Den gömda skatten

Den här texten fick jag mailad till mig av en god vän. Tror att det finns fler än jag som behöver höra det här just nu...

...........................................................

Människan är en åker. I denna åker finns en gömd skatt (Matt 13:44). Djupast i ditt inre bär du på en ofattbar rikedom, du bär på gudomligt liv. Innan du når fram till skatten måste du arbeta igenom många skikt där du konfronteras med en mängd olika saker som kan tyckas vara något helt annat än den skatt du söker. Kanske blir du förvånad att så mycket oreda och orenhet finns inom dig.

Då är det viktigt att du förstår vad det är du söker, så att du inte stannar upp eller förlorar modet inför allt du stöter på. Du söker efter ditt ljus, men du kan inte undgå att även möta ditt mörker. Det är just genom att du låter något av ljuset komma in i dig som du blir medveten om ditt mörker.

När du på allvar strävar efter att vara god och kärleksfull, då kommer det att avslöjas hur mycket ondska och kärlekslöshet som finns i dig. Ju mer du kämpar för att vara sann, desto mer visar sig din "osanning".

Du behöver inte inrikta dig på att söka dina fel. Om du söker Gud av hela ditt hjärta, visar sig felen av sig själva. Då gäller det att inte att inte blunda för dem, utan tvärtom se dem i allt deras elände.

Det är inte särskilt uppmuntrande att bli ställd inför all den orenhet vi bär inom oss. Det kan vara förkrossande. Det är denna förkrosselse som är vägen fram till skatten. Men fastna inte i ditt elände, fäst i stället blicken på Gud. Det är Han själv som är din skatt.

godnatt

Jag är trött. Inte bara för att det är sent utan det är som att hela mitt jag är trött. Orkar inte riktigt och jag märker hur jag skärmar av mig. Distansierar mig och undviker samtal. Blir kort i tonen och bygger upp mitt skydd.

Vet inte riktigt varför jag gör så. Om det är en reaktion på det som har varit i veckan. Skulle tro det. Har umgåtts med människor varenda dag den senaste veckan och det är jag inte van vid. Jag behöver vara ensam. Få vara ifred. Ska nog stänga in mig i morgon och bara vara hemma.

Umgås med mig själv och med Gud. Påminna mig om att jag inte behöver oroa mig. Att Han har allting i Sin hand. Jag kan behöva det.

Så var det med det minnet...

Vissa dagar har jag svårare att komma ihåg saker. Minnet sviktar och jag tappar lätt tråden när jag pratar med folk. Idag när jag var hos kuratorn så började jag säga en mening, men när jag hade sagt fem ord så hade jag glömt vad det var jag hade börjat berätta. Och jag minns heller inte om jag har tagit min medicin idag eller inte. Jag tror inte det. Eller har jag?

lugnare igen

Det är fredag och för första gången på riktigt länge är det plusgrader ute. Förut när jag var hos kuratorn så hörde jag hur det droppade på fönsterblecket. Innebär det att våren är på väg?

Jag känner mig återigen lugnare. Är trött - men lugn. Ska tillbaka till familjen om ett tag men just nu sitter jag hemma i soffan och njuter av att få vara ifred. Att själv få bestämma hur mycket ljud jag ska ha runt mig. Ska ta en lång dusch sen innan jag åker tillbaka. Bara ta hand om mig själv. Det måste man få göra ibland.

Kram !

små små ord av kärlek

Små ord av kärlek förändras under resans gång. Små ord av omsorg blir så fel. Små ord av välmening omvandlas och blir till förmaning. Jag tolkar allt som hot och jag går i försvar. Blir arg och frustrerad och jag snäser - trots att jag inte vill.

Jag kommer alltid vara den minsta, lilla gumman, den som är ensam och inte klarar sig själv. Den som behöver hjälp.

Men jag är stor nu. Jag klarar mig. Ifrågasätt inte så mycket med den anklagandes klang i orden. Utan tro på mig. Stötta mig. Få mig att känna att jag klarar av det.

Jag vill inte känna att jag måste ha en massa genomtänkta argument för att rättfärdiga mina beslut. Räcker det inte med att jag tror på mig själv? Räcker det inte att jag tror att jag gör rätt? Räcker det inte att jag känner att jag vill börja om på nytt och att det är dags nu?

Räcker inte det?

Lugn

Ingen ångest.

Ingen oro.

Bara en känsla av lugn och trygghet.

Det tycker jag om !

Pendlar mycket upp och ner...

Dagen har varit helt vidrig. Men det är inte därför som jag inte har bloggat. Jag har inte kunnat skriva några inlägg på grund av något fel på sidan. Har varit enormt störande för jag har verkligen haft behov idag av att skriva av mig.

