. Tog en för en timme sedan och jag känner knappt av dess effekter. Kändes dock inte som rätt kväll att sluta just nu. Får se hur det känns i morgon.

Usch, det känns som att jag lever i en dröm. Som att allt som sker inte händer på riktigt. Som att allt bara är på låtsas.

Förlåt om jag inte är så munter ikväll, det är bara det att allt känns väldigt, väldigt overkligt...

Släpp det!

Känner mig bara trött och ledsen idag. Känns inte bra alls. Särskilt inte som jag ska börja jobba i morgon igen. Känner mig dessutom orolig idag. Vet inte om det beror på jobbet eller om det är något annat. Någons ord startade igång tusen tankar i mig och jag kan inte släppa det även om det är det jag måste göra. Jag kan inte göra något åt det - inte just nu i alla fall.

Släpp det, släpp det, släpp det...