Det har varit väldigt rörigt och jobbigt de senaste dagarna. Saker och ting både faller på plats och rasar sönder på en och samma gång och det skapar kaos. Kaos och ångest. Ångesten har periodvis varit helt olidlig och vidrig idag.
 
Vaknade med tusen tankar och de har inte minskat under dagen. De kanske inte har ökat, men de har heller inte minskat. Ingenting har hjälpt. Rastlösheten har funnits i både kropp och själ och jag har matat mig med intryck - allt för att slippa tänka och känna för mycket ångest.

Har fått frågor om jag verkligen ska flytta till hösten. I och med att jag inte har mått så bra den senaste tiden menar man att jag inte har något skyddsnät runt mig. Jag förstår att det bara är av oro och omsorg man säger det, men det skapar en känsla i mig att jag inte kan ta beslut. Att jag bara gör fel.

Men jag känner att det är dags nu. Jag vill gå vidare i livet och lite glömma det som har varit. Jag vill börja om på nytt och jag tror att det är tid för det nu.

hemma återigen...

Klarade inte av ensamheten utan tog min tillflykt till älskade föräldrarna. Ventilerade alla tusen tankar med mamma i hallen medan pappa satt vid köksbordet. Vet fortfarande inte hur jag ska göra. Ena stunden känner jag att jag absolut kan klara av att arbeta deltid i sommar. Men i nästa ögonblick känns det helt orimligt.

Jag har i alla fall bestämt mig för att maila till min förra chef på sjukhuset och säga att jag inte kan ge henne något besked i morgon - det är helt otänkbart. Tidigast på fredag kan jag ge henne besked eller allra helst nästa vecka. Kan hon inte vänta så länge - då får jag passa på det här jobbet. Jag får ju panik vid sådant här med snabba beslut. Särskilt nu när jag mår så här.

Så nu gör jag precis det som min kurator har sagt åt mig att göra - be om betänketid. Nu har vi i och för sig pratat om att göra så när jag får en fråga - här är det ju jag som har ställt frågan... Men jag trodde inte att hon ville ha besked så snabbt.

Ja, jag gör så.

jag är rädd

Jag är helt slut. Samtidigt vansinnigt uppe i varv. Hjärtat sitter i halsgropen men dras nedåt av klumpen som sitter i bröstet på mig. Skulle vilja sätta mig i ett hörn och gråta lite men jag kan inte. Jag vet inte när jag grät senast.

Känner mig så ledsen. Så liten. Så orolig.

Har tappat hungern igen. Precis som det brukar bli när jag inte har kontroll eller när jag hamnar inför nya situationer. Har varit och kollat upp ett nytt jobb idag. Det gick bra och han var väldigt förstående inför det faktum att jag nu är sjukskriven. Han har själv varit utbränd så jag kände att jag kunde vara ärlig mot honom - jag tror nämligen att ärlighet varar längst. Han frågade hur pass dålig jag hade varit och jag sa som det var till honom. Självklart inte allt, men en del berättade jag och jag sa också att jag mådde mycket bättre nu (vilket jag också gör). Han sa att det inte syntes på mig att jag var utbränd och han hade aldrig gissat det om jag inte hade sagt något.  

Och det lät som att det är mitt. Jobbet alltså. Men det finns problem i det hela. Det är för långt att pendla så jag måste flytta och då är frågan vart. Sedan är det en liten tjänst - förmodligen bara en dag i veckan, vilket innebär att jag måste ha något mer jobb.

Och samtidigt som oron inför hösten finns - så börjar jag oroa mig för sommaren. Måste jag kanske sommarjobba? Tog kontakt med min gamla arbetsplats idag och kollade om de behövde vikarier. De vill helst ha någon som kan jobba heltid och det förstår jag, men det kan jag inte göra. Jag tror inte att jag orkar det. Sa att jag tror att jag kan orka en deltid men vill samtidigt fundera på det. Ska ringa i morgon. Jag måste vara genomtänkt och färdigfunderad om det här tills i morgon.

Jag vet att det är korkat att gå tillbaka till arbetslivet för tidigt, men samtidigt måste jag ju ha pengar. Pengar är inte allt och de gör en inte lyckligare, men man måste ha en inkomst. Och jag vet inte hur det fungerar om man är arbetslös och sjukskriven. Vad grundas ersättningen på då?

Jag vet inte. Jag är bara rädd. Illamående. Liten. Full med tårar som inte vill komma ut.

Så nu sitter jag här i min soffa och stänger in mig i min tysta bubbla. Svarar inte om någon ringer. Stänger ute alla andra och stänger in mig själv. Kroppen reagerar väldigt konstigt. Jag är skakig - inget nytt, men nu när jag sitter här i soffan så gungar det till ibland. Som att jag sitter på en båt eller något. Inte direkt yr, mer att jag inte är på fastlandet. Känns jättekonstigt.

Jag är rädd...

Det är en riktig vinter vi har...

Se bortom ytan

Hur ofta är det inte så att man dömer någon efter deras utseende? Eller yrke? Man lägger ögonen på någon och så tror man att man vet hur den personen är. Och det får mig att fundera på vad ni andra tänker om mig när ni ser mig. Hur tror ni att jag är? Och är det så att det första intrycket jag ger - stämmer det sedan när ni lärt känna mig lite mer?

Jag tror att man behöver se bortom ytan lite fler gånger än vad man gör. Att inte automatiskt tro att någon är sur bara för att man är tyst. Eller att man skär sig på armarna bara för att man går med långärmade tröjor, hårt sminkad och med långt svart hår. Och man behöver inte vara tråkig bara för att man har färglösa kläder. 

Jag har sagt många gånger att jag är jätterädd för att inte bli omtyckt om jag visade den jag verkligen är. Istället sätter jag upp ett skydd så att jag kan gömma mig bakom det och så att jag ska kunna försvara mig ifall det skulle behövas. Problemet är ju att man stänger ute människor genom att göra så och man stänger in sig själv. Det där skyddet - det hindrar ju min riktiga personlighet från att visas.

Nu menar jag inte att man ska berätta allt för alla - det är inte det som det här handlar om. Jag menar bara att man mår nog bra av att se bortom alla masker lite då och då.

Kram

Lördag kväll

Svårt att se kanske men istappen sträcker sig alltså från taket och ner till toppen av mitt fönster som ligger på våning två av tre...

Balkongerna är ungefär 160 cm djupa och snön sträcker sig ut lite drygt halva den längden...

Det är som du kanske har förstått väldigt mycket snö här. Nu har det i alla fall slutat snöa, men min svägerska sa förut när jag pratade med henne att det ska komma ytterligare i natt. Okej att jag tycker om snö, men det känns som att det kan räcka nu. Var ute och skottade min balkong förut för jag var lite rädd att det skulle bli för tungt. Man hör ju om alla dessa tak som rasar in...

Hittade ingen skyffel här hemma dock utan jag fick fram en gammal stekpanna =) Såg nog rätt roligt ut. Men nu är det lite mindre snö på den i alla fall. Ska ut i morgon igen tänkte jag. Nu får det vara bra för idag. 

Låg vaken rätt länge i natt och funderade på det här med jobb i sommar eller inte. Har inte riktigt tänkt på det på ett tag, men så kom allt ikapp. Oron kom tillbaka. Försökte att inte lägga för mycket energi på det, men det är ju inte helt lätt att bara släppa. 

Nu tänker jag sätta mig tillrätta i soffan med en smoothie och OS. Vi säger så. Kram

Smoothie på vaniljyoughurt, frysta hallon, banan och honung

snökaos

Ibland kan jag tycka att man överdriver när man säger att det är snökaos. Särskilt i Stockholm. Där räcker det med att det kommer lite snö så är det en massa olyckor och inställda avgångar på både pendel och tunnelbana. Men idag får jag nog hålla med om att det är det. Snökaos alltså. Jag skulle fått besök av fina Nina idag, men vi skjuter lite på det. Känns inte alls som läge att ge sig ut med bil idag.

Istället sitter jag i soffan med en kopp kaffe och tittar ut på snön...

min balkong på andra våning

min lilla bil till höger...

det var en gång två ljuslyktor som syntes på min balkong

balkongdörren

mitt köksfönster

Det är dags för fredagsmyyyyys !

fredagsmys

Det blev en tur till ica ändå. Så till kvällsmat blev det hemmagjord hamburgare - mycket gott! Sedan är det väl kanske inte så svårt att se skålen med chips och godisskålen till höger. Känns bra dock att jag uppväger det hela med lite vindruvor.

Nu blir det NCIS innan OS börjar.

Kram på er !

Fredag

Fredag idag och här sitter jag och är galet sugen på chips! Men jag vet inte. När man tittar ut känns det bara kallt och snöigt. Har snöat i två dagar nu och det blåser - brrr! Får väl se om jag tar mig ut...

Det är så skönt för jag börjar känna igen mig själv igen. Jag orkar mer och mer och livet känns lättare på något vis. Svårt att förklara hur det känns.

Men lägstanivån höjs hela tiden och jag märker så tydligt nu att det går åt rätt håll. Sedan är det klart att jag inte mår bra alla dagar, men jag mår bättre. Och det är väldigt skönt